Det är nu hundra år
sedan Edgar Lee Masters (1868–1950) publicerade Spoon River Anthology. De enskilda dikterna publicerades först i en
tidskrift och samlades ihop till en första bokutgåva 1915. Sedan dess har den
utgivits många gånger och översatts till ett stort antal språk. Bertel
Gripenberg svarade för den svenska versionen 1927. I min bokhylla har jag andra
upplagan (Prisma 1977) av en översättning från 1967 av Thomas Warburton. Det är
en mastig samling på över trehundra sidor.
Spoon River är en
fiktiv amerikansk småstad i Edgar Lee Masters hemstat Illinois. Samlingen
rymmer över tvåhundra dikter där döda invånare som har gravar på kyrkogården berättar
om sina liv, relationer och miljöer i monologer. Detta sker i obunden form, ett
slags rytmiserad prosa. Den är tämligen enhetlig stilistiskt; författaren har
inte försökt att karakterisera personerna genom olika språkbruk, även om vissa
skillnader finns. Inspirationen till samlingen ska Lee Masters ha fått från en
grekisk samling av antika epigram och epitafier. Detta till trots har Spoon River Anthology en odiskutabel
originalitet, och dikterna, som nu har levt vidare i ett sekel, har blivit
urtypen för det som kallas rolldikter där poeten skildrar andra människor
utifrån hur han föreställer sig att de själva skulle ha berättat. Den som läser
Spoon River behöver inte bekymra sig
om någon kronologi; man kan börja var som helst i volymen.
Av mängden människor
i småstadsmiljön som kommer till tals kan man dra slutsatsen att boken är en bred
skildring av livet i en småstad. Flera av personerna har förbindelser mellan
sig, och visst framgår det med all tydighet att småstaden inte är en idyll och
att den lugna miljön under ytan rymmer tragik och drama. Men mer än en
skildring av en småstadsmiljö är boken en samling av enskilda levnadsöden och
reflektioner kring dem. Urvalet har en påtaglig slagsida åt folk som sysslat
med juridik; rättegångar och brottslighet är ett återkommande tema, något som
beror på att Edgar Lee Masters hade studerat juridik och senare också var
verksam som jurist. Men boken innehåller många fängslande dikter och jag
uppfattar den som utpräglat amerikansk. Den säger väl inte så mycket om dagens
amerikanska småstad – den skrevs trots allt under en tid då personbilar var
rariteter – men här finns åtskilligt som anknyter till bilder ur amerikanskt
liv i historien, så som vi känner det genom litteratur, film och tv-serier.
Edgar Lee Masters är
en sådan författare som blivit känd genom ett enda verk. Thomas Warburton
skriver i sin inledning:
”Edgar Lee Masters
själv har fått ett blandat eftermäle, och hans liv, som inföll mellan 1868 och
1950, kunde ha gett stoff till en typisk Spoon River-dikt. Med stor
samstämmighet anför kritiken att praktiskt taget allt han skrev före och efter
sin antologi – och det var mycket – blev talanglöst och tråkigt. I förbifarten
får man dessutom veta att han skaffade sig ovänner, blev kverulantisk och
grinig. Själv var han besviken på livet och ansåg att han hade hämmats av
vidriga omständigheter.
Han fick nämligen inte från början ägna sig
åt det han ville, att skriva. Fadern var viljestark och myndig och vägrade att
stödja några författarplaner. Edgar skulle utbildas till lagkarl som sin far.
Och det gjorde han, efter ett halvhjärtat upprorsförsök.”
Spoon River är en typisk så kallad minor
classic. Den som vill finna fel hittar säkert något att anmärka på.
Samtidigt har dikterna levt vidare och skänkt läsare världen över minnesvärda
upplevelser och starka bilder från ett amerikanskt småstadsliv. Jag är glad att
jag fann boken. Här är några av dikterna i Thomas Warburtons översättning.
Constance Hately
Du berömmer min
självuppoffring, Spoon River,
för att jag fostrade
Irene och Mary,
min äldre systers
förädralösa barn!
Och du klandrar Irene
och Mary
för att de föraktade
mig!
Men beröm inte min
självuppoffring
och klandra inte deras
förakt:
jag tog hand om dem,
visst gjorde jag det –
men jag förgiftade
mina välgärningar
med att ständigt
erinra dem om deras beroende.
Walter Simmons
Mina föräldrar trodde
att jag
Skulle bli en ny Edison,
minst:
som pojke satte jag
ihop ballonger
och fina drakar,
urverksleksaker,
små tåg som gick på
skenor,
och telefoner av
burkar och tråd.
Jag blåste kornett
och målade tavlor,
modellerade i lera
och tog
skurkens roll i ”The
Octoroon”.
Men så gifte jag mig
vid tjugoett
och för att få ett
levebröd
lärde jag mig
urmakeri
och öppnade
guldsmedsbutik vid torget,
och tänkte, tänkte,
tänkte, tänkte –
inte på den utan på
maskinen
jag pluggade
matematik för att kunna bygga.
Och hela Spoon River
väntade på
att få se den gå men
den gick aldrig.
En del vänligt folk
trodde att mitt geni
på något vis stäcktes
av butiken.
Det var inte så.
Sanningen var:
jag var inte begåvad
nog.
Tom Merritt
Först blev jag
misstänksam –
hon spelade så lugn
och tankspridd.
Och en dag hörde jag
bakdörren gå
när jag kom hem, och
såg honom smyga
bakom rökhuset ut på
tomten
och springa över åkern.
Och jag tänkte ta
livet av honom.
Men den dagen, när
jag kom gående vid Fourthbron
utan så mycket som en
käpp eller sten till hands,
fick jag plötsligt se
honom stå där
vettskrämd, med några
kaniner i handen,
och det enda jag fick
sagt var ”Nej, nej, nej”
när han lade an och
sköt mig i hjärtat.
Fru Merritt
Tyst inför juryn,
utan svar på domarens
fråga
om jag haft något att
anföra om domen,
bara en
huvudskakning.
Vad kunde jag säga
till folk som trodde
att det var en
trettiofemårig kvinnas fel
om hennes nittonårige
älskare dödade hennes man?
Även om hon hade sagt
honom om och om igen:
”Res din väg, Elmer,
res långt bort,
jag har gjort dig
vettlös med min kropp:
du kan göra nånting
förfärligt.”
Och precis som jag
fruktade sköt han min man;
och med det hade jag
ingenting att skaffa, vid Gud!
Tyst i fängelset i
tretti år!
Och Joliets
järngrindar
gick upp då de grå
och tysta förtroendefångarna
bar mig ut i en
kista.
Lucinda Matlock
Jag var på danserna i
Chandlerville
och lekte sista paret
ut i Winchester.
En gång bytte vi
partner
när vi åkte hem i
junimånskenet,
och det var så jag
hittade Davis.
Vi gifte oss och
levde tillsammans i sjutti år,
trivdes, arbetade,
fostrade de tolv barnen,
av vilka vi miste
åtta
innan jag hade fyllt
sexti.
Jag spann, vävde,
skötte hushållet, de sjuka,
trädgården, och till
semester
strövade jag över
fälten där lärkorna sjöng,
samlade ofta musslor
vid Spoon River,
blommor och
hälsoörter –
ropade till
skogsåsarna, sjöng för de gröna dalarna.
Vid nittisex hade jag
levat nog, helt enkelt,
och fick en härlig
vila.
Vad är det folk
pratar om sorg och trötthet,
vrede, missnöje och
slocknande hopp?
Vansläktade söner och
döttrar,
livet är er för
starkt –
man måste leva om man
skall älska livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar