1 juli 2017

Italienska hågkomster



Den mogne författaren som ser tillbaka på sin barndom eller ungdomstid, med vemod eller tillgivenhet, det är ett litterärt motiv som finns i de flesta språkområden och genom alla tider. Eftersom varje läsare också har sin historia att se tillbaka på, så kan sådana ungdomsbilder vara lätta att ta till sig, även om författarens och läsarens referensramar är helt olika. I Romersk elegi av den italienske poeten Leonardo Sinisgalli (1908–81) finns det åtskilliga referenser som jag inte förstår, men jag tycker om den för dess åskådlighet och livfulla detaljer. Dikten ingår i Italiens lyrik, Svalans lyrikklubb, Albert Bonniers Förlag 1970. Tolkningen är av Anders Österling.


Här är slätten, det slitna gräset och floden,
som har antagit skärvornas färg.
Genom åren betraktar jag endast stenar
på fasadernas och grottornas kanter;
skrivna på det vita fältet
av en kalligrafisk ängels hand
minns jag sköna minuskler, eviga
ord, och ett enda namn, Prisca,
den unga flickan som sover hos Muserna.
Vem har på muren av en kyrka
framför Fontana di Trevi
grupperat påvarnas hjärtan?
(Tiden har kattklor,
har tänder som romerska kattor.)
Sankta Teresa har manteln som svettas
när sciroccon i september
kommer farande från Afrikas kuster
och ger en annan klang åt klockorna.
Staden rullar som en meteor
i solnedgångsljuset: det knäpper
av trämask i taken på biskopspalatsen
och kackerlackorna kryper
på väggen i hyreshusen.
Michelangelo sökte bland detta bråte
Apollos vita huvud.

Den som har känt dina somrar, Roma,
vet att han märkts av ljuset
intill märgen. Han minns repen,
katafalkerna och tortyrkamrarna
och lukten av gödsel som slår mot
pilgrimen vid dina portar.

Mitt i de kvarteren var jag
en pojke full av sömn och aptit.
Jag var en letargisk yngling
som gömde sig att läsa i dina parker
i sällskap med statyerna.
Jag sökte Celios dystra häckar
för att livnära min ledsnad
som en doftsugen muselman.
Vem hade förmått döpa mig
till din tro och piska mina kläder,
vilken Jungfru kunde smeka mitt hår,
vilken Benedetto, vilken Pio
skulle ha tagit emot gåvan
av de tuppar jag bar i korgen?

I åratal har jag ignorerat dina katedraler.
Jag minns en afton
då jag i Via Baccina
såg ett lamm styckas på slaktbänken.
I dag vandrar jag raskare på dina broar
i sällskap med Raffaello.
Jag vet, när mimosorna blommar
på Pincio, när Johannesbröden fryser,
jag känner formen på dina rosor
och dina moln. Jag har sett de glänsande hästarna
beskåda himlen på terrasserna,
helgonen uppe på bröstvärnen,
kvinnorna med väldiga bröst, svalorna
och pojkarna på Anienes stränder.
Jag känner värdet av så mycket skönhet.
Detta är de myrtnar
som fäller damm, då jag rör vid dem,
detta är stenarna från ungdomstiden.

Fontana di Trevi.

Vittorio Sereni (1913–83) var samtida med Sinisgalli. I hans Men om du inte finns blickar poeten också bakåt, men här finns inga namn, beskrivningen förknippar jag inte med en speciell stad. (Om Sereni avser en bestämd stad så är det Milano, där han växte upp.) Frågan är om den vagare miljöteckningen och allmännare bilden gör dikten mera universiell. Tolkningen är av Estrid Tenggren, och även denna dikt är hämtad från Italiensk lyrik. Bilderna i detta blogginlägg är från Rom.


Allt för länge har det dröjt
innan det talats om dig,
du smärta från mina unga år.

Staden blev grå under vinden
och en regnbåge föll in i dansen
bland lyckliga reflexer:
du var på min handled
i en cirkels tankfulla tickande,
mellan blad som jag vände,
en flod av sol,
lättjan i tysta förstäder,
snabbt tecknad i ett ansikte,
så grundligt genomforskat,
ett ögas glans, en feberhet beröring.

Det kom lätta skuggor – men du,
vad är det du ger? – jag log
mot mina vänner, de försvann,
och in i svårmodet försvann en slingrande väg.
Bakom flyende hjul
slocknade vallmorna på ängen
i askan från en sommar.

Men om du inte finns
och om även himlen är besegrad
är jag en försvinnande gnista,
en överflödig röst i kören.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar