Sintra är en liten stad som ligger några mil utanför
Lissabon. Av stadens cirka 33 000 invånare bor de flesta i den nya delen av
Sintra, som är som små städer är mest, men placerad i mer grönskande och
kuperade omgivningar än de flesta, vid de måttligt höga Sintrabergen. Gamla
Sintra har anor från 1100-talet, men merparten av bebyggelsen är från
1800-talet. Staden bjuder på gyttrig äldre bebyggelse, branta gränder och
historiska byggnader, fontäner och palats. Mitt i gamla Sintra ligger ett
gammalt palats, Palácio Nacional de Sintra, byggt på 1300-talet och ombyggt
tvåhundra år senare. På en topp i närheten finns det gamla moriska palatset
Castelo dos Mouros. Och på en annan topp, ännu högre, Palácio da Pena.
Sintra har länge funnits med på Unescos lista över
världsarv, något som säkert bidragit till att öka på turistströmmen till detta
”måste” för alla Lissabonbesökare. Den kommers som uppstår då turisterna
flockas förekommer också i Sintra, och den lilla staden har frikostigt med
restauranger och kaféer för de tillfälliga gästerna. Palácio da Pena är den
största attraktionen trots att palatset inte är särskilt gammalt, byggt på
1800-talet. Men det är utformat som ett veritabelt sagoslott, som hämtat ur en
Disneyfilm, med tinnar och torn och i bjärta färger. Under en vandring runt
slottet kan man se konst, möbler, verktyg och allehanda andra prylar som
berättar om hur den yttersta överklassen levde sina liv förr i tiden. Slottet
är omgivet av en stor prunkande park och erbjuder en härlig utsikt över det
omgivande landskapet.
 |
| Ana Paula heter statyn av Pedro Anjos Teixeira. |
I gamla Sintra, eller snarare på vägen som leder in
till centrum, finns en liten park och ett museum, Museu Anjos Teixeira. Museet
är ägnat två skulptörer, far och son Anjos Teixeira – Artur Anjos Teixeira (1880–1935) och Pedro
Anjos Teixeira (1908–97). Skulptörernas arbeten, som ofta föreställer
människor, är skickligt utförda men föga utmanande för en modern betraktare.
Kanske kan man se de två skulptörerna som portugisiska motsvarigheter till
svenska skulptörer som Carl Eldh, Nils Sjögren eller Christian Eriksson. Utanför
museet, längs vägen, finns en rad skulpturer av modernare snitt. De är klart
sevärda, och här följer ett bildsvep som omfattar några av dem.
Vänskap heter skulpturen av portugisen Valter Pires.
Jean-Frédéric Bourdier heter fransmannen som gjort Vit
katedral.
Renato Rodyner är brasilianare och är upphovsman till Kyssens
metamorfos.
Sandra Borges är från Portugal och har gjort Den
döves samtal.
Fred till världen är ett verk av en konstnär från Moçambique,
Ntaluma.
Carlos Bajouca kommer från Angola och har tillägnat
fadon sitt verk Fado kulturellt världsarv.
Futuroscópio är en svåröversatt titel som tillhör denna skulptur
av italienaren Gioncarlo Caporicci.
Alcoveto Vésper klarar jag inte heller av att
översätta. Moisés Preto Paulo heter konstnären från Portugal.
Diogo Rosa är också från Portugal. Namnet Paosanos
låter jag
också stå oöversatt.
Portugisen Arlindo Arez är skulptören vars verktitel
kan översättas ungefärligt med Att gå ut med odjuret.
Till sist en hänvisning till den store portugisiske
poeten Fernando Pessoa som finns i titeln Pessoas blick av spanjoren Florêncio
de Pedro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar