7 juni 2017

Hasse Z (18). Ett allvarligt utseende

Ett allvarligt utseende är hämtad från samlingen Dörrplåten, Albert Bonniers Förlag 1949.



Jag har ett allvarligt utseende. Jag vet det. Det är onödigt att komma och berätta mig det. Men jag är gladare invärtes, i själen, om man så vill. Det är fel att människans ansikte är hennes själs spegel. Jag känner folk, som går omkring med ett ständigt leende, men som är dystrare än en svart gravvård med guldskrift i sina själar. Och jag känner en man med ett allvarligt ansikte, hugget som i sten, som det står i de enklare romanerna, men som i sitt inre är glad och glad på det rätta, vackra sättet. Ett leende och ett skratt hos den mannen är mera värt än de fåniga grinen hos många andra. Det kommer inte ofta men det kommer på rätt ställe.
   En man med ett allvarligt ansikte har det inte lätt. Jag själv till exempel. Jag kan isa ned ett glatt sällskap på några minuter och jag gör det också ibland, då jag tycker att det behövs, för jämviktens skull.
   En dag stod jag på en spårvagn, på bakre plattformen, försjunken i mina vardagstankar. Då steg herr skådespelare Bodell upp på vagnen. Han fick se mig och han hälsade glatt och trevligt med hattavtagning och bockning och goddag, goddag och handtryckning, ömt och länge. Och så sa han att det var längesedan vi hade träffats och så med ett blev han tyst, såg på mig deltagande och frågade ivrigt intresserad:
– Har det hänt något tråkigt?
– Menar herr Bodell inom politiken eller det allmänna affärsläget?
– Nej, jag menar för redaktörn personligen – ni ser så förfärligt allvarlig ut.
   Jag lugnade herr Bodell angående mina privata förhållanden, men då jag steg av vagnen, klappade han mig vänligt på axeln och sade:
– Var inte ledsen – det blir nog bättre!
   För en del år sedan sände en filmbyrå, som hade gott om pengar och som trodde att den skulle få än mer av varan, en man till den ö, där jag brukar uppehålla mig om somrarna. Han skulle ta några bilder av befolkningen för att publiken i staden skulle få se att det finns riktiga människor även här ute. Det var en glad och trevlig herre och en morgon, just som jag skulle äta frukost, kom han larvande fram till det enkla bord, där jag satt ute på gårdsplanen med min familj. Han bad hövligt att få ta några bilder, och då det på intet vis kunde rubba min matordning, gav jag honom lov att veva hur mycket han ville. Han ställde upp sin kamera ett stycke ifrån oss, och för att bilden skulle bli så naturlig som möjligt sade jag till mina barn:
– Uppför er nu som ni brukar. Lägg inte band på er på något sätt. Sparka varandra under bordet, knuffa varandra med armbågarna, slå ikull mjölkglasen, men stoppa inte knivarna i munnen, ty ni är ju ändå barn i en bättre familj.
   Vi gjorde allesammans vår sak så gott vi kunde. Vi var naturliga och obesvärade utan en skymt av koketteri eller affektion. Det var som hade vi hela vårt liv inte gjort annat än väntat på denna filmfotograf för att få visa hur man äter frukost på ett naturligt sätt.
   Fotografen såg på oss med sin fotografiska blick, den där som ser allt och som inte låter den allra minsta detalj gå förlorad. Och så började han veva. Långsamt men säkert. Han höll på en god stund, tills han plötsligt släppte veven, gick fram till oss, ställde sig framför bordet med händerna i sidorna och sade till mig:
– Jag trodde herrn var en rolig karl!
– Hur så? sade jag mitt i skinkan och det förlorade ägget. Vad vill ni jag ska göra? Vill ni jag ska bolla med potatisarna och göra trollkonster med äggen? Det kan jag, men jag brukar inte göra det när jag äter.
– Man kan vara trevlig ändå, sade fotografen, men låt det vara. Jag skall ta er som ni är. Det kan ju vara roligt för folk att få se hur en sån karl som ni är i verkligheten. Det kanske är nyttigt. Fortsätt som ni har börjat. Genera er inte för mej. Var så god!
   Han vevade ett par hundra meter, så lade han ihop kameran, tackade och gick med ett leende, som var rätt uttrycksfullt.
   Filmen kom tillsammans med en del annat på stadens biografer. Jag gick och såg den och tänkte: jag skall försöka köpa den av filmbyrån och köra den för mina barn när de blir stora, så får de se hurdana de var som barn och vilken utmärkt fader de haft. Publiken, som satt omkring mig, såg på bilden som om det varit ett vanligt vattenfall eller en eldsvåda i en fabrik, ingenting särskilt att lägga märke till. Men då föreställningen var slut, och jag trängde mig ut med de övriga i korridoren, hörde jag en dam säga till en herre i sitt sällskap:
– Vad var det för karl som satt och åt frukost i första akten?
– Å, svarade herrn, han var inte med i dramat. Det var den där som ger ut Söndags-Nisse.
– Nej, sade damen, var det han – vad han såg tråkig ut!
   Där fick jag. Filmfotografen hade rätt. Jag borde allt ha bollat med potatisarna och trollat bort äggen. Det hade gjort sig bättre. Men vad skulle barnen ha sagt då de blivit stora?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar