När jag en gång i tiden gick i gymnasiet läste vi hela böcker i svenskämnet. Klassiker. Delar av vår nationallitteratur. Klassen plöjde igenom romaner som Love Almqvists Det går an, August Strindbergs Hemsöborna, Selma Lagerlöfs Jerusalem (båda delarna) och Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping. Dessutom Tine av Herman Bang, på danska. Och den nitiske lektor Nilsson som jag hade i svenska i gymnasiet var också noga med att ta upp de viktiga poeterna genom historien, med många exempel att läsa.
Jag tror det fanns två syften med detta arbete. Först att vi skulle få en hygglig översikt över den svenska litteraturen och några av de viktigaste författarna. Jag kan säkert tacka lektor Nilsson för att jag ännu har ett hum om var författare som Lenngren, Stagnelius, Atterbom, Heidenstam, Levertin och andra hör hemma, tids- och genremässigt. Vad man har för nytta av sådana kunskaper är mera dunkelt, men lite allmänbildning är alltid på sin plats.
Det andra syftet var förmodligen att vi skulle upptäcka litteraturens och läsningens värde: att de var spännande, roligt, stimulerande och lärorikt att läsa. Här tror jag inte skolan lyckades alls. Jag har visserligen återvänt till Strindberg, Lagerlöf, Bergman och Almqvist, men det tog många år innan så skedde, och aldrig till Herman Bang. Och troligen för att den första läsningen var förbunden med tvång. Vi fick inte välja vilken bok vi läste, eller i vilket tempo. Och med läsningen följde uppgiften att komma fram till vissa etablerade uppfattningar om verken: deras komposition, filosofiska eller idémässiga budskap, betydelse i litteraturhistorien, person- eller miljöskildring och liknande. Läsningen var inget nöje utan en uppgift för att komma fram till en redan formulerad åsikt. Det fanns ett facit. Därför var det mycket tråkigare att läsa de nämnda böckerna än de stora ryska författares verk som jag upptäckte vid samma tid – men Dostojevskij, Tjechov, Turgenjev och Gorkij var inte ens nämnda i läromedlen.
Ungefär samma sak med poesin. Vi ägnade Esaias Tegnérs versioner av Svea ett par veckor – utan att poetens och biskopens åsikter i Finlandsfrågan blev särskilt intressanta. Att sätta in litteraturen i olika sammanhang – idéhistoriska, politiska, ekonomiska, estetiska – är en väsentlig uppgift för litteraturvetenskapen och även för undervisningen om litteratur. Men alltför många och vidlyftiga förklaringar kan också ställa sig i vägen för den spontana och direkta upplevelsen av verket.
En dikt som Johan Henrik Kellgrens (1751–95) Den nya skapelsen kan det förvisso förklaras mycket om. Man kan till exempel diskutera om Kellgren här hämtat intryck från de tyska filosofer som formulerade förromantikens idéer. Kellgren var annars en förnuftets, saklighetens och måttfullhetens man, som under sitt korta liv som diktare, journalist, publicist och kritiker ständigt argumenterade för upplysningstidens idéer, baserade på Voltaires filosofi, och med polemisk eller satirisk udd vände sig mot vidskepelse och vantro. Den nya skapelsen tillkom sent i hans liv, och den samtida publik som mötte dikten blev säkerligen förvånad eller förbryllad eftersom dikten så tydligt vittnar om ett känslosammare, mera romantiskt sinne.
Med all litteraturhistoria lagd åt sidan talar Den nya skapelsen direkt till läsaren som den storslagna och kompromisslösa kärleksdikt den är. Visst, här finns några ord, former och vändningar som låter gammaldags. Men få dikter från 1700-talet har så lätt att tala till en nutida läsekrets. Så Den nya skapelsen ska läsas även i fortsättningen.
Den nya skapelsen
Inbillningens värld
Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig – och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.
Död låg naturen för mitt öga,
djupt låg hon för min känsla död –
kom så en fläkt ifrån det höga,
och ljus och liv i världen böd.
Och ljuset kom, och livet tändes,
en själ i stela massan flöt;
allt tog ett anletsdrag som kändes,
en röst som till mitt hjärta bröt.
Kring jorden nya himlar sträcktes,
och jorden nya skrudar drog,
och bildningen och snillet väcktes,
och skönheten stod upp och log.
Då fann min själ sig himlaburen,
sig sprungen av en gudastam,
och såg de under i naturen,
som aldrig visheten förnam.
Ej endast storhet och förmåga
och glans och rymd och rörelse;
ej blott i dalens djup det låga,
och endast höjd i klipporne;
Men livlig till mitt öra fördes
de höga sfärers harmoni;
på berget änglars harpor hördes,
ur djupet mörka andars skri.
På fältet logo fridens löjen,
skräck omsmög i den skumma dal,
och lunden viskade om nöjen
och skogen suckade om kval;
Och vrede var i havets vågor,
och ömhet uti källans sus,
och majestät i solens lågor,
och blygsamhet i månans ljus.
Hämnd gick att blixtens pilar vässa,
mod skakade orkanens arm,
och cedern lyftade en hjässa,
och blomman öppnade en barm.
O levande förstånd av tingen!
O snillets, känslans hemlighet!
Vem fattade dig, skönhet? – ingen
förutan den som älska vet.
För mig när du naturen målar
till himlar utav ljus och väl,
vad är du? – återbrutna strålar
av Hilmas bild uti min själ.
Hon är det i min själ, vars stämpel
till skapelsen förtjusning bär;
och jorden uppstod till ett tempel
där hon gudomligheten är.
Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig – och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.
I allt din lånta teckning kännes,
o evigt samma, evigt ny!
Din växt blev liljans växt, och hennes
den friska glansen av din hy.
Din blick i dagens blickar blandas,
din röst fick näktergalens sång,
jag dig i rosens vällukt andas
och västanfläkten har din gång.
Ej nog – du själva fasan gläder,
du fyller avgrundar med ljus;
du öknarne i blomster kläder,
och tjusar i ruiners grus.
Och när min tanka hänryckt vimlar
och flyr, och söker trängtande,
och söker genom jord och himlar
det sälla stoftets skapare;
Och frågar, i vad skepnad fattas,
att öm, och god och glad och mild
vår högsta dyrkan värdig skattas? –
Då visas han mig i din bild.
I kungars slott, i hov och städer,
jag ser bland tusende blott dig;
och när min fot i hyddan träder,
är du där redan före mig.
Jag gick att visdomsdjupet spörja:
din tanka rev mig ur dess famn.
Jag gick att hjältars kväden börja;
men cittran lärde blott ditt namn.
Jag ville ärans höjder hinna,
men bortvek i det fjät du gick.
Jag ville lyckans skatter finna,
och fann dem alla i din blick.
Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig – och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.
Förgäves ur din åsyn tagen,
mig blott din tanka unnas mer;
i dina spår av minnet dragen,
jag endast dig i världen ser.
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig – och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.
Död låg naturen för mitt öga,
djupt låg hon för min känsla död –
kom så en fläkt ifrån det höga,
och ljus och liv i världen böd.
Och ljuset kom, och livet tändes,
en själ i stela massan flöt;
allt tog ett anletsdrag som kändes,
en röst som till mitt hjärta bröt.
Kring jorden nya himlar sträcktes,
och jorden nya skrudar drog,
och bildningen och snillet väcktes,
och skönheten stod upp och log.
Då fann min själ sig himlaburen,
sig sprungen av en gudastam,
och såg de under i naturen,
som aldrig visheten förnam.
Ej endast storhet och förmåga
och glans och rymd och rörelse;
ej blott i dalens djup det låga,
och endast höjd i klipporne;
Men livlig till mitt öra fördes
de höga sfärers harmoni;
på berget änglars harpor hördes,
ur djupet mörka andars skri.
På fältet logo fridens löjen,
skräck omsmög i den skumma dal,
och lunden viskade om nöjen
och skogen suckade om kval;
Och vrede var i havets vågor,
och ömhet uti källans sus,
och majestät i solens lågor,
och blygsamhet i månans ljus.
Hämnd gick att blixtens pilar vässa,
mod skakade orkanens arm,
och cedern lyftade en hjässa,
och blomman öppnade en barm.
O levande förstånd av tingen!
O snillets, känslans hemlighet!
Vem fattade dig, skönhet? – ingen
förutan den som älska vet.
För mig när du naturen målar
till himlar utav ljus och väl,
vad är du? – återbrutna strålar
av Hilmas bild uti min själ.
Hon är det i min själ, vars stämpel
till skapelsen förtjusning bär;
och jorden uppstod till ett tempel
där hon gudomligheten är.
Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig – och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.
I allt din lånta teckning kännes,
o evigt samma, evigt ny!
Din växt blev liljans växt, och hennes
den friska glansen av din hy.
Din blick i dagens blickar blandas,
din röst fick näktergalens sång,
jag dig i rosens vällukt andas
och västanfläkten har din gång.
Ej nog – du själva fasan gläder,
du fyller avgrundar med ljus;
du öknarne i blomster kläder,
och tjusar i ruiners grus.
Och när min tanka hänryckt vimlar
och flyr, och söker trängtande,
och söker genom jord och himlar
det sälla stoftets skapare;
Och frågar, i vad skepnad fattas,
att öm, och god och glad och mild
vår högsta dyrkan värdig skattas? –
Då visas han mig i din bild.
I kungars slott, i hov och städer,
jag ser bland tusende blott dig;
och när min fot i hyddan träder,
är du där redan före mig.
Jag gick att visdomsdjupet spörja:
din tanka rev mig ur dess famn.
Jag gick att hjältars kväden börja;
men cittran lärde blott ditt namn.
Jag ville ärans höjder hinna,
men bortvek i det fjät du gick.
Jag ville lyckans skatter finna,
och fann dem alla i din blick.
Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig – och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.
Förgäves ur din åsyn tagen,
mig blott din tanka unnas mer;
i dina spår av minnet dragen,
jag endast dig i världen ser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar