Sillen är hämtad från samlingen Dörrplåten, Albert Bonniers Förlag 1949.
– Jag har rest jorden runt, säger Fågel, jag har
träffat människor av alla fasoner. Jag vet vad de går för, men det vill jag säga,
att högfärdigare folk än norrmän finns inte.
Y. reste sig,
såg på klockan och sade:
– Det blir historien om sillen. Jag har hört den
förut. Den är lögn från början till slut.
– Jag har också hört den, sade D., men jag tror på
den, alltihop, utom det där med potatisen.
– Jag tror även på potatisen, sade T., i synnerhet på
potatisen. Den är så lik Fågel.
– Om herrarna inte har något emot det, kanske jag
kunde få höra historien, sade jag. För mig spelar det ingen roll om den är sann
eller osann. Däri ligger ju inte en historias värde.
– Åja, åja, sade Fågel, det är väl på mig det beror.
Jag säger ännu en gång, att norrmän är högfärdigare än alla andra nationer på
jorden, amerikanare medtagna. Norge är störst, bäst och mest. Norrmän är jordens
finaste, noblaste och duktigaste folk. På alla områden. Känner ni igen dem? Men
jag har en gång gett dem, jag.
– Utmärkt, sade D., men du gick för långt med
potatisen.
– Det var på en kappsegling utanför Kristiania, sade
Fågel. Jag var där, naturligtvis, och naturligtvis var jag med och klådde de
där norrmännen, som ingen nation på jorden kan besegra i någon sport. Vi klådde
dem ordentligt och det kunde ju inte förnekas, fast jag tror att de var fullt
övertygade om att de låtit besegra sig av artighet mot oss, som var deras
gäster. Åtinstone lät det så på dem. Nå, vi var lika gentila tillbaka. Vi bjöd
dem på middag ombord på Havstruten, en utvald samling damer och herrar,
hyggligt och fint folk allesammans från början till slut. Det blev en verkligt
glad middag med långa och vackra tal för gäster och värdar och Sverige och
Norge och allt som det skall vara. Sommarkvällen var också så vacker, där vi
låg för ankar i hamnen. Så, det måste jag ge dem rätt i att Norge är ett
vackert land och Kristiania en stad för sig. Nå, efter middagen drack vi kaffe och
punsch och mycket annat som fanns på den tiden – det var inte i går det här
hände – och så flirtade vi med damerna, riktigt vackra flickor, och så helt
plötsligt började någon tala om den norska sillen. Det var naturligtvis en av
norrmännen, som började. När vi gått igenom den norska sillens alla utmärkta
egenskaper, sade en av damerna:
– Jag har hört att sillen går ända in i Kristianias
hamn. Är det sant?
– Absolut sant, sade alla norrmännen på en gång.
Sillen går ända in i Kristianias hamn.
Om någon sagt
att den fördömda sillen gick upp på kajen och lade sig direkt i tunnan och
saltade sig själv, så hade de svurit på att det var sant det med.
Nå, jag satt
och tänkte ett ögonblick för mig själv och så sade jag:
– Visst går den norska sillen ända in i Kristianias
hamn, men vad som är ännu märkvärdigare, något som herrarna kanske inte vet och
känner till, det är att det går in salt
sill här i hamnen. Den går mycket djupt, nästan längst ned på botten. Den
sillen är salt och fullt färdig att äta. Och ta en snaps till om man så kan.
Norrmännen
satt tysta och så sade de:
– Hur vet ni det där med den salta sillen, Fågel? Har
ni sett den?
De ville inte
erkänna att de adrig hört talas om saken. Det var helt enkelt möjligt, ja i hög
grad sannolikt att det gick salt sill in i Kristianias hamn. Varför skulle det
inte göra det?
– Hur jag vet det, sade jag. Därför att jag själv
flera gånger tagit upp sådan salt sill från bottnen. Jag har flera gånger dykt
ned på bottnen och tagit upp den. Jag är ju en rätt skicklig dykare, så för mig
är det inte så svårt. Jag tog upp en sill i går frukost.
Det blev tyst
och så sade en av de norska damerna:
– Säg, Fågel, skulle ni inte vilja ta upp en sådan där
salt sill från sjöbotten åt mig. Jag vill så gärna ha en till minne av er.
– Numera går jag inte i vatten efter middagen, sade
jag, men för er skull skall jag göra det. Jag skall dyka ned på havets botten och
ta upp en salt sill åt er.
Därpå lämnade jag däcket och gick ned i
salongen och tog på mig min simdräkt. Redan medan jag tog av mig kläderna hade
jag planen klar och jag var också fullt säker på att den skulle lyckas.
Då jag var
färdig, gick jag upp på däck, gjorde min entré för sällskapet och hoppade över
bord. Jag dök genast ned under vattnet, men inte djupt, jag gick bara under
båten och kom upp på andra sidan, styrbords sida. Där såg mig ingen, mer än
gasten, de andra satt ju och stirrade ned i vattnet på babordssidan.
– Ge mig en salt sill från köket, viskade jag åt
gasten, och det dröjde inte en minut förrän han kom och gav mig en. Han begrep
skojet, den pojken. Jag stoppade sillen innanför simdräkten och så dök jag ned
under båten igen. Jag kom upp på andra sidan precis där sällskapet satt och då
höll jag sillen i handen. Man hjälpte mig ombord och så kastade man sig över
sillen. Man skar itu och bet i den och smakade. Den var salt! Och norsk var
den också för det stod på tunnan. Att
den var stendöd tänkte man inte på.
Naturligtvis
blev de förvånade. Det såg jag på dem. Men bara ett ögonblick. Sedan var det
den naturligaste sak i världen att det gick salt sill in i Kristianias hamn.
– Säg mig, Fågel, sade en av herrarna, när de funderat
en stund, hur många sådana här tror ni att ni kan ta upp om dagen? Man skulle
kunna starta en affär.
– Jag kan ju inte arbeta hela dagen i sträck, sade
jag. Och så kan jag ju inte vara borta från min affär därhemma. Men nog kan jag
väl ta upp en halv tunna om dagen, om jag arbetar med båda händerna och det
inte är för kallt i vattnet.
– En halv tunna om dagen blir inte mycket, sade
norrmannen och så satt han tyst och tänkte.
Då fick jag
plötsligt en idé, som kanske var lite för djärv, och sade:
– Det är en annan sak, som jag förut inte tänkte
berätta. Men där nere på havsbotten växer det potatis, riktig, färsk potatis.
Jag såg den, när jag var där nere, men jag kunde inte ta den för jag var ju
upptagen med sillen.
– Potatis, sade sällskapet. Är det möjligt? Överdriver
ni inte?
– Nej, riktig, levande potatis. Tänk er det. Sill och
potatis på havsbotten. Salt sill och färsk potatis. En sådan nation behöver
aldrig svälta. Bara den kan simma och dyka.
Den unga
damen, som bett om sillen, såg på mig med sina vackra ögon och sade:
– Herr Fågel, vill ni inte ta upp en potatis åt mig.
Jag skulle bli så glad att få se en havspotatis.
– Jag skall göra det, sade jag. För er skull.
Och så
upprepade jag samma manöver som med sillen. Jag dök i vattnet, kom upp på
styrbordssidan och fick två stora potatisar av gasten, som var en klipsk
pojke, men en filur. Jag tog potatisarna i handen och dök tillbaka. Jag lät det
dröja litet, innan jag gick upp på babordssidan, men när man väl hjälpt mig
upp, lade jag de två potatisarna i knät hos den vackra flickan.
Det blev en
förvåning. Men den räckte inte länge. Den gick över i något annat. Jag förstod inte
först, varför alla såg så allvarliga och stela ut, förnärmade, ja, förolämpade.
Men då tittade jag på potatisarna, som flickan satt och höll i handen. Och den
ena av dem var råskalad! Sabla gast!
Jag smet ned
under däck för att klä om mig och komma undan. Och när jag kom upp igen, hade
sällskapet rott i land.
Man skall
aldrig gå för långt med en bra historia. Gasten svor på att han var oskyldig, men
jag sa honom, att jag skulle gjort precis detsamma, om jag varit i hans kläder.
Det finns saker, som man inte kan låta bli.
– Nå, sade jag, när Fågel slutat, den unga damen, fick
hon sillen som minne?
– Nej, det fick hon inte, sade Fågel, men dagen därpå
gick jag i land och köpte en stor bukett rosor, som jag skickade henne. Man är väl
gentleman för tusan. Och svensk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar