Höjdpunkter inom fadon (2). Maria Teresa de Noronha, Fado da Defesa (1969)

Sångerskan Maria Teresa de Noronha är den främsta representanten för den fado som utövats inom aristokratiska kretsar. Där har fadon, en musik som uppkom i en utblottad underklass, levt en helt annan miljö i över hundrafemtio år. Under 1800-talet framfördes inom artistokratin fadosånger under kraftig påverkan av klassisk tolkningstradition, ofta till pianokomp. Senare har aristokratiska musiker kunnat utöva fadon utan att behöva bry sig om musiken som försörjning. Maria Teresa de Noronha är en av de artister som såg sig som folkmusiker, med stort intresse för fadons traditionella melodiskatt. Hon gifte sig med en annan aristokrat, José António Sabrosa, och blev därigenom grevinna. Hon mötte sin publik främst genom skivinspelningar och radioprogram, deltog på offentliga konserter ett fåtal gånger och uppträdde aldrig på fadohus.

Maria Teresa de Moronhas sångstil brukar beskrivas som lyrisk och förfinad. Hon var samtida med Amália Rodrigues och utvecklade en sångstil som är väsensskild från hennes. Noronha sjunger återhållet, ofta svagt, med små nyanser och skapar en sorts mikro-dynamik som i sina bästa stunder är djupt uttrycksfull. Hon är en sopran med sinne för detaljer. Ord som precision, smakfullhet, elegans, innerlighet och musikalitet används ofta om henne. Noronha avslutade sin karriär när hon märkte att rösten började svikta. Hon var måttligt produktiv på skiva. I dag är hon ett självklart namn i antologier med äldre fado. Hon skivdebuterade redan på 40-talet, och de två följande decennierna var hennes storhetstid. Fado da Defesa är en av hennes sena inspelningar. Sången är komponerad av hennes man José Anatónio Sabrosa, som för övrigt tonsatte texten av António Calém ytterligare en gång, då som Fado Zé António (inspelad av sångerskan 1959).

Fado da Defesa har emellertid blivit mera allmänt känd och med tiden kommit att tillhöra standardrepertoaren. Många han sjungit den, men ingen annan med Maria Teresa de Noronhas påtagliga, mer antydda än utsagda melankoli, exakthet och lyhörda samspel med kompmusikerna. Som utgörs av Raul Nerys berömda ”Conjunto de Guitarras” förstärkt med kompositören José António Sabrosa på portugisisk gitarr.

Noronha som frimärke.

Fado da Defesa är en sång om hösten, om minnen och avsked. Här är texten:

Lembras-te da nossa rua             

Que hoje é minha, já foi tua

Talhada para nós dois?

Foi aberta pela amizade

Construida com saudade

P’ro amor morar depois.

Mas um dia tu partiste

E um vento frio e triste

Varreu toda a Primavera.

E agora vem o Outono

E as folhas ao abandono

Morreram à tua espera.

Certas noites o luar

Traça o caminho no mar             

Para chegares até mim.

Mas é tão longa a viagem            

Que só te vejo em miragem

Num sonho que não tem fim.

En ungefärlig svensk översättning utan originalets rim.

Minns du vår gata

som nu är min, förr var din,

lämplig för oss två?

Den var öppen för vänskap,

skapad med en längtan

att kärleken skulle bo där sedan.

Men en dag gav du dig av,

och en kall och sorgsen vind

svepte genom våren.

Och nu kommer hösten

och löven som faller

dör i din väntan.

Vissa månskensnätter

avtecknar sig vägen i havet

där du kan komma ända fram till mig.

Men det är en så lång resa

att det är ett mirakel bara att se dig

i en dröm som saknar slut.

Ett omistligt litet mästerverk som kan höras här:

https://www.youtube.com/watch?v=twShF53O4nc