Jenny Nyström

Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm har under några månader haft en utställning kring Jenny Nyström. Den upphör den 17 februari, så intresserade har ytterligare några dagar att se den. För mig var den sevärd, om än inte omistlig.

Jenny Nyström (1854–1946) kom från Kalmar. Trots att familjen flyttade från Kalmar till Göteborg när hon bara var sex år är det Kalmar som bäst har vårdat minnet av konstnären. Länsmuseet i staden har de mest omfattande samlingarna av hennes verk och den mest fullständiga dokumentationen. Jenny Nyström gick på Valands konstskola i Göteborg, sedan på Konstakademien i Stockholm, där hon bosatte sig. Under sina åtta år vid Konstakademien vann hon ett par priser vilka förutom pengar innebar möjligheten att resa till Paris, som i och med impressionismens genomslag blivit den mest lockande konstmetropolen, ett självklart mål för svenska talanger som ville lära det nya. Nyström lyckades bra i Paris och fick ställa ut på stadens ledande salonger. När hon återkom till Stockholm var hon ett namn, lite av en berömdhet.

Hennes ställning i konsthistorien är svår att precisera, främst av två skäl. Hon var kvinna, och de som hävdar att kvinnliga konstnärer under hennes tid undervärderades har säkerligen rätt. Utställningen Ljusets magi på Waldemarsudde för tre år sedan tycker jag vittnar om detta (jag skrev om den i bloggen den 14 februari 2016). Medan det var manliga konstnärers verk som placerades på museer och användes som offentlig utsmyckning, fann kvinnornas arbeten sina platser i privata hem, fjärran från den offentliga uppmärksamheten. Därför är de privata ägarna också av stor betydelse när man ställer samman en utställning som den på Sven-Harrys.

Ateljéinteriör. Oljemålning.

Jenny Nyström var en duktig målare, särskilt av porträtt. Tre målningar på utställningen som avbildar en ung kvinna, Dagmar, som var sonen Kurts fästmö, är exempel på fint porträttmåleri. (Det stora självporträttet på utställningen, överst här med Vasaparkens snö i bakgrunden, är en avbildning av originalet som finns i Kalmar.) Jag har också i andra sammanhang sett mycket kompetent utförda målningar av Nyström, inte bara porträtt utan också landskap. Hon levde mitt i en tid då nya modernistiska riktningar påverkade konsten – men inte hennes måleri, som förblev sig ganska likartat genom åren.

Och här har vi den andra anledningen. Hon började redan under sina studieår göra illustrationer till tidningar och böcker, och det arbetet värderades inte lika högt som målarkonsten. Hon nämndes som illustratör, inte främst som konstnär. Och det är i rollen som illustratör som hon fick sin stora publik. Även om hennes måleri har förblivit förbisett, så har hennes illustrationer spritts till den grad att så gott som alla känner till henne. Däremot är det inte alla som är medvetna om hennes enorma produktion. Hon beräknas ha illustrerat trettio böcker i genomsnitt, mest barnböcker, varje år under sin verksamma tid. Hon illustrerade många tidningar och medverkade då även som grafisk formgivare med egenhändigt komponerade teckensnitt. Hon utformade massvis med jul-, nyårs- och påskkort. Och så finns alla bilderna från sommar- och vintermiljöer där barn har huvudrollerna, samt interiörer från hem. Allt detta lämnade lite tid över att utveckla måleriet. 

Att hon gjorde så mycket illustrationsarbete förklaras av hennes försörjningsbörda. Mannen Daniel Stoopendaal studerade till läkare men klarade inte studierna och blev, tidvis sjuklig, försörjd av sin hustru. Även sonen försökte bli läkare och misslyckades också. Jenny Nyström strävade efter – och lyckades – trygga sonens ekonomi under resten av hans liv. Efter moderns död hade även fadern flyttat till familjen. Men ett hembiträde dessutom, i en fyrarummare på Tegnérgatan i Stockholm, krävdes mycket arbete och återkommande stora uppdrag. Jenny Nyströms flit, energi och arbetsdisciplin är imponerande. Det är också lätt att se att hon var en mycket driven, hantverksskicklig illustratör vars originalbilder – för det mesta akvareller eller gouacher – är eftertraktade och högt värderade på konstauktioner. Som person var hon envis och siktade högt, med ambitionen att bli en ”fin dam”. Fastän hennes man aldrig blev läkare kallade hon sig gärna ”doktorinnan”.

Under hennes livstid skedde en väldig omflyttning från land till stad, och den är märkbar i hennes motiv. Nyström var verksam under lång tid då samhället också genomgick andra förändringar. Det avspeglas i hennes bilder, till exempel de många tomtarna, som först tar sig fram i vagn och senare gärna åker tåg, bil eller flygplan. Tidens gång märks också i kläder och inredningar. Däremot var Jenny Nyström inte någon utpräglad samhällsskildrare, åtminstone inte någon kritisk sådan. Hennes publik var borgerlig eller högborgerlig, hon målade och tecknade inte trashankar, industriarbetare eller politiska agitatorer.

På sommarbilderna lyser solen, under vintern är snön gnistrande ren, i hemmen brinner en brasa och kastar ett trivsamt och varmt ljus över personerna. Jenny Nyströms gammaldags, idylliska motiv, som kan locka fram ljusa barndomsminnen hos betraktaren, hör förstås till genren. Men trots konstnärens odiskutabla noggrannhet och hantverkskunnighet kan mängden av idylliska bilder bli sötaktig i överkant. Man blir lite mätt på idyllen. Även om konstnärens humor ibland är ett uppfriskande inslag.

För de flesta tror jag Jenny Nyström är känd för sina tomtar. I folktron var tomten förr inte särskilt sympatisk – en vresig, krävande och gnidig gestalt. Inte heller Jenny Nyströms första tomtar var särskilt gemytliga. Men så småningom växer bilden fram av den godmodiga, vänliga tomten, alltid med röd mössa, oftast åtföljd av sina nissar. Hur Jenny Nyström än värderas som konstnär kan ingen ta ifrån henne att hon skapade tomten som vi känner honom.

Det är klart att tomten har bråda dagar kring julen. På den bild som får avsluta detta bildsvep kan vi se att tomten blivit modern nog att outsourca sina tjänster när de blivit för betungande. En björn har fått hoppa in, kanske inhyrd från ett bemanningsföretag?