Ny fado på cd: Pedro Galveias och Jorge Goes

Pedro Galveias. Ruas do Meu Fado. SPA. ****

I dagens fado finns det åtskilliga manliga sångartister som litar till traditionen både vad gäller tolkning och repertoar. De experimenterar inte med konstiga nya instrument eller arrangemang, blandar inte sin fado med andra musikformer. De står för en enkel, robust fado som i hög grad utnyttjar traditionella melodier och som inte förändras särskilt mycket med tiden. Detta slags fado har sin givna plats på fadoställen i Lissabon och kommer sannolikt alltid att ha sin publik. Av dessa sångare är Pedro Galveias en av de bästa.

Pedro Galveias är född 1972. Han har en röst med volym, kraft och auktoritet. Här finns också en viss kantighet, en sturighet som gör att musiken känns osofistikerad och rakt på sak. Galveias är en engagerad sångare och det är uppenbart att han tar orden på allvar och söker ett starkt uttryck. Av andra sångare på dagens fadoscen kan han påminna lite om Ricardo Ribeiro. Galveias kompas på sin nya skiva av David Ribeiro, portugisisk gitarr, Ivan Cardoso, spansk gitarr, och Miguel Silva, basgitarr. De är inte särskilt välkända, men kompet fungerar effektivt och följsamt.

Av sångerna väger den traditionella fadon tungt, och här finns upphovsmannanamn som Jaime Santos, Miguel Ramos, Alfredo Marceneiro med flera. Det är sånger som finns i massvis versioner, men det är ändå roligt att höra Pedro Galveias. Hans nya skiva är en imponerande prestation.

Jorge Goes. Fado Novo Fado Velho. Elvas. ***

Om Pedro Galveias är ett respekterat och välkänt namn i fadokretsar, så är Jorge Goes närmast en doldis. Hans kompmusiker Bruno Chaveiro, portugisisk gitarr, Domingos Galésio, spansk gitarr, Carlos Menezes, basgitarr, är inte heller särskilt namnkunniga. Tillsammans bevisar de att man inte behöver vara berömd för att göra bra musik.

Jorge Goes står lika nära den enkla och direkta fadon med förankring i traditionella melodier och äldre standardrepertoar som Pedro Galveias. Men han saknar dennes pondus och kraft, utan presenterar en avspänd, godmodig fado utan svärta. Han har en trevlig röst och sjunger mjukt och lätt.

Till inslagen hör sånger som A Rosinha dos Limões och den snarlika A Júlia Florista, sånger som förknippas med äldre sångare som Carlos Ramos och Max. De är inte bara gamla, utan låter också gammaldags, något som kan gälla för hela skivan, som kunde ha varit gjord för femtio år sedan. Nu behöver inte det vara någon brist i en musikform som är så beroende av traditionen som fadon. Jorge Goes tror jag skulle vara välkommen som sångare på vilket fadohus som helst i Lissabon. Hans musik är inte sensationell, men den låter tilltalande och är lätt att tycka om.

Det mest originella med skivan är två spanska sånger, Maria la portuguesa och Pienza en mi. Den förstnämnda är kanske mest känd genom den stora sångerskan Maria Dolores Pradera; hon gör den förstås bättre, men Jorge Goes tycks trivas även med det spanska. En skiva som kan klarar sig utan men som är trevlig att ta del av.