År 2001 skaffade jag min första digitalkamera. Den hette Nikon Coolpix någonting, en kompaktkamera med tre megapixel, vilket var ganska mycket på den tiden. Fotografering blev något annat. Nu slapp man tänka på att spara på film eller ängslas för att den skulle ta slut, det gick att ta så många bilder man önskade och sedan spara de som blev godtagbara och kassera resten. Hur digitalkamerans närvaro påverkade samlandet och förvaringen av bilder är en annan sak. Många ville ha sina bilder på papper och lämnade filerna till någon fotobutik för utskrift så att bilderna kunde monteras i album. Andra, som jag själv, nöjde sig med att se bilderna på bildskärmen eller, när det blev möjligt, på teveskärmen.
Före digitalkameran tog jag bilder för att ha minnen från resor eller händelser i vän- och familjekretsen. Efter digitalkamerans inträde är det nästan likadant; jag har inte blivit en ivrigare amatörfotograf och går inte omkring med kamera i fickan för jämnan, bortsett från den kamera som ryms i en modern mobiltelefon. Men jag tittar faktiskt tillbaka på gamla bilder lite oftare än under papperstiden. Bilderna blir på något sätt intressantare om man kan se dem i bildskärmens eller teverutans format.
Utan några ambitioner att skildra Stockholm i bild har det ändå blivit många bilder från huvudstaden och dess omgivningar. En del tycker jag fortfarande om. Det kan vara ett intressant motiv, en tilltalande färgskala eller en lyckad komposition. Men också en dokumentation av ett minne som annars hade försvunnit. Här ska jag i några avsnitt lägga ut bilder som är tagna mellan 2001 och 2017 med en rad kompakta digitalkameror av märkena Nikon, Olympus, Sony och Panasonic samt i vissa nyare fall med kameran i Samsungmobilen.
För att prova min nya Nikon Coolpix åkte jag en höstdag 2001 till Skansen – där borde det finnas lämpliga motiv. På björnberget lufsade några björnar omkring. Till slut var det en björn som förbarmade sig över alla närvarande amatörfotografer och placerade sig mitt i den punkt där de diagonala linjerna i motivet möts – trädstammarna och linjerna i det höstliga lövverket bakom. Bilden är daterad den 15 oktober 2001.
Drygt ett år yngre, från den 5 december 2002, är bilden av en eks intrikata grenverk. Eken ifråga blev uppmärksammad i pressen några år senare när den skulle tas bort från sin plats på Oxenstiernsgatan framför tv-huset. Det ledde till protester och en liten demonstration av ekvänner ägde rum där. Men den kunde inte rädda eken. Så detta motiv kan inte längre beskådas. (Men det finns ju andra ekar.)
Mera framgångsrikt blev försöket att rädda almarna vid Karl XII:s torg år 1971. Almarna skulle tas bort för att bereda plats för den nya tunnelbanestationen vid Kungsträdgården. Massvis med stockholmare samlades vid almarna för att protestera, prominenta företrädare för kulturliv och politik höll tal, trubaduren Jan Hammarlund sjöng vid almarna dagarna i ända. Om elimineringen av almarna hade planerats tio år tidigare eller senare tror jag de hade försvunnit. Men just år 1971 var den stora cityregleringen, då två tunnelbanelinjer bands samman genom att Klarakvarteren revs för att ersättas av trista bankpalats och parkeringshus, i färskt minne hos stockholmarna som var trötta på den brutala omstöpningen av centrum. Så almarna blev en symbol för motståndet. Jag var själv nere vid almarna flera gånger dessa dagar. Det var god stämning, lite av folkfest. Och ännu står almarna kvar, och tunnelbanestationen blev som av ett under byggd ändå.
Den 10 juli 2017 såg almarna ut så här. Flera Stockholmsbilder i kommande inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar