På bokrean förra året
köpte jag en liten bok med den långa titeln Jag
tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet (Lind & Co 2008),
med undertiteln De bästa citaten. Det
rör sig alltså om en volym med citat från Hjalmar Söderbergs (1869–1941) verk,
sammanställda och kommentrade av Kaj Attorps. När jag köpt boken började jag
omedelbart undra varför – jag hade redan läst det mesta av Söderberg och därmed
också de flesta av de citerade avsnitten. Och Söderberg är inte en författare
där man måste plocka rusinen ur kakan. Det går bra att läsa hans böcker
raktigenom, från början till slut utan större motstånd.
Nu är det ändå en fin
liten bok med vettigt valda citat och ett intressant och ganska långt förord av
Kaj Attorps. Bland annat tar han fasta på hur snålt Söderberg möttes av sin
samtids kritiker och hur väl han hävdat sig långt efter sin död. Många av hans
samtida som fick bättre recensioner och behandlats mycket utförligare i
litteraturhistoriska översikter är nu fullständigt bortglömda, åtminstone av en
bredare publik, medan Söderberg ännu tillhör de mest utlånade från biblioteken.
Hans romaner, av vilka de mest lästa är Doktor
Glas och Den allvarsamma leken,
tycks ständigt finnas till salu i bokhandeln.
En vändpunkt i uppskattningen
av Söderberg, menar Attorps, kom under 60- och 70-talen med den radikaliserade
samhällsdebatten. Jag citerar ur inledningen:
”Det blåste en friskare vind i samhället, även om delar av vänstern
urartade i en tokvänster. Eleverna blev frimodigare och i gymnasieklasserna
gick diskussionernas vågor höga.
Det måste ha gynnat Söderberg.
Han hade varit en enagerad kritiker av samhället och den rådande ordningen, en
ifrågasättare. Han kändes långt mera samtida än Heidenstam och Lagerlöf. Han
låg på samma våglängd, inte i alla sakfrågor naturligtvis, men i attityd och
inställning. Hans intellekt var ’modernt’ på ett annat sätt än hans
generationskamraters. Hans frisinnade, förutssättningslösa, självständiga
attityd kändes samtida. Med sitt genomskådande förnuft och sin illusionslösa
livssyn tillhörde Söderberg den moderna tiden.”
Det som mer än något
annat gör Söderberg till en samtida författtare är enligt Attorps (och jag
instämmer förstås) hans språk. Hans stilistiska talang lovordares faktiskt redan
av de tidigare kritiker som tyckte hans verk i övrigt var obetydigt. Ytterligare
några rader från inledningen.
”I det långa loppet är stilen allt (och naturligtvis
vad stilen uttrycker, dess innehåll). Ingen författare överlever som inte
skriver ett bra språk. Att Söderbergs generationskamrater och tiotalisterna
inte har stått emot tidens tand, beror främst på att deras språk har åldrats.
Motiv, intrig, tidsskildring kan vara bra som stoff, men till slut är det
språket som avgör. Den författare som efter in död av läsarna upplevs som
språkligt ålderdomlig, tidsbunden, mångordig, pratig, stel – han är körd.
Söderbergs
sspråk är ett mirakel. Ja, det är faktiskt ett mirakel att hans etthundraåriga
texter inte har åldrats det minsta språkligt. Det är ett språk som är
naturligt, konkret, tätt, åskådligt, rytmiskt, utan varje förkonstlig eller
manér. Det flyter så lätt, det kan se väldigt enkelt ut. Der är som när
betraktaren står framför en viss typ av Picassoteckning och tänker att det där
är väl ingen konst, det kan väl vem som helst göra. Men nu var det Picasso som
gjorde det, och det var Söderberg om skrev.”
 |
| Hjalmar Söderberg. |
Boken Jag tror på köttets lust och själens
obotliga ensamhet innehåller ett stort antal korta utdrag ur Hjalmar
Söderbergs romaner, noveller, dramer och övriga verk, även ur en del mera privata
anteckningar och brev. Jag lånar några av dem här, som handfasta vittnesbörd om
att Kaj Attops (och även min) uppskattning av Söderbergs språk har sin
relevans. Söderbergs åsikter och värderingar skymtar väl också fram i en del av
citaten. Jag behåller de titlar som Attorps försett dem med.
***
Bardomens somrar
På den tiden var
sommaren annorlunda än nu. Den var en lycka, som fyllde dagen och aftonen och
trängde ända in i nattens drömmar, och morgonen var lyckan själv.
Martin Bircks ungdom, 1901
***
Kristendomen
Som farsoter har de
olika religionerna dragit fram över världen och han häpnade, då han tänkte på
all den ödeläggelse, med vilken kristendomen hade betecknat sin väg genom
tiderna och folken.
Martin Bircks ungdom
****
Vad ska du bli?
Den som ska bli diktare,
är inget alls annat än ett åtlöje för Gud och människor, förrän han redan
blivit erkänd och berömd. Därför måste han under alla de långa läroåren hänga
en falsk skylt över sin dörr och låtsas sysselsätta sig med något som människorna
anser aktningsvärt.
Martin Bircks ungdom
***
Den fria pressen
Han skrev oförbehållsamt
vad han tänkte och bemödade sig att tänka så, som han trodde att redaktören
tänkte; och redaktören, som var en satans karl och tänkte vad han ville,
beflitade sig om att tänka så som han föreställde sig att bildat och förmöget
folk i allmänhet tänkte.
Martin Bircks ungdom
***
Höstkväll
I de övre luftlagren
var det hast och brådska; molnen jagade varandra från väster till öster för att
borta över djurgårdsskogarna tätna till en låg, svart vägg. Det var som om
himmelen varit stadd på uppbrott, på resa, på flykt.
Främlingarna, 1903
***
Oälskad
Ingenting drar ner en
människa så, som medvetandet att icke vara älskad.
Doktor Glas, 1905
Kontakt till varje pris
Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brists därpå avskydd och
föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för
tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.
Doktor Glas
***
Olika anlag
Det finns människor
som saknar alla anlag för lycka och som känner det med pinsam, obeveklig
klarhet. Sådana människor strävar inte efter lycka utan efter att få lite form
och stil på sin olycka.
Doktor Glas
Svenska språket
Det är på det hela
taget ett förbannat språk vi har. Orden trampar varandra på tårna och knuffar
varandra i rännstenen. Och allt blir så påtagligt och rått. Inga halvtoner,
inga lätta antydningar och mjuka övergångar. Ett språk som tycks vara skapat
till bruk för den outrotliga pöbelvanan att plumpa ut med sanningen i alla
väder.
Doktor Glas
***
Att vara ung
Champagnen hade
piggat upp honom och öppnat hans hjärta. Och han sade till mig:
Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var
för djävligt.
Det mörknar över vägen, 1907
***
Minnet
Minnet är det lim,
som håller ihop vår tillvaro; tråden, på vilken våra dagar trädas upp som
olikfärgade kulor; det medfödda prästbetyget, som tillåter oss att var morgon
konstatera vår identitet.
Det mörknar över vägen
***
Gamla lärdomsskolan
Bredvid mig satt
under sista skolåret en pojke som hette Torsten. Han hade också tråkigt. Det
tråkigaste av allt var lektionerna i grekiska: både Torsten och jag fick den
uppfattningen att Homeros och Xenofon hade varit lärobokförfattare.
Hjärtats oro, 1909
***
Guds ånger
Om man får tro de
heliga skrifterna, synes Gud två gånger ha ångrat att han skapade världen.
Första gången sände han syndafloden. Men då den var över lovade han lättsinnigt
nog att aldrig göra om det, och när han nästa gång ångrade skapelsen måste han
alltså finna på något annat. Då sände han sin son till världen för att lära
människorna hata och förakta faderns skapelse: världen.
Hjärtats oro
 |
| Statyn av Hjalmar Söderberg vid Kungliga biblioteket i Stockholm. |
Inför storstrejken 1909
Men att de fattiga
lever under outhärdliga bostadsvillkor och outhärdliga villkor i det hela –
däri ligger dock verkligen en fara för samhället och även för de rika, i
synnerhet för dem! Men det vill de icke förstå. De ger tusan i samhället, dessa
rika. De menar att de har råd till det. Men de glömmer att de fattiga har ännu
bättre skäl att ge tusan i samhället!
Hjärtats oro
***
Viljans frihet
Men det finns
verkligen också människor som är så lyckligt lottade att de inte vill annat än
det som de kan.
Aftonstjärnan, 1912
***
Verkligheten
Verkligheten är ofta
så otrolig att den verkar konstruerad.
Den allvarsamma leken, 1912
***
Glömskan
Naturen har förlänat
människorna den lyckliga förmågan att glömma. Annars skulle hon inte stå ut med
livet.
Den allvarsamma leken
***
Diktarnas privilegium
Ja, tänkte han,
poeterna har det bra. De kan alltid finna tröst för nästan vad som helst. Om
det så gäller ett helt förött och förbränt och bortslarvat liv, så finner de
tröst också för det. De har förmågan att ge uttryck åt sin olyckas tröstlöshet,
och just däri finner de sin tröst. Men vad ska en vanlig fattig syndare ta sig
till?
Den allvarsamma leken
Och boktiteln, visst
verkar den bekant? Ett citat från pjäsen Gertrud,
1906.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar