Sten Hagliden och motivens styvbarn

I min bokhylla finns många böcker som inte har blivit lästa på många år, i vissa fall inte på flera decennier. Men volymerna i avdelningen för lyrik plockas fram ibland. Man kan bläddra i dem, läsa lite här och där, ställa tillbaka och återvända. De fyra böcker av poeten Sten Hagliden (1905–79) som jag har fungerar så; jag läser i dem emelleanåt. En av böckerna skrev jag en gång om i en recension, de andra tre har jag fått med en inskriven hälsning av författaren.

Han kom från Örebro men bodde under större delen av sitt liv i Stockholm, där han under många år arbetade som lärare i en skola i förorten Midsommarkransen. Han är en av de mera säpräglade poeterna i vårt land under 1900-talet och gav ut ett stort antal diktsamlingar med en början 1932, då Bumerang utkom. Sedan följde Rastgård (1946), Bundens åtbörder (1948), Kringrännas (1950), Karga ägor (1952), Till fots (1955), Tvärträ (1958), Utskuret (1960), Klackjärn, klockjärn (1962), Bomärke (1965), Livsgeråd (1967), Bortom och här (1968) Stickspår (1970), Rop (1975), Kvällsordat (1976), Tillrygga (1977), Utmarks (1978) och Djur kring människa (1979). Slutordat från 1990 utgavs postumt.

Redan av boktitlarna kan man ana karakteristiska drag i Haglidens poesi. Hans intresse för ord, för nyskapade ord och ovanliga ordformer. Hans knappa, kärva stil som får dikterna var verka utmejslade, kantiga, reducerade och avvisande mot onödig pratsamhet. Hans dikter kan med sin kärvhet och koncentration föra tankarna till ordstäv eller till gammal isländsk poesi. Han uppehöll sig gärna vid motiv som de flesta poeter ratar. De små detaljerna, det förbisedda, det som han själv kallade Motivens styvbarn, som i dikten från Bundens åtbörder.

Motivens styvbarn, om jag kunde adoptera er.

Ni är alltid olyckliga.

Och ingen tar er omhand.

Håller till vid vägkanterna och på gatorna,

som slutar som blindtarmar.

Ni kan skratta men ingen hör er.

Ni kan gråta men sorgen är för trivial.

Ni kan sjunga men det blir helt vanliga sånger.

Många gånger har jag mött er,

barn på decembertjälen, hårdfrusen sandtrottoar,

ni utan vantar, hål på strumporna,

gredelina kinder och röd överläpp med snor.

Går ej att ta sej an sådana omöjliga.

Men innanför de rymmande blickarna.

Innanför det lortstyva vindtyget,

under den snuvhesa rösten,

i de köldstela fingrarna.

Motivens styvbarn, var dag förbryter jag mej mot er

                 

Haglidens behandling av motivens styvbarn, det som ingen annan uppmärksammar, börjar ofta i en konkret iakttagelse och vidgas till något större. Som i Tom patronhylsa ur Till fots.

Hastigt växla värde:

när den låg i läge

lilldräng åt döden.

Efter rekylens ryck

föll den stumt i sand,

onyttigt ting,

sparkades undan att kallna

under en tuvas tunnelvalv.

Friveckan växte

blev ärgiga år –

tills ett barn fann den

invärvd i visset gräs,

blåste i dess vittrade pipa

och lockade koltrasten svara

fjärran vid randen

av majluftens kallkälla

                 

Fastän Sten Hagliden levde större delen av sitt liv i Stockholm valde han gärna sina motiv från landsbygden, från naturen eller det förflutna. Skolvägens lönn ur Utmarks är ett minne från barndomen som många kan dela.

Lönnens frukter vi fläkte skrattande,

satte som långa, tunna näsor.

Vem kunde ha sin längsta tiden?

Sedan vi gnodde kletig näsrygg.

Än var långt till höst och skola,

än var femton grader i sjön.

Snart ändå fick han blodsprängda händer

skolvägens lönn

                           

Mänskligt beteende är inget fämmande ämne för Hagliden. Här finns ofta medkänsla med den som hamnat vid sidan, en identifikation med outsidern eller den som tiden tycks ha sprungit ifrån. Men också en humoristisk ton. Äta ensam hemma kommer från Stickspår.

Slevar upp köttet ur kastrullen,

petar dän slamsorna.

Skalar potatis.

Kletar skrynklet och smeten

direkt i slasken.

Hungrig. Sjunger lite

med mat i kindpåsarna.

Såsen går bra med kniven.

Fint att ingen ser – och hör

att man smaskar.

Rapar som kineserna. Dom är kloka.

Tar gurkskivor med nypan,

knastrar på med framtänderna.

Smakar härligt. – Ingen lägger sig i.

Ensam är krydda

Sten Hagliden hade ett starkt intresse för musik, och det avspeglas i många av hans dikter. Det verkar som om hans passion för musiken tilltog med åren. Ett par dikter som exempel kommer i nästa blogginlägg.