Ett allvarligt utseende är hämtad från samlingen Dörrplåten,
Albert Bonniers Förlag 1949.
Jag har ett allvarligt utseende. Jag vet det. Det är
onödigt att komma och berätta mig det. Men jag är gladare invärtes, i själen,
om man så vill. Det är fel att människans ansikte är hennes själs spegel. Jag
känner folk, som går omkring med ett ständigt leende, men som är dystrare än en
svart gravvård med guldskrift i sina själar. Och jag känner en man med ett
allvarligt ansikte, hugget som i sten, som det står i de enklare romanerna, men
som i sitt inre är glad och glad på det rätta, vackra sättet. Ett leende och
ett skratt hos den mannen är mera värt än de fåniga grinen hos många andra. Det
kommer inte ofta men det kommer på rätt ställe.
En man med
ett allvarligt ansikte har det inte lätt. Jag själv till exempel. Jag kan isa
ned ett glatt sällskap på några minuter och jag gör det också ibland, då jag
tycker att det behövs, för jämviktens skull.
En dag stod
jag på en spårvagn, på bakre plattformen, försjunken i mina vardagstankar. Då
steg herr skådespelare Bodell upp på vagnen. Han fick se mig och han hälsade
glatt och trevligt med hattavtagning och bockning och goddag, goddag och
handtryckning, ömt och länge. Och så sa han att det var längesedan vi hade träffats
och så med ett blev han tyst, såg på mig deltagande och frågade ivrigt
intresserad:
– Har det hänt något tråkigt?
– Menar herr Bodell inom politiken eller det allmänna
affärsläget?
– Nej, jag menar för redaktörn personligen – ni ser så
förfärligt allvarlig ut.
Jag lugnade
herr Bodell angående mina privata förhållanden, men då jag steg av vagnen,
klappade han mig vänligt på axeln och sade:
– Var inte ledsen – det blir nog bättre!
För en del år
sedan sände en filmbyrå, som hade gott om pengar och som trodde att den skulle
få än mer av varan, en man till den ö, där jag brukar uppehålla mig om
somrarna. Han skulle ta några bilder av befolkningen för att publiken i staden
skulle få se att det finns riktiga människor även här ute. Det var en glad och
trevlig herre och en morgon, just som jag skulle äta frukost, kom han larvande
fram till det enkla bord, där jag satt ute på gårdsplanen med min familj. Han
bad hövligt att få ta några bilder, och då det på intet vis kunde rubba min
matordning, gav jag honom lov att veva hur mycket han ville. Han ställde upp
sin kamera ett stycke ifrån oss, och för att bilden skulle bli så naturlig som
möjligt sade jag till mina barn:
– Uppför er nu som ni brukar. Lägg inte band på er på
något sätt. Sparka varandra under bordet, knuffa varandra med armbågarna, slå
ikull mjölkglasen, men stoppa inte knivarna i munnen, ty ni är ju ändå barn i
en bättre familj.
Vi gjorde
allesammans vår sak så gott vi kunde. Vi var naturliga och obesvärade utan en
skymt av koketteri eller affektion. Det var som hade vi hela vårt liv inte
gjort annat än väntat på denna filmfotograf för att få visa hur man äter
frukost på ett naturligt sätt.
Fotografen
såg på oss med sin fotografiska blick, den där som ser allt och som inte låter
den allra minsta detalj gå förlorad. Och så började han veva. Långsamt men
säkert. Han höll på en god stund, tills han plötsligt släppte veven, gick fram
till oss, ställde sig framför bordet med händerna i sidorna och sade till mig:
– Jag trodde herrn var en rolig karl!
– Hur så? sade jag mitt i skinkan och det förlorade
ägget. Vad vill ni jag ska göra? Vill ni jag ska bolla med potatisarna och göra
trollkonster med äggen? Det kan jag, men jag brukar inte göra det när jag äter.
– Man kan vara trevlig ändå, sade fotografen, men låt
det vara. Jag skall ta er som ni är. Det kan ju vara roligt för folk att få se
hur en sån karl som ni är i verkligheten. Det kanske är nyttigt. Fortsätt som
ni har börjat. Genera er inte för mej. Var så god!
Han vevade
ett par hundra meter, så lade han ihop kameran, tackade och gick med ett
leende, som var rätt uttrycksfullt.
Filmen kom tillsammans med en del annat på
stadens biografer. Jag gick och såg den och tänkte: jag skall försöka köpa den
av filmbyrån och köra den för mina barn när de blir stora, så får de se hurdana
de var som barn och vilken utmärkt fader de haft. Publiken, som satt omkring
mig, såg på bilden som om det varit ett vanligt vattenfall eller en eldsvåda i
en fabrik, ingenting särskilt att lägga märke till. Men då föreställningen var
slut, och jag trängde mig ut med de övriga i korridoren, hörde jag en dam säga
till en herre i sitt sällskap:
– Vad var det för karl som satt och åt frukost i
första akten?
– Å, svarade herrn, han var inte med i dramat. Det var
den där som ger ut Söndags-Nisse.
– Nej, sade damen, var det han – vad han såg
tråkig ut!
Där fick jag.
Filmfotografen hade rätt. Jag borde allt ha bollat med potatisarna och trollat
bort äggen. Det hade gjort sig bättre. Men vad skulle barnen ha sagt då de
blivit stora?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar