Paus från fadon: Mafalda Arnauth och Maria Ana Bobone

Det är inte ovanligt att artister som blivit kända inom fadon prövar på annan musik emellanåt. Tidigare har jag skrivit i bloggen om Carminhos brasilianska utflykt med musik av Tom Jobim (21 december 2016), Cristina Brancos sofistikerade viskonst med nyskrivna sånger på skivan Branco (12 april 2018) och Cuca Rosetas julskiva från förra året (21 november 2018). Att man tillfälligt lämnar fadon faller sig naturligt för artister som vill utvecklas, lära något nytt eller tillämpa lärdomar från fadopraktiken i annan musik. Här tar jag upp två ytterligare två exempel, Mafalda Arnauths Terra da Luz (Parlophone) och Maria Ana Bobones Smooth (K Branca Music). Båda skivorna utkom 2015 och kan vara svåra eller omöjliga att få tag på i handeln, men Bobones finns på Spotify och Arnauths i olika Youtubefiler.

Varken Anauth eller Bobone är uppvuxna med fadon. Mafalda Arnauth kom i kontakt med den under sin studietid, Bobone genom att fadosångaren João Braga hörde henne och bjöd in henne att medverka på en av hans konserter. Kanske ligger det närmare till hands att pröva på annan musik än fado för artister som inte har med den sedan barnsben. Båda sångerskorna tillhör emellertid de främsta och mest personliga artisterna i den nya fado som kommit fram sedan 90-talet. Mafalda Arnauth har hela sin verksamhet svarat för mycket av sitt material, både som textförfattare och kompositör, och har därför inte varit särskilt beroende av standardrepertoar. Maria Ana Bonone spelar piano och ackompanjerar gärna sig själv. Unikt i dagens fado.

Musiken på Mafalda Arnauths Terra da Luz är svår att hänföra till en genre. Det är som sagt inte fado. Det är heller inte pop eller jazz. Eftersom hon sjunger på portugisiska (utom i en sång med en egen text på spanska) vänder hon sig tydligen till en inhemsk publik. Hon är själv upphovskvinna till text eller/och musik till de flesta av skivans sånger. Hon ackompanjeras av en liten ensemble med gitarrer, piano, accordeon och slagverk. Arrangemangen är smakfulla och musikerna spelar utmärkt, men Mafalda Arnauths distinkta, lätt igenkännliga röst är musikens centrum. Hon har som så ofta en känsla för poetiska och lite drömska stämningar, och hon sjunger eftertänksamt, lite dröjande i de tolv sångerna. Påfallande är sångerskans avspända handlag. Jag tycker den här skivan är trevlig. Den närmar sig populärmusiken utan att vara inställsam eller publikfriande. Melodierna fastnar inte direkt – ingen av dem skulle hävda sig i Eurovision Song Contest, till exempel – utan kräver förnyat lyssnande, vilket jag tycker de förtjänar.

Mafalda Arnauth.

År 2012 gav Maria Ana Bobone ut skivan Fado & Piano (Kb) med egna arrangemang samt pianokomp till en rad fados. Samma roll har hon på Smooth, men här är repertoaren en annan. Sångerskan sjunger genomgående på engelska till eget komp och några andra musiker, som Eurico Machado på olika slags gitarrer och Rodrigo Serrão, bas med mera. Tillsammans med Bobone har dessa två också deltagit som upphovsmän till de flesta sångerna, det rör sig alltså om nya sånger, inte standardnummer. Liksom på Arnauths skiva är arrangemangen lyckade. Och även här är det sången som är bärande. Maria Ana Bobone är en mycket bra sångerska med en vacker röst, fin känsla för detaljer och uppenbar musikalitet. Ibland låter det lite jazzigt, utan att vara jazz. Henne framtoning är sober intill elegant, även när hon sjunger fado. Jämförd med Mafalda Arnauths Terra da Luz är materialet lättare att ta till sig, och åtminstone sånger som My Wings och Morning Smile borde ha haft sin chans att nå en stor publik, men om så verkligen skedde är mig obekant.

Maria Ana Bobone.

Båda de här skivorna är lyckade utflykter från fadon, och jag lyssnar med nöje på dem, om än inte särskilt ofta. Och jag hoppas att båda sångerskorna stannar kvar inom fadon. Bevisen för att de kan bidra på ett intressant sätt där är uppenbara och talrika.