En fadoresa i mars

I mars var det tredje gången som resebyrån Travel Gallery i Malmö ordnade en resa till Lissabon för fadointresserade. En liten grupp mötte ett Lissabon vars vädergudar var mindre välkomnande än vid de två tidigare resorna. Men enstaka regnskurar och en temperatur kring femton grader lade inga hinder i vägen för lyckade fadokvällar på olika ställen i staden.

I stadsdelen Bairro Alto ligger Mascote da Atalaia, en liten, enkel, billig restaurang som tycks försvinna i mängden av fadoställen i denna stadsdel. Från sjutiden på kvällen framemot midnatt ljuder fadon här. En artist per kväll annonseras, och han eller hon återkommer sedan flera gånger, emellanåt kompletterad av amatörsångare. Stället är mycket uppskattat av musiker, och i lokalen, som i storlek är ungefär som ett svenskt vardagsrum, uppträder unga sångartister på väg att etablera sig, veteraner som tycker det är roligt att sjunga för en vänskapligt sinnad publik och faktiskt också kända fadoartister med skivor och utlandsturnéer i bagaget. Närheten till hotell och turiststråk för med sig en ganska blandad publik på Mascote da Atalaia. På lördagar sjunger här sångerskan Ana Margarida.

Hon är inte en sångerska för världens stora scener, men i detta intima sammanhang fungerar hon utmärkt. Hon är kunnig och rutinerad, har en fin röst och sjunger med övertygelse, denna kväll ackompanjerad av Tiago Morna, portugisisk gitarr, och Miguel Costa, spansk gitarr. En fin start på fadoveckan, på ett ställe som det är lätt att missa. 

Lördag och söndag eftermiddag har man fado på baren A Tasca do Jaime i stadsdelen Graça. Detta är en udda adress för fadon, som besökare mest finner i Alfama och Bairro Alto. Visst hittar turister även till A Tasca do Jaime, men mest är det en samlingsplats för lokalbefolkningen. De flesta som samlas i lokalen tycks känna varandra och de amatörer som uppträder där återkommer helg efter helg. Baren serverar tilltugg i form av bröd, skinka, ost och pasteis de bacalhau, som är friterade bollar av fisk, potatis och kryddor. 

Augusto Robalo.

Under vårt besök uppträdde ett femtontal sångare till kompetent komp av Paulo Silva, portugisisk gitarr, och en för mig okänd musiker på spansk gitarr. Fernanda Proença var en av dem som sjöng, liksom flera andra som jag hört förr, men här fanns också för mig nya artister som Augusto Robalo, Zézinha Marques och, framförallt, den begåvade unga sångerskan Telma Pereira. Detta är fado som folkmusik och social gemenskap och familjär, vänlig stämning. Att alla musiker inte platsar i mera professionella sammanhang är en del av poängen.

Telma Pereira.

Måndagen och tisdagen ägnades två av Lissabons etablerade fadokrogar. Här kan man vänta sig en lite flottare miljö, en högre prisnivå, god mat och övervägande professionella musiker. Publiken utgörs till stor del av utländska besökare. Som turist tycker man sig kunna kosta på sig besök på fadokrogar när man är i Lissabon, medan vanliga portugiser kan unna sig lyxen mera sällan. Det blir en sak för familjehögtider och födelsedagar, när man har besök av släkt och vänner från andra håll, eller för företag och myndigheter som låter fadokrogen bli inslag i sin representation.

Fado em Si är en sådan krog i Alfama, ganska ny eftersom en bara funnits i några år. Krogen förfogar över flera mycket skickliga sångartister och fina gitarrister. Just denna kväll uppträdde sångartisterna Maria Mendes, André Vaz, Teresa Tapadas och Cláudia Duarte. Teresa Tapadas är med sin fina röst och säkra sångteknik en av de bästa sångerskorna på dagens fadoscen, men också en av de mest underskattade. 

Teresa Tapadas.

Cláudia Duarte är också en skicklig artist; inte lika elegant, men med mera temperament och hetta i sin sång. Gitarristerna Guilherme Banza på portugisisk gitarr och Bernardo Viana på spansk gitarr kompade föredömligt.

Cláudia Duarte. Bilden är från ett tidigare tillfälle.

Clube de Fado, också i Alfama, är väletablerat sedan länge och har ett gott rykte för bra mat och hög musikalisk standard. Mina egna minnen från denna krog är många och mest positiva. Clube de Fado är inte något av de dyraste fadohusen i Lissabon, men notan kan ändå dra iväg, och det är bäst att försäkra sig om gott musikaliskt utbyte innan man bokar bord. Det vill säga: ta reda på vilka som sjunger den aktuella kvällen. Vi hade en förstklassig kväll med sångartisterna Maria Emília (Reis), Sandra Correia, Carolina och Carlos Leitão. 

Sandra Correia.

Maria Emília är en av de nya, kommande talangerna inom fadon och redan en utmärkt uttolkare av denna musik. Sandra Correira är betydligt mera erfaren, en sångerska med god röst och ett allvarligt, värdigt och chosefritt uppträdande, skicklig att kommunicera med publiken. Det är också Carolina, en av de bästa sångerskorna i dag med en ljus, tonsäker och flexibel röst och en stark personlig utstrålning, inte minst genom sitt delikata kroppsspråk. Carlos Leitão spelar spansk gitarr i kompet men är också en fin sångare, traditionell och rättfram i sin musik, med en anmärkningsvärd fyllig röst. I övrigt medverkade Mário Pacheco, portugisisk gitarr, och Paulo Paz, kontabas. Under kvällen kom Maria Emília och Sandra Correira tillbaka och sjöng ytterligare fyra sånger var. En fullmatad fadokväll.

Carolina från ett tidigare framträdande på Clube de Fado,
här med Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, och Pedro Pinhal, spansk gitarr.

Ett par i gruppen tillbringade nästa kväll på A Parreirinha i Alfama där framträdanden av Diana Vilarinho, Sérgio da Silva och Maria Amélia Proença till komp av Paulo Valentim, portugisisk gitarr, och Bruno Costa, spansk gitarr, uppenbarligen var till belåtenhet. Andra gick till Mesa de Frades, en liten bit därifrån i Alfama. Krogen har åter öppnat efter en renovering som drog ut på tiden i över ett år. Den nya versionen rymmer en balkong där några bord och gäster får plats, men Mesa de Frades är fortfarande en liten restaurang. Och den liknar ingen annan.

Musiken börjar sent, kring elva, och fortsätter till fram på småtimmarna. Man har en fast artist för varje kväll, men flera dyker upp. Ibland amatörer, men det kan lika gärna handla om andra artister som är klara för kvällen på sina ordinarie krogar eller sångare utan fasta engagemang som vill uppträda tillfälligtvis. Stämningen är bohemisk, avspänd och mycket informell. Vi hörde Teresinha Landeiro, Celeste Rodrigues, Rodrigo Rebelo de Andrade och Kaita Guerreiro innan vi lämnade krogen. De kompades av ställets ägare Pedro de Castro, portugisisk gitarr, och André Ramos, spansk gitarr, plus ytterligare en musiker på portugisisk gitarr som kom efter en stund. Jag har hört Pedro flera gånger, men denna kväll/natt var han enastående med sitt spontana, delvis improviserade gitarrspel.

Pedro de Castro.

Teresinha Landeiro har sjungit mycket på Mesa de Frades sedan tonåren och är vid 21 års ålder redan en uttrycksfull och säker sångerska. Mera rutin har ändå Celeste Rodrigues, fadodrottningen Amália Rodrigues syster och med en skivdebut redan på 50-talet. Just denna dag, den 14 mars, fyllde hon 95. Man kan förstås säga att sångerskan är mera begränsad än under sin storhetstid på 50- till 70-talen, men hennes röst har behållit sin fina bärighet och varma känsla. Det är en speciell upplevelse att höra en levande legend som Celeste Rodrigues i verkligheten. Damen är osannolikt pigg, förbereder ett framträdande i New York inom kort. Då vi sömniga gav oss iväg vid tvåtiden satt hon kvar i livligt samspråk med bordsgrannarna.

Celeste Rodrigues med António Martins, portugisisk gitarr, och
Duarte Nunes, spansk gitarr. Bilden är från januari 2018.

Rodrigo Rebelo de Andrade har en världsberömd syster i Carminho. Han är själv en kraftfull och expressiv sångare med en yvigt kroppsspråk. Katia Guerreiro, ett av fadons största namn sedan många år, sjunger normalt inte på krogar men medverkade denna kväll, kanske för att fira födelsedagsbarnet. Henne omsorgsfulla och engagerade framträdande fullbordade en mycket fin fadokväll för vår del. Och då har vi ändå ingen aning om vad som hände efter klockan två.

Katia Guerreiro med Pedro de Castro och André Ramos.

Fadoresan avslutades med ett återbesök på Mascote da Atalaia, där Maria Emília, som vi tidigare hört på Clube de Fado, uppträdde tillsammans med flera amatörsångare. Och det verkade som om den mindre, informella och vänliga atmosfären bidrog till en större spontanitet och energi. Fadosångare är ofta bättre i verkligeten än i inspelad form eftersom deras musik i så hög bygger på samspel med publiken. Hur jämförelsen faller ut i Maria Emílias fall får vi veta först om några månader, då hennes debutskiva kommer ut. Luís Coelho på portugisisk gitarr och Miguel Silva på spansk gitarr svarade för ett lyhört komp.