1. Carminho. Alma. EMI Music Portugal
2012.
Bernardo Couto, José Manuel
Neto, Ângelo Freire, Luís Guerreiro eller Mário Pacheco, portugisisk gitarr, Diogo
Clemente, spansk gitarr, Marino de
Freitas eller Diogo Clemente, basgitarr, Mário Franco, kontrabas, ytterligare några musiker på pian och
stråkar i enstaka spår.
När ett nytt
fadoalbum ges ut är det vanligt att det säljs i flera varianter, förmodligen av
något kommersiellt skäl. Av Carminhos Alma
skaffade jag en version med två ”bonusspår” och en dvd där Carminho inför
publik sjunger till stor del annat material än på cd:n. Men även utan dessa
tillägg skulle Alma förtjäna sin
plats på min lista. Att Carminhos nya album Canto
inte finns med beror helt enkelt på att jag inte är lika van vid det ännu, plus
begränsningen till två titlar per artist. Hennes två första album är nu så pass
gamla att jag vet att de är skivor att ständigt återkomma till. Här är den
recension jag skrev om skivan för tidskriften Lira:
”Sångerskan Carminho,
som gjorde en fantastisk skivdebut 2009, återkommer nu med ett album som har
vissa likheter med debuten. Även nu producerar Diogo Clemente, som spelar
spansk gitarr tillsammans med Marino de Freitas på basgitarr och fem (!)
mästare på portugisisk gitarr av vilka Bernardo Couto och José Manuel Neto
förekommer mest. Sångerna är traditionella fados, sånger ur andra artisters
repertoar, lite brasilianskt och resten nyskrivet. Den musikalitet, energi,
närvaro och inlevelse som sångerskan visade på sin debutskiva finns här också –
men både repertoaren och uttrycksregistret är något bredare. Ömsint och lugn är
Chico Buarques och Edu Lobos Meu Namorado, i övrigt finns det mesta från rustik
rytmkänsla till intensivt uttrycksfulla sånger där Carminho med sitt lite
slingrande sångsätt borrar sig in i texten och skapar en rikt varierad melodisk
linje, med säker känsla för form och balans. Bara i början av sin karriär är
hon för mig den mest spännande och kreativa rösten i dagens fado, med rötterna
i en lång tradition som hon för in i en helt samtida musik. Detta album
förvandlar en starkt lovande sångerska till en mästare.”
Som sagt förut:
listan skulle kunna se något annorlunda ut om jag gjorde den i dag och inte för
några veckor sedan, dock knappast vad gäller prispallen. Två helt nya album som
säkerligen skulle platsa rätt högt är Camanés
Infinito Presente och Cuca Rosetas Riû, som jag har
presenterat i ett separat inlägg. Därmed stängs denna topplista, med
förhoppningen att den som intresserar sig för ny fado har hittat något nytt och
lockande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar