Det är nu många år sedan jag först hörde musik med den spanska sångerskan María Dolores Pradera. Det var under en lång flygning, åratal innan någon diskuterade flygets inverkan på klimatet. Det är tråkigt att flyga, och flygbolaget bidrog med lite tidsfördriv i form av några musikkanaler som passagerarna kunde lyssna till. Snabbt valde jag bort popmusiken, kanalen med populära klassiker i stympade arrangemang, lättlyssnad jazz och menlös muzak, tills jag fängslades av en fyllig altstämma på spanska. En vacker röst som sjöng musikaliskt, med känsla och ledighet, emellanåt med lite skarpare accenter, i sånger av högst varierande slag, från det enkelt rytmiskt dansanta till känslosamma långsamma ballader. Ibland lät det spanskt, ibland latinamerikanskt, men sångerskan behärskade allt med samma säkerhet och engagemang. Kompet dominerades av gitarrklanger. Jag antecknade namnet María Dolores Pradera med avsikten att hitta någon skiva med henne.
Här hemma fanns ingenting. Men under en resa skaffade jag trippel-cd:n Esencia de mujer – Las mas bellas canciones (BMG), några år senare kompletterad med en samling om sex cd, Colección (BMG). Skivorna lyssnar jag inte till varje dag, eller ens varje månad, men de har heller inte blivit stående orörda i skivhyllan. Då och då återkommer jag till den mörka altstämman i de melodiska sångerna på spanska. Och María Dolores Pradera är alltid lika bra som då jag först hörde henne.
Hon föddes i Madrid och blev skådespelerska på 40-talet. Senare började hon sjunga med sådan framgång att hon övergav sin skådespelarkarriär och koncentrerade sig på musiken. Under ett halvsekel gjorde hon massvis med skivinspelningar; det sista albumet spelades in 2012. Jag trodde att hon borde vara rätt gammal vid det här laget, och då jag letade efter uppgiften på nätet framgick att hon avlidit tidigare i år, den 28 maj, 93 år gammal.
I Sverige ignorerades detta faktum av alla medier. Och det kan vara en illustration av vårt amerikaniserade kulturklimat. Ska en utomnordisk artist som inte kommer från USA eller Storbritannien uppmärksammas här, hur märklig vederbörande än må vara, så gäller det att först slå genom i USA eller Storbritannien. Stora sångerskor som var delvis samtida med Pradera, som Amália Rodrigues eller Edith Piaf, fick mycket riktigt sina amerikanska genombrott. Och svenska. Men María Dolores Pradera brydde sig inte så mycket om USA utan riktade sitt intresse mot Latinamerika. Genom alla år tog hon upp latinamerikanska sånger och presenterade dem för den spanska publiken. Och under tiden blev hon också ett stort namn i Latinamerika.
Hennes bortgång uppmärksammades av många spanskspråkiga och en del engelskspråkiga medier. Som sajten allmusic.com, som skrev:
”Singer and actress María Dolores Pradera was born in Madrid on August 29, 1924. She spent much of her childhood in Chile, her family brought there by her father’s business. She began working as an actress on both stage and screen as early as her late teens. Her first major works were the films Yo No Ne Caso in 1944 and Los Habitantes de la Casa Deshabitada in 1946. It was while working on Los Habitantes that Pradera met Fernando Fernan Gómez, whom she would marry in 1947. From there she would perform in various theaters in Spain, France, and Mexico, collaborating with the most important directors of the day. As a singer, Pradera was known for her smooth voice, perfect diction, and intuitive nature in a variety of styles. A master of bolero, ranchera, coplas, ballads, fados, and more, Pradera became well loved all over Latin America. Her voice made famous the works of songwriters like José Alfredo Jiménez (Mexico), Chabuca Granda (Peru), and Miguel Matamoros (Cuba). Her vocal and theatrical career was celebrated throughout the Spanish-speaking world.”
Och amerikanska Billboard skrev:
”An elegant woman of classic beauty, known for her theatrical renditions of songs, Pradera remained relevant for decades, performing actively until she was almost 90 years old. And although she was a Spaniard through and through, Pradera gained international fame thanks to her readings of Latin standards – from Peruvian waltzes to Mexican rancheras – that also made her a beloved figure in Latin America.”
Naturligtvis finns det mycket med Pradera på nätet. Lyssna till exempel på mexikanen José Alfredo Jiménez vackra La media vuelta.
Inspirerad av Portugal (och av fadon) är Maria la Portuguesa.
En äkta fado, känd genom Amália Rodrigues, är Pedro Rodrigues sång Primavera. På portugisiska.
En annan fadostandard är Raul Ferrãos Lisboa Não Sejas Francesa, också den känd genom Amália Rodrigues tolkning. På portugisiska, men jag är inte säker på att alla lissabonbor skulle godkänna uttalet.
Pedro Pérez Flores har skrivit Obsesión,en inspelning från 1985.
Peruanen Chabuca Granda har skrivit La flor de la canela.
El ciego är en komposition av Armando Manzanero, inspelningen från 1983.
Procuro olvidarte av Manuel Alejandro är en av Praderas mest framgångsrika sånger. På videon är sången kongenialt illustrerad med bilder av Edward Hopper.
Se dessa tips som smakprov. Mycket mera finns att finna, bland annat publikinspelningar med en sångerska som behöll sin röst och sceniska utstrålning även på äldre dagar.
Tack för all denna info.🙏 Scrollade på Insta och hörde då denna underbara röst . Kände inte till Maria Dolores Pradera .
SvaraRadera