31 juli 2017

Hasse Z (26). Men är han inte jude –?

I volymen Mörk tid, som utgavs av Albert Bonniers Förlag 1949, finns sena texter av Hasse Z, skrivna under krigsåren. Tidens plågor satte sin prägel på texterna, som är återhållna men mycket allvarligare i tonen än Hasse Z:s många tidigare kåserier. Men är han inte jude –? tar upp judeförföljelserna i Nazityskland och nazisternas anhängare i Sverige, och trots den lågmälda framställningen är författarens ställningstagande tydligt. Texten publicerades den 4 juli 1943 – en tidpunkt då inte alla skribenter hade modet att ta avstånd från antsemitismen. Några detaljer i den förtjänar en kommentar.
   ”C. Almlöf” är skådespelaren Charlie Almlöf (1889–1958) som medverkade i många svenska filmer. Han kallade sig ”Sveriges ende anarkist” och gick högljutt och teatraliskt till storms mot det mesta i det etablerade samhället.
   Boken Mot antisemitismen, som tydligen var en antologi, har jag inte funnit några uppgifter om.
   Lydia Wahlström (1869–1954) var akademiker, historiker och författare och en ledande gestalt inom kvinnorörelsen, bland annat några år som ordförande i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Politiskt var hon dock övervägande konservativ.
   ”Professor Ehrenpreis” syftar på författaren och överrabbinen vid den judiska församlingen i Stockholm Marcus Ehrenpreis (1869–1951).
   Sven Stolpe (1905–96) var författare, översättare, journalist, litteraturforskare,  litteraturkritiker, filmkritiker med mera av starkt konservativt läggning, med många fiender inom kulturlivet. Han inställning till nazismen är omdiskuterad, men enligt Hasse Z:s notering verkar han långtifrån någon anhängare, vilket även ska framgå av den Stolpebiografi som Svante Nordin gav ut 2014.
   Mark Twain (1835–1910) (egentligen Samuel Langhorne Clemens) var en amerikansk författare och humorist, mest känd för böckerna Huckelberry Finn och Tom Sawyer. Hasse Z refererar till honom flera gånger och såg honom uppenbarligen som ett föredöme. Ett möte med Twain beskrivs i en text som publicerades i bloggen den 7 februari 2017.



På Stureplan i Stockholm går en ensam herre – ska vi kalla honom så? – och bjuder ut antisemitsisk litteratur. Han bär ett plakat på magen som skylt. Själv är han välgörande tyst. Jag har inte sett någon köpa någon litteratur av honom, men jag har sett i pressen, att om man uppmanar honom att ägna sig åt någon värdigare sysselsättning, händer det att man blir åtalad för förargelseväckande beteende.
   Stockholmarna är ett klokt och förståndigt släkte. De behandlar var sak som den är värd. De ställer inte upp sig i kö bakom den antisemitiske budbäraren, som de gör med unga herrar som har för stora hattar och för korta rockar, de följer honom inte heller hem som de gör med herr C. Almlöf då han offentligt förbannar sitt fädernesland. De tänker, kanhända omedvetet: det är så mycket smuts, andlig och materiell, som man nödgas gå förbi på gator och torg att en klick mer eller mindre spelar ingen roll.
   Men går man därför förbi antisemitismen? Inte alldeles. Ingen undgår den oresonliga impuls om kallas suggestion. Någon sade häromdagen att bara ett uttryck som ”men är han inte jude?” säger en del. Mannen på Stureplan är inte ensam i sin hantering. Vi har en antisemitisk tidning, som helt ägnar sig åt uppgiften, vid sidan av andra organ, som även sysslar med profana nyheter och djupt fosterländsk politik. Vi har kalendrar med noggranna uppgifter om svenskar som vågat sänka sig till giftermål med judiska personer.
   Antisemitismen är en andlig farsot och som sådan smittsam. Den i dagarna utkomna boken Mot antsemistismen kan tjäna som vaccin. Lydia Wahlström räknar judehatets början med den babyloniska fångenskapen 585 f. Kristus. 2500 år av strider och förföljelse har gjort juden seg och stark, andligen och kroppsligen. Andra folkgrupper har under denna tid hunnit förtvina och försvinna, men juden står kvar, härdad och uthållig. Professor Ehrenpreis säger också: ”Vi är till del en produkt av de förföljelser vi utstått.”
   Juden upptar i Sverige endast en tiondes procent av befolkningen, men ändå har vi hållit ögonen på honom. På vårt eget lilla sätt. En jude sade mig en gång:
– Om du visste vad jag har haft nytta av att bli kallad ”judefläsk” under min skoltid!
   Svensken, som annars är rätt fyndig då et gäller öknamn, är klen i konsten då han skall pricka juden. ”Judefläsk” är ungefär lika kvickt som att kalla en karl Tjuvpelle för att han blivit bestulen.

I boken mot antisemitmen berättar Sven Stolpe att han vid ett studiebesök i Tyskland intervjuat en del kulturella ledare om den antisemitiska politiken. Samtliga tog avstånd från judeförföljeserna. En av dem svarade på frågan om Hitler själv trodde på myten om judarna som allt onts upphov: ”Naturligtvis inte! Han är väl ingen dumskalle heller! Men han vet vad folket behöver.”
   Då det gällde svenskarna ansåg man inte att vi borde arbeta med judemyten, som aldrig kunde få riktig slagkraft hos oss. Vi rekommenderades i stället att inrikta vårt folkhat mot finnarna.
   Rekommendationen tyder på obekantskap med svenskt psyke. Det är inte så lätt att inrikta oss åt något håll. Vi har alltid varit lite uppstudsiga mot sådana försök.
   Judehatet har ingen slagkraft i Sverige. Vi är för lugna och kalla. En dreyfusaffär vore omöjlig hos oss. Det var inte en svenska, utan en fransyska som, då någon sade henne att Dreyfus var oskyldig, svarade:
– Ännu bättre – desto mer får han lida!
   Det har sagts att juden saknar sinne för humor. Han kan vara kvick och satirisk, men humor som livvssyn äger han inte. Omdömet är kanske inte så riktigt. Man klarar sig inte igenom 2500 år av kamp och förföljelse utan humor. Har man inte haft den från början, så har den kommit med åren. Kanske en galghumor, men ändå –
   Juden är känslig för skämt, då det gäller honom själv, men det hindrar inte att han själv kan berätta de roligaste judehositorierna. Förr i tiden karikerades han även i svensk skämtpress. Det skämtet är bortlagt, ty modellen finns inte längre. Det är synd, ty han var ändå rätt tacksam som objekt.

Det skämtas inte om judarna. Man skriver och talar allvarligt om dem. Skriver man för dem, får man strax anonyma smädebrev. Man är köpt av judekapitalet. En gång berättade jag en liten historia om en judeflicka, som från Tyskland sattes i svensk skola. När första rasten kom den första dagen, gick den lilla judinnan fram till lärarinnan och frågade stilla:
– Fröken, på vilken bänk ska jag sitta?
   Det kom många hånfulla brev om den historien. Att jag inte begrep att den var lögn! Propaganda helt enkelt, från judarna själva! Men historien var sann.
   Mark Twain skrev 1898 en artikel om judarna. Han sade: ”Juden har åtskilliga mindre hederliga sätt att gå till väga, men han tar inte monopol på dem, ty han kan inte bli helt fri från förarglig kristen konkurrens.”
   Konkurrens – tävlan – där ligger nog till stor del gåtan med judehatet. I Sverige inte så betydande. Och inte heller i Skottland. Det lär finnas några judar i Glasgow och en i Aberdeen, men det  beror på att de inte kan tjäna tillräckligt för att komma därifrån.
   Mark Twain frågade: ”Vad har det blivit av den Gyllene regeln: Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det gören I ock dem?” Han svarade: ”Den existerar, den fortfar att blänka och vårdas sorgfälligt. Den är nummer ett av Kyrkans tillgångar och vi tar fram den varje söndag och luftar den. Den är uteslutande en religiös tingest, som en pedell eller kollekthåv eller något dylikt. Den har aldrig använts i affärer, och judeförföljelsen är icke en religiös lidelse utan en affärslidelse.”
   I dag, fyrtiofem år senare, är förföljelsen mer än en affärslidelse. Der är en flammande signal och appell i ett politiskt program, till miljoners död och förintelse. Men ändå, trots allt, lever och lyser den Gyllene regeln, skapad och given all jordens folk av en jude.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar