Vårens väntan
Går jag ej här rusig av rosendoft
– ändå ha inga rosor kommit! –
Skälver ej allt höljt i gudomligt skir?
Hemliga löfte dagrarna viska.
Fjärranifrån nådde mig nyss en vind,
lätt som en återhållen andning,
fylld av en blyg bävande väntans doft.
Allt sedan dess jag ett under anar.
Intet jag vet – går som i fjärran land,
går som i dröm, i dröm om rosor.
Allt är som förr – likväl är allt förbytt.
Sällsamma gåtfullhet över tingen!
(Ur Moln, 1920)
Vårvisa
I vårtid, i groddtid,
då brister frönas skal,
och råg blir råg och tall blir tall
i frihet utan val.
En ilning av vällust
går genom själ och kropp –
att jag är jag, nödvändigt jag –
en brodd, som hittat opp,
ett vårskott, vars växtkraft
jag knappast anar än –
men stammens sav med bitter smak
med lust jag känner den.
Så bort, all min feghet!
Jag hör min framtid till.
Jag tar mig rätt att växa nu
som rotens krafter vill.
(Ur Gömda land, 1924)
Stjärnorna växer om våren …
Stjärnorna växer om våren
stora som darrande droppar,
mjuka som levande väsen
med skimrande vita kroppar –
sväller som heliga frukter,
sänker sig nära, nära,
alltför mognande tunga
för spröda himlar att bära.
Skälvande stjärneväsen,
fagert och värnlöst nakna,
längtar att lossna och glida,
röra vid jorden och vakna,
längtar att fylla sitt öde,
i ljus över djupen skrivet,
längtar att kämpa och skapa
och smaka döden och livet.
Tyngst och vitast av alla
hänger vid himlaranden
en, som är villig att falla
mogen och klar i handen.
Känn, att stunden är inne.
Någon väntar vårt möte.
Man efter stjärnornas sinne,
skaka en frukt i mitt sköte!
(Ur Härdarna, 1927)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar