Det saknas inte försök. Musiker har skrivit
många sånger med budskap som de hoppats kunna påverka lyssnarna med. Men hur
ofta har de lyckats? Hur ofta har de inte bara blivit ytterligare en röst i en
redan befintlig opinion, en del av en trend, ord som försvunnit i mängden utan
att lämna avtryck? Men det finns en sång som har förändrat världen, och den är
nästan bortglömd nu.
Med detta resonemang inleder engelsmannen Stephen
Evans en artikel i BBC News (22
januari 2013), jämnt femtio år efter det att Elysséefördraget,
försoningsdokumentet mellan Frankrike och Tyskland, skrevs under av president
Charles de Gaulle och förbundskansler Konrad Adenauer. Evans skriver:
”Fifty years ago, Germany and France were
neighbours where the scars of war were still raw. Germany had invaded France
and been repulsed, inch by bloody inch and town by town. Germans were trying to
come to terms not just with total defeat, but with how what they thought was
their civilised country had perpetrated one of the great crimes of history. Into
this minefield of potential resentment and painful rancour, stepped a slight,
soft-voiced chanteuse./…/
Two decades after the end of the war, she
travelled to the German city Goettingen, as near to the heart of Germany as you
can get. She fell in love with the city and its people and recorded a paean of
praise, first in French and then in German, the language of the former
oppressor. /…/
It captured the hearts of her German
audience at the Goettingen theatre.”
En i publiken var Gerhard Schröder, som senare
blev tysk förbundskansler och i sitt tal vid fyrtioårsminnet av fördraget
citerade ur texten. Sångerskan blev också på andra sätt hyllad för sin sång. En
gata i Göttingen är uppkallad efter henne, och hon mottog en hedersmedalj av
staden.
Hon hette Monique Serf och blev under början
av 60-talet känd under namnet Barbara.
Kriget satte djupa spår i hennes liv. Som judinna, född 1930, var hon villebråd
för både de tyska ockupanterna och deras franska kollaboratörer, och hon
tillbringade som ung flicka flera år på flykt mellan olika tillhåll i södra Frankrike.
Barndomen blev ytterligare sargad av de sexuella övergrepp hennes far utsatte
henne för. Efter kriget, när hon i tjugoårsåldern hade slagit sig ner i ett
konstnärskollektiv i Bryssel, tog hennes musikaliska bana sin början. Och
Barbara, som avled 1997 efter en lång och produktiv karriär, blev en av
portalgestalterna inom 1900-talets franska viskonst.
Här är texten till sången Göttingen:
Bien sur, ce n’est pas la Seine,
Ce n’est pas le bois de Vincennes,
Mais c’est bien joli tout de même,
A Göttingen, à Göttingen.
Pas de quais et pas de rengaines
Qui se lamentent et qui se traînent,
Mais l'amour y fleurit quand même,
A Göttingen, à Göttingen.
Ils savent mieux que nous, je pense,
L’histoire de nos rois de France,
Herman, Peter, Helga et Hans,
A Göttingen.
Et que personne ne s’offense,
Mais les contes de notre enfance,
”Il était une fois” commence
A Göttingen.
Bien sûr nous, nous avons la Seine
Et puis notre bois de Vincennes,
Mais Dieu que les roses sont belles
A Göttingen, à Göttingen.
Nous, nous avons nos matins blêmes
Et l’âme grise de Verlaine,
Eux c’est la melancolie même,
A Göttingen, à Göttingen.
Quand ils ne savent rien nous dire,
Ils restent là à nous sourire
Mais nous les comprenons quand même,
Les enfants blonds de Göttingen.
Et tant pis pour ceux qui s’étonnent
Et que les autres me pardonnent,
Mais les enfants ce sont les mêmes,
A Paris ou à Göttingen.
O faites que jamais ne revienne
Le temps du sang et de la haine
Car il y a des gens que j’aime,
A Göttingen, à Göttingen.
Et lorsque sonnerait l’alarme,
S’il fallait reprendre les armes,
Mon cœur verserait une larme
Pour Göttingen, pour Göttingen.
Mais c’est bien joli tout de même,
A Göttingen, à Göttingen.
Et lorsque sonnerait l’alarme,
S'il fallait reprendre les armes,
Mon coeur verserait une larme
Pour Göttingen,
pour Göttingen.
Mitt försök till översättning, utan någon
ambition att återge originalets rim, har tagit en omväg över en mellanliggande
engelsk.
Det är förstås
inte Seine,
det är inte
Vincennesskogen,
men det är
vackert ändå
i Göttingen, i
Göttingen.
Inga kajer och
inga gamla sånger
som klagande
drar förbi,
men kärleken
blomstrar här
i Göttingen, i
Göttingen.
De kan bättre än
vi
de franska
kungarnas historia,
Herman, Peter,
Helga och Hans
i Göttingen.
Ta inte illa
upp,
men
berättelserna om vår barndom,
”det var en
gång” börjar
i Göttingen.
Vi har förstås
Seine
och Vincennesskogen,
men Gud, rosorna
är vackra
i Göttingen, i
Göttingen.
Vi har de bleka
morgnarna,
och Verlaines
grå själ,
men de är
melankolin själv
i Göttingen, i
Göttingen.
När de inget har
att säga
stannar de här
och ler mot oss,
men vi förstår
dem ändå,
de blonda barnen
i Göttingen.
Det är illa nog
för de bedövade,
måtte de andra
förlåta mig,
men barnen är
likadana
i Paris och i
Göttingen.
Måtte den aldrig
återvända,
tiden av blod
och hat,
för det finns folk
jag älskar
i Göttingen, i
Göttingen.
Om larmen skulle
ljuda,
om vi måste ta
till vapen igen,
skulle mitt
hjärta brista
för Göttingen,
för Göttingen.
Men ändå, det är
vackert
i Göttingen, i
Göttingen.
Om larmen skulle
ljuda,
om vi måste ta
till vapen igen,
skulle mitt
hjärta brista
för Göttingen,
för Göttingen.
I vårt amerikaniserade land – där det hör till allmänbildningen
att känna till sångeskor som Lady Gaga, Madonna, Dolly Parton eller Whitney
Houston, och inget ont om dem – är Barbara helt okänd för många. Men vissa
artister har påverkats av henne, kanske främst Barbro Hörberg (1932–76), som
använde melodin Göttingen i sin
skärgårdsbetraktelse Sommarön.
Barbaras storhet som visdiktare och uttolkare, hennes särart, integritet,
känslighet och lyriskt intensiva vemod, förtjänar flera ord än dessa, och det
är möjligt att jag återkommer till ämnet längre fram.
Till frågan i rubriken. Nej, utan Barbaras Göttingen hade nog världen sett ungefär
som den ser ut med den. Om någon kan förändra världen med en sång, så är det
marginellt. Fördraget mellan Tyskland och Frankrike från 1963 utformades säkert
av högutbildade och välbetalda jurister och politiker i en formellt oantastlig
text. Det som Barbara gjorde var att gestalta försoningen på ett personligt
plan, att tillföra känsla, närvaro och värme utifrån egen erfarenhet. Och
fastän hon var utsökt som uttolkare av tidsstämningar från 60- och 70-tal, finns
det inget förlegat eller föråldrat i inspelningen från 1964. Sången har levt
vidare med skönheten intakt. Som Stephen Evans skriver: ”Listening to the song today, it’s easy to understand its appeal then. It
remains hauntingly beautiful, a wistful paean of love with a tinge of sadness.”
Här är originalinspelningen från 1964 av Göttingen:
Och här ett montage av två inspelningar där Barbara sjunger
både på franska och tyska:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar