Ny fado på cd: jazz i fadon

Antologi. Jazz in Fado. Universal. ***

För en musikform som har en så fast förankring i traditionen som fadon finns det för många musiker ett behov av att förnya musiken. Ett sätt att göra det är att söka kombinationer med andra musiktraditioner. Många exempel från senare år visar att fado och brasiliansk musik ofta är kompatibla, medan försöken att förena fado och flamenco är fåtaliga och mindre framgångsrika. Länge har många fadomusiker stimulerats av jazzen. Amália Rodrigues samarbete med saxofonisten Don Byas under 70-talet är välbekant. Till skillnad från många andra anser jag inte att den skivan tillhör hennes bättre insatser. Det blir ett ”möte” (skivan heter Encontro) men inte det slags möte som genererar något nytt och utvecklande. Nu finns en ny skiva som försöker förena jazz och fado. Här medverkar några kända nutida sångartister samt ett par mindre kända. Mest sjunger de fadosånger som är standardnummer.  

Marco Rodrigues har berättat att han som barn fick följa med sin pappas orkester när den kuskade runt på landsbygden i norra Portugal och spelade olika typer av populärmusik.  Kanske är det denna erfarenhet som gör att Marco Rodrigues i Solidão (melodin är även känd som Canção do Mar) mer än de andra på skivan har kunnat anamma det som jag uppfattar som en jazzkänsla. För troligen spelade pappans orkester även jazz ibland. Cuca Roseta har på skivan fått den tämligen hopplösa uppgiften att sjunga den uttjatade filmschlagern Coimbra, men hon lyckas faktiskt göra den intressant med ett lågmält, vänligt konverserande sångsätt. Den spanska sångerskan Maria Berasarte sjunger på samma sätt, låt vara med en skicklighet snäppet under Rosetas, en spansk översättning av Nem às Paredes Confesso som är tilltalande. Men ingen av de två låter särskilt jazzig. Ännu 19-åriga talangen Joana Almeida gör här sin skivdebut med Tudo Isto É Fado, sjunger bra men utan att anstränga sig för att låta som en jazzvokalist. Jag gillar också Ana Bacalhaus lätta, lite ironiska hantering av Fado Português de Nós.

Det finns en gemenskap mellan jazz och fado både i det improvisatoriska inslaget och den afrikanska anknytningen som ytterst går tillbaka på slavhandeln mellan Afrika och de amerikanska kontinenterna. För en del av det som skulle bli fado under tidigt 1800-tal var brasilianska sånger. Ändå är det sällsynt att en fadoartist lyckas tillägna sig jazzens frasering och rytmiska känsla. Försök i motsatt riktning är möjligen helt obefintliga.

Sångerna framförs här till komp av en jazzgrupp ledd av, om jag förstått saken rätt, Pepe Romero och Ivan Lewis. Musikerna är kompetenta liksom arrangemangen, men de spelar återhållet, vårdat, utan vidlyftiga solon. Det är inte direkt något sprakande kreativitet kring framförandena. De övriga sångarna är Carlos do Carmo, Helder Moutinho, Carminho, António Zambujo och Raquel Tavares. De är bra, och de sjunger som de brukar sjunga. Utan tvekan är de minst lika hörvärda med fadons konventionella gitarrkomp. I fadons och jazzen historia kommer den här skivan på sin höjd att ihågkommas som en obetydlig kuriositet. Men den är rätt trevlig att lyssna till.

På skivan Nós från 2010 sjunger den mångsidiga Anabela Pires stadardnumret Lisboa à Noite till Ernesto Leites grupp. Hon sjunger ledigt, plastiskt och som alltid musikaliskt till ett swingbaserat jazzarrangemang och en bra kompgrupp. Den inspelningen svänger mer än något på den här nya skivan. Den enda fadosångerska som mera konsekvent – åtminstone att döma av henns enda cd hittills – sjunger med en jazzliknande frasering heter Inês Duarte. Men hon är inte med. Med dessa två sångerskor tror jag fadon kunnat närma sig jazzen mera. Urvalet av artister och framförallt sånger är konventionellt, och jag tror att idén att förena jazz och fado hade kunnat förvaltas omsorgsfullare. Men, som sagt, skivan är ganska trevlig att lyssna till.