I några tv-program, Helt lyriskt, har vi med Fredrik Lindström som guide kunnat följa arbetet med tonsättningar av svenska dikter, utförda av några av dagens aktuella artister. Jag ska inte recensera resultaten av artisternas mödor, men tycker att programmen har varit lärorika och att de inblandade har närmat sig den klassiska lyriken med allvar och respekt. Och Annika Norlins arbete med Karin Boyes I rörelse föranledde mig att återvända till Boyes Samlade dikter i en pocketutgåva från 2018 (Albert Bonniers klassiker). Samlingen hade jag säkert återkommit till i vilket fall som helst, men nu blev tv-programmet impulsen som ledde tanken till handling. Karin Boye (1900–41) tillhör de omistliga i 1900-talets lyrik. I detta inlägg och följande tar jag upp dikter med anknytning till den årstid som nu råder och den som alla längtar till: vintern och våren.
Barfrost
Guld och blek koppar! Rimfrost på guldbruna gärden!
Glittrande kall är den vida och gyllne världen.
Solflod och guldflod jag ser genom molnen sig tvinga,
skrattande kylig som viljornas vässade klinga.
Leende trotsig den fram genom rymderna bryter,
strålgul och frostig kring ängar och gärden den flyter.
Hör, den får ljud, och det jublar i vidderna klara!
Hör, hur all världen får sjungande röst till att svara!
Slagen och sargad och skövlad väl tusende gånger
sjunger hon trotsigt den eviga livslustens sånger.
(Ur Moln, 1920)
Vinternatt
Gnistrande knarrande skare hård.
Ensam, ensam är nattens rymd över vita vägar.
Mig fyller bister törst
till vinterrymden.
Springer du snart ej för foten upp,
djupa jordkalla vatten, värld som ibland mig isat,
du starka mörker som
min stjärna gömmer?
Då skall du hisnande hårt och rent
dränka ruttnande lögn som fordom du skonslöst gjorde.
Var är du, bittra hav
av is och sanning?
(Ur Moln, 1920)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar