Promenad på Katarina kyrkogård

I Fredmans epistel nr 54 beskriver Carl Michael Bellman (1740–95) Katarina kyrkogård, ”vid Corporal Bomans graf”. Episteln börjar så här (texten är hämtad från bellman.net):

Aldrig en Iris på dessa bleka fält,

     Minsta blomma plockat

Til vällukt i sin herdes Tält,

Och dessa Löfträn vid dagens ljusa rand

     Aldrig foglen lockat

Til Floras fest från Mälarns strand;

Aldrig hördes Lärkan nånsin spela

För at Turturdufvans qval fördela,

         Som i ro

Midt bland dödens pilar bygt sitt bo.

Kring denna rymden hvad qval och sorglig syn!

     Svarta Kors och Grafvar

Fördunkla Templets Tupp i skyn;

Än på en Planka än på en Marmorsten

     Kringlor, Hjul och Glafvar

Bepryda våra fäders ben;

Trädens glesa stammar sorgligt hasta

At de gula löfven kring sig kasta;

          Minsta blad

Döljer i sitt skygd en hvilostad.

Om man kommer till kyrkogården en glåmig vintervårförmiddag är det inte utan att diktens dystra stämning väcker ett visst igenkännande. Färgerna är bleka, och bara blommorna som anhöriga satt ut vid gravarna lyser upp. Regnet antingen hänger i luften eller har redan börjat lossna. Träden står kala, det är tyst och ensligt. Annorlunda är det under fina sommardagar, då lummigheten, skuggorna och grönskan gör kyrkogården till en stillsam och vilsam tillflyktsort.

Katarina kyrka sedd från Cornelisparken. Bild från en soligare vårdag.

En rad berömdheter har funnit sin vila på Katarina kyrkogård. Däribland både äldre och yngre diktare och trubadurer. Minnesstenen vid Lars Wivallius (1605­–69) är så sliten att det är svårt att läsa namnet.

Inte långt därifrån finns Cornelis Vreeswijks grav.

Båda dessa gravar finns vid ett litet stråk där passerande gärna stannar upp en stund och granskar namnen på eller intill stenarna. Anna Lindh är ett av dem.

Och ännu nyare är minnet tillägnat skådespelerskan Kim Anderzon (1943–2014).

Lite längre har stenen om Stig Sjödin funnits på plats. Den produktive poeten och arbetarförfattaren kom från Gästrikland och arbetade länge på Sandvikens järnverk.

En av våra skickligaste och mest uppskattade jazzmusiker, klarinettisten Putte Wickman, är också begravd här.

Liksom regissören Johan Bergenstråhle, och flera andra stora namn inom litteraturen, musiken och konsten.

Bellman själv skulle passa på Katarina kyrkogård. Men han vilar inte här, och inte heller vid Maria kyrka, som ligger närmast Bellmansgatan 24 där han bodde som ung (fast gatan hette inte så på den tiden). Bellman är i stället begravd vid Klara kyrka på Norrmalm.

Klara kyrka enligt konstnären Sven Erixson. Målning från 1960.

Och även korpral Bomans grav får man leta förgäves efter på Katarina kyrkogård. Vi får lita till Bellmans uppgift att korpralen faktiskt är begravd där.

Blunda och sucka, vrid dina händer hop;

     Här står Bomans Kista

Bland Gråterskor med glas och stop;

Hon med mjölkbyttan som snyftar bitterlig,

     Och vil liksom brista

I tårars öfverflöd för dig,

Hon är en Enka til den tappre Bussen,

Men de andra äro, hela skjussen,

          Mångelskor,

Hemma båd’ på Söder och på Norr.