Ny fado på cd

A Jangada de Pedra. Fado Violado. SPA. ***

Fado och flamenco är storslagna musiktraditioner i två grannländer på samma halvö. Det är inte underligt att många har funderat på om de skulle kunna kombineras. Amália Rodrigues sjöng spanska sånger som flamencokännare visserligen förnekar är äkta flamenco, men som tydligt är inpirerade av den musiken. På 90-talet gjorde sångerskan Cidália Moreira ett försök att förena fado och flamenco på skivan Fado Cigano, utan att riktigt lyckas. De två musiktyperna är väsensskilda, och jag tror en del av svårigheterna med att förena dem är att fadons regelbundna melodiska former inte samsas så lätt med flamencons intensiva, men också improvisatoriskt varierade gitarrytmer.

Gruppen A jangada de Pedra gör här ett nytt försök och bevisar återigen att man inte utan vidare gör flamenco av fadon, eller tvärtom. Men även om detta inte är en lyckad förening av två mycket olika musikstilar finns det ändå en hel del gott att säga om skivan. Sångerskan Ana Pinhal sjunger med energi och temperament, och gitarristen Francisco Almeida är utomordentligt skicklig. Bäst fungerar det i Los Piconeras, som är en av de spanska sånger som Amália Rodrigues sjöng, medan långsammare och långsträckta fadomelodier blir segmenterade av flamencogitarren. Skivan är emellertid ambitiös, och jag betvivlar att nästa försök att förena fado och flamenco kommer att överträffa detta.

Duarte. Sem Dor Nem Piedade. Montepio. ***1/2

Den unge sångaren Duarte, med en bakgrund som rockmusiker och musiklärare, har funnnits med i fadon några år nu och ger här ut sin tredje cd, ”utan smärta eller medlidande”. Det är en ambitiös produkt i utformning och uppläggning, och Duarte har ett idealiskt stöd i kompmusikerna José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, Daniel Pinto, basgitarr, och Bernardo Moreira, kontrabas. Ytterligare några musiker medverkar i enstaka spår med blåsinstrument, accordeon och slagverk.

Skivan domineras av traditionell fado till dikter av Duarte själv. Till albumet, som är indelat i fyra ”akter”, finns texterna med även i engelsk översättning. De är ofta självreflekterande kring minnen, känslor och existentiella frågor. Duarte har på skiva en vek och nedtonad röst, han sjunger omsorgsfullt och allvarligt. Inför publik är det svårare att sjunga så, och när jag hörde Duarte sjunga på fadohuset Senhor Vinho i Lissabon för något år sedan gjorde han ett betydligt kraftfullare intryck.

Samma sak kan sägas om en sångare som Pedro Moutinho, vars på skiva intima och lågmälda stil kompletteras av mera utspel och röststyrka inför publik. Det är i och för sig vanligt att fadosångare är bättre inför publik än i studion, och  just Duartes fall tycker jag skillnaden är betydande. Jag har svårt att riktigt fängslas av hans inspelningar, till skillnad från Pedro Moutinhos, men vet inte vad det beror på. Som sagt: detta är seriöst och anspråksfullt. Att jag inte faller för det kanske inte alls är Duartes fel.

Liana. Embalo. Animal. ***

Liana gjorde på 90-talet en problematisk debut med albumet fado.pt, en tidstypisk titel. Där sjöng hon standardnummer till tungt elekroniskt komp, en ovanligt misslyckad kombination som mindre var hennes fel än hennes producents. Sedan dess har hon blivit känd som sångerska med ensemblen Stockholm Lisboa Project (där hon inte längre ingår). Liana har sjungit fado länge. Hur hon låter i dag kan man ta del av på det nya albumet.

Hon har en ljus lyrisk sopranröst och sjunger de melodiska linjerna utan större ornamenteringar, tar ut notvärdena ordentligt och kan trycka till stavelserna och nå en större intensitet. Jag föredrar henne när hon sjunger mera återhållet, och sånger som Joaquim Campos Palavra Amena eller Paulo Valentims Segredo tillhör det bästa på denna skiva, som innehåller lite traditionell fado, i övrigt både äldre standardnummer och nyskrivet. Kompet med António Dias, portugisisk gitarr, Nelson Aleixo, spansk gitarr, och Francisco Gaspar, basgitarr, är kompetent och fungerande utan att vara exceptionellt. Det är en rätt trevlig skiva med en sångerska som har sin plats på fadoscenen, men utan att tillhöra de allra bästa.

Beatriz. Beatriz. Beatriz. ***

Sångerskan Beatriz kommer från Coimbra och ser mycket ung ut, troligen kring 20 år. Det är enorm trängsel på fadoscenen, särskilt vad gäller nya sångerskor, och det kan inte vara lätt att locka till sig ett skivbolag som vill satsa på en ny sångerska utan rutin. Beatriz har alltså givit ut sin debutskiva på egen hand. Att det ändå finns folk som tror på henne framgår av den fina samling kompmusiker som ställer upp. Här finns till exempel Bernardo Couto och Guilherme Banza på portugisisk gitarr och Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, liksom Ricardo Dias på piano, samt ytterligare några musiker i enstaka nummer.

Detta är en typisk debutskiva av en ung artist som ännu inte har någon som skriver nytt material. Alltså huvudsakligen standardnummer. Det har fördelen att publiken känner igen musiken, men också nackdelen att det finns andra, sannolikt överlägsna versioner att jämföra med. Foi Deus är en av Amália Rodrigues finaste inspelningar, från 1952, och jag tycker det är konstigt att dagens sångartister sjunger sången när de borde misstänka att de inte ens kommer i närheten av den klassiska tolkningen. Mellan Amálias och Beatriz versioner är det inte bara en skillnad utan praktiskt taget en avgrund. Även när det gäller andra nummer lanserade av Amália Rodrigues och Maria Teresa de Noronha är Beatriz tolkningar svagare, men det låter i alla fall hyggligt om snabba nummer som A Bia da Mouraria och Marcha da Mouraria.

Sångerskan är sopran med ljus röst och tydlig kännedom om fadons frasering och ornamentering. Här och där lyser den bristande rutinen igenom, hon låter helt enkelt lite osäker. Jag lyssnar till denna sångerska ungefär som jag ser en ung lovande idrottare. Med mycket träning, goda rådgivare och vettigt material kan det bli något. Utgångspunkten är sångerskans entusiasm och en fin röst. Men det är en bra bit kvar.

Anabela. Casa Alegre. SPA. ***1/2

Anabela (Pires) är inte fadosångerska utan sjunger allt möjligt med tonvikt på musicals och en populärmusik som jag skulle vilja kalla vispop. Den är lätt och luftig och Anabela brukar hålla sig med goda kompmusiker, som här, där bland andra Diogo Clemente medverkar på basgitarr eller spansk gitarr och Marino de Freitas på basgitarr.

Anabela är en mycket skicklig sångerska som jag gärna lyssnar till. Rösten är vacker, sångsättet avspänt och naturligt, och Anabela har en uppenbar musikalitet som kommer till uttryck i fin timing och en elegant frasering. När hon då och då tar upp en fadosång är det med sedvanlig elegans och balans. Här finns bara en, Só Hoje, som är en variant av Amadeu Ramis melodi Fado Zeca. Resten av materialet är nyskrivet. En sång som Oh Minhas Amigas har klart schlagertycke och finns med i två versioner; i den bästa medverkar också den kapverdiska sångerskan Lura. Några av de andra sångerna är riktigt trevliga. Bäst gillar jag dem där Anabelas röst och sång får ordentligt utrymme.

Anabela är en rutinerad artist som redan 1995, 17 år gammal, sjöng i Eurovision Song Contest för Portugal och tog en tiondeplats. Hon är sedan dess en populär och välkänd artist i hemlandet. Som sagt: hon är en skicklig, musikalisk och charmig artist. Hennes problem – fast jag betvivlar att hon själv ser det som ett problem – är att hon är mycket bättre än det hon sjunger. Jag skulle önska att hon fick hantera ett musikalisk material som motsvarar hennes kompetens. Och det gör hon inte heller på denna skiva.