Hasse Z (24). Telefon

Telefon publicerades i samlingsvolymen Skrattets tidsålder (Albert Bonniers Förlag 1949). Den är daterad 1932. Få saker har förändrats så mycket som telefoner och vårt bruk av dem sedan Hasse Z:s tid. Vilket den här texten är en påminnelse om.

Upprepade gånger dagligen ringer olika personer till mig och frågar, om jag är Vaxholmsbolaget. Då jag vänligt men bestämt förnekar detta, förklarar personerna, att de kommit galet, varpå de vanligen återkommer efter en stund med samma fråga. Jag brukar då vänligt, men bestämt, hänvisa till telefonkatalogen bokstaven V – Vaxholmsbolaget. Och så blir det lugnt om Vaxholmsbolaget en timme eller ett par. Ibland händer det, att man inte gör den vanliga frågan, utan i stället den här:

– Har ni någon båt till Östanå i dag?

   Jag svarar då, som sanningen är, att jag inte har någon båt till Östanå, varpå man vill veta, när det kan tänkas, att jag får någon båt till Östanå. Även denna fråga nödgas jag besvara otillfredsställande. Den båt jag har, är upplagd på Utö, i ett magasin, och jag har aldrig tänkt gå med den till Östanå.

   En fråga, som ofta använs i telefon, är:

– Var ä de nånstans?

  Denna fråga finner jag närgången och påträngande. Jag har inte telefon för att svara på nyfikna frågor. Nu säger någon: om ni svarar med ert nummer i stället för hallå, så undgår ni den närgångna frågan. Jag har försökt den metoden. Den är av ingen effekt. När man vill veta, var det är någonstans, svarar jag:

– Hur så? Varpå rösten indignerad genmäler:

– Hur så? Der är väl inte så konstigt, att man vill veta var man är! Avringning. Det händer ibland att jag på frågan: var ä de nånstans? svarar:

– Detta är Hans Majestäts Konungens privata skrivrum. Varpå det blir tyst. Och så kommer det ett skyggt: förlåååt!

   Jag ber Hans Majestät ursäkta mig för detta otillbörliga begagnande av hans höga person. Men jag tror inte att jag därmed vållat någon skada.

   Jag har telefon med propp i väggen, som jag kan dra ut, när det behagar mig. Jag tycker nästan mer om proppen än om apparaten. Är proppen ur, kan ingen levande själ ringa till mig och fråga efter båtar till Östanå eller för att få veta, var man är nånstans. Signalen stannar på taket.

   Det går inte heller att ringa och väcka mig om nätterna och be att få tala med Gerda. Jag tar ur proppen klockan tio eftermiddagen och sedan är jag på den vägen skild från yttervärlden. Man får försöka få tag på Gerda på något annat sätt.

   Telefonen är till för korta, viktiga meddelanden, inte för konversation. En del människor, huvudsakligen kvinnor, lider av telefonmani. Det första de söker efter, när de kommer in i ett rum, är en telefonapparat och när de får syn på den, kastar de sig över den som en tigrinna över ett stackars lamm, som gått vilse i öknen. Får de inte svar från ett nummer, tar de ett annat, tills de lyckas, och sedan pågår anfallet under en tid växlande mellan femton minuter och en timme. Därpå inträder en förslappning och en vilopaus på fem minuter. Och så upprepas anfallet. Det händer då och då, att jag råkar ut för sådana telefonvampyrer, och då är proppen min enda räddning. Med ett hastigt ryck är den ur väggen, och så sitter damen där i andra ändan och pratar för sig själv. Vilket ju går lika bra. Upptäcker hon händelsevis att hon är ensam, utbryter ett raserianfall, vars största förtjänst är, att jag står helt utanför det. Först får telefonisten en flod av ovett för att hon brutit samtalet, sedan kommer turen till kontrollbordet, till vaktföreståndaren, till felbyrån och slutligen till kontrollören för lokalavdelningen. Under tiden sitter jag och smeker telefonproppen, som skyddat och bevarat mig från detta förfärliga bråk och elände.

   Man säger, att största fördelen med radio är, att man kan stänga av den. Uppfinningen telefon med propp har samma underbara förtjänst: man behöver inte använda annat än proppen.