Det är nu flera
decennier sedan jag kom i kontakt med Roberto Murolos musik genom en bekant som
hade tre LP med den gemensamma titeln Napoletana.
Där sjöng Roberto Murolo sånger från sin hemstad Neapel, i kronologisk ordning
med det första exemplet från 1200-talet och sedan sånger fram till slutet av
1800-talet. Skivorna var genomarbetade kvalitetsprodukter med kommentarer kring
musiken (dock enbart på italienska), sångtexter, översättningar till ”riksitalienska”
eftersom Murolo sjöng på dialekt, ett fint illustrationsmaterial och en
omsorgsfull formgivning. Skivbolaget var italienska Durium. Jag lånade
skivorna, bandade av dem och lyssnade ganska mycket på musiken under några års
tid.
När jag kom till Italien
för första gången i mitten av 80-talet tänkte jag köpa med mig skivorna hem.
Det var lättare sagt än gjort. Cd:n hade kommit och börjat ta över efter LP:n.
Murolos inspelningar var redan gamla. Och de neapoletanska sångerna kanske var
mindre gångbara i de norditalienska städer jag besökte än söderöver. Men till
slut hittade jag dem, inte bara tre LP utan fyra med titeln Napoletana. Och den fjärde skivan var
inte volym 4 utan volym 12. Minst tolv LP ingick alltså i serien, troligen
tretton eller fjorton.
Så småningom gavs
alla inspelningarna ur på cd. Tre cd-boxar om respektive två, två och tre cd
kom 1997–98 på etiketten Ricordi, med kommentarer, sångtexter etc i små
bilagda häften, från 1200-talets Canto
delle lavandaie del vomero till Marechiaro
marechiaro från 1962. Alltsammans 162 sånger från Neapel i kronologisk
ordning, inspelade 1963. Om cd-boxarna ännu finns att få tag på är jag osäker
på. Men den som vill bekanta sig med Roberto Murolos musik har en del på
Youtube att lyssna till. Det finns också gott om skivor, antingen
sammanställningar av Napoletana-materialet
eller andra inspelningar av Murolo. Han spelade in mycket, även på äldre dagar,
och höll sig till sångerna från hemstaden.
Neapoletanska sånger
– nog ger uttrycket associationer till stora tenorer som sjunger O sole mio och liknande melodier som
populära, publikfriande extranummer? Enrico Caruso sjöng neapoletanska sånger.
Benianimo Gigli gjorde det. Luciano Pavarotti gjorde det, och Pavarottis förebild
Giuseppe di Stefano var en fin uttolkare av neapoletanska sånger. Roberto
Murolo konkurrerar inte med någon av dem.
Han hade varken
röststyrka eller sångteknik som passar för opera. I stället sjunger han
sångerna från Neapel som om de var visor, lågmält, intimt, återhållet men utan
att väja för den känslosamhet som präglar många av dem. Det är en lågmäld musik
för en mindre krets, enkel och omedelbar. Man kan påminnas om hur kort
avståndet är mellan folkvisor och operaarior, att det snarare handlar om
tolkningstradition och instrumentering än renodlade musikaliska skillnader i
harmonik och struktur. Roberto Murolo har en mycket behaglig, mjuk röst,
sjunger med inlevelse och sinne för nyanserna. Kompet på inspelningarna är
genomgående Eduardo Caliendos lyhörda och diskreta gitarrspel. Att lyssna på
dessa inspelningar i större mängd kan förstås bli lite monotont. Men jag har
inte tröttnat på dem efter att ha återvänt till dem under många år.
En del av dem är
glada och går i snabbt tempo, som La
tarantella eller Dove sta Zazá. De
mer rytmiskt intensiva numren har säkert fungerat som dansmusik. Många av
sångerna låter som folkvisor och är det förmodligen också. Åtskilliga av de
äldre har okända upphovsmän. En vemodig, längtande ton gör sig ofta påmind.
Några sånger är så pass välkända att praktiskt taget alla har hört dem: Santa Lucia, O sole mio, Turna a Surriento
och Core ´ngrato. En del påminner om
operaarior som tagits ner till en mera opretentiös nivå. Som upphovsmän anges ibland
kända tonsättare som Orlando di Lasso, Vincenzo Bellini, Gaetano Donizetti och
Giovanni Paisiello, men de flesta av upphovsmännen är specialiserade på den här
typen av sånger, som Ernesto de Curtis för drygt hundra år sedan och Pietro
Labriola något tidigare. Två av de nyare numren, Lazarella och Guaglione,
känner jag igen som ”svenska” schlagers från min ungdom, men jag har glömt vad
de hette på svenska och vem som sjöng dem.
Framförallt är Napoletana en överflödande rik samling
av betagande melodier – åtminstone för dem som inte är alltför allergiska mot
de smäktande sydländska tonfallen. Det finns, tycker jag, en alldeles speciell
atmosfär över dessa sobra, känsliga inspelningar. Vemodiga kvällar vid en
sydlig kust, apelsinträd som bär frukt, doften av kryddor, minnen som kommer
tillbaka när dagen svalnat, saknaden efter förlorad kärlek, eller gamla
skolkamrater… Något i den stilen.
Roberto Murolo levde
mellan 1912 och 2003. Hans musikaliska bana som sångare och gitarrist inleddes
redan före andra världskriget och fortsatte in på hans ålderdom. Han var
dessutom författare, journalist och kompositör. Han hade en lång, produktiv
karriär och gjorde många skivor samt medverkade i en rad filmer. Napoletana är hans mästerverk.
Insamlingen, arrangemangen, informationen om och inspelningarna av detta stora
material var ett mångårigt projekt. Hans insats för att sprida kännedom om sångerna
från hemstaden är enastående, och han har i efterhand blivit mycket hyllad för den.
Jag tror att Lissabon
är den mest besjunga av alla städer genom hundratals sånger inom fadon. Men
Neapel är möjligen på en andraplats i Europa, kanske i konkurrens med Paris.
För många av Roberto Murolos sånger handlar om Neapel och dess människor, förr
och nu, liksom om Neapels lantliga omgivningar och om havet där utanför. Vad
beror det på att vissa städer inspirerar diktare och musiker mer än andra?
Visst är det lätt att komma på musik om Lissabon, Neapel, Paris, London, Wien,
Rom … Men var finns sångerna om Birmingham, Warszawa, Bryssel, Madrid och
Milano?
Apropå fado hittade
jag en notis på Internet om att Roberto Murolo skulle ha samarbetat med
fadodrottningen Amália Rodrigues. Kombinationen av dessa två mycket olika
röster och sångsätt låter onekligen spännande, men något resultat av ett sådant
samarbete i form av inspelningar känner jag inte till. Den läsare av bloggen
som vet mera är välkommen med upplysningar.
Till sist några representativa
Youtube-spår från Roberto Murolos storslagna arbete Napoletana:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar