10 juli 2017

Hasse Z (23). Portmonnän

Portmonnän ingår i samlingen Skrattets tidsålder, som publicerades av Albert Bonniers Förllag 1949.



På hemväg från min morgonpromenad gick jag Lützengatan fram. Morgonen var stilla och vacker och i mitt sinne härskade den vackra timmens lugn och ro.
   På trottoaren framför ett av de stora nya hus, som tiden stampat fram ur jorden, låg en lång och smal damportmonnä. Jag stannade och trots min ålder böjde jag mig snabbt ned och tog upp portmonnän. Jag skulle just stoppa den i fickan, då jag hörde en röst uppifrån:
– Tack, det var snällt! Det kommer strax en gosse och hämtar den.
   Jag såg upp. I fönstret till andra våningen stod en ung dam. Det var hon som talade.
   Jag höll portmonnän i min hand och över mig kom en känsla av förlägenhet. Jag fick ett intryck att jag begått ett brott, att jag tillägnat mig annans egendom, som jag försökt dölja. Men portmonnäer ska ju inte heller ligga utströdda på trottoarer.
   Det dröjde en minut, innan gossen kom för att hämta portmonnän och till dess hade jag fått ihop mig själv.
– Jag tror mycket väl, att det är er portmonnä, sade jag till damen där uppe, det finns ingen anledning att tvivla på den saken, men för kontrollens skull måste jag göra några frågor.
– Hur kom portmonnän ut genom förstret?
– Jag tappade den.
– Det är rätt ovanligt, att man tappar portmonnäer genom fönster.
– Jag höll den i hand, då jag skulle öppna fönstret, och då tappade jag den. Vill ni lämna den till gossen?
– Ett ögonblick. Är det några pengar i portmonnän?
– Ja. Omkring tjugo kronor.
   Jag öppnade portmonnän. Där låg i två fack en tiokronorssedel och två enkronor.
– Stämmer inte, sade jag. Ligger det inte också en liten nyckel bland pengarna?
– Jo, jag tror det, en liten nyckel jag har till ett skrin.
   Det låg ingen nyckel i portmonnän.
– Ni får inte bli ond, sade jag, men mitt samvete fordrar, att jag går till polisen med portmonnän. Ni får mot beskrivning hämta den där.
– Var så god, sade den unga damen och stängde fönstret.
   Jag gick till polisen, avdelningen för hittegods inom Ulrika församling, kvarteret Storken mindre 9:e roten.
   Lokalen var mörk och dyster. Vi dörren satt tre konstaplar och såg ut som om de letade efter en förevändning att få tjänstledighet.
   En av dem såg på mig ovänligt och bestraffande.
– Hur var det? sade han.
– Upphittat föremål, svarade jag ödmjukt.
– Där, sade konstapeln och pekade mot förgrunden av rummet.
   Jag tog några steg, hörde klappret av en skrivmaskin och såg en man sitta och skriva vid ett fönster. Maskinen var en Smith Premier n:r 10, med två alfabet och mannen behandlade den i hög grad hänsynslöst. Han slog på tangenterna med högra handens långfinger, han slog som om det gällde att på viss tid slå in ett visst antal småspik.
   Jag lutade mig fram över ett räck som skilde oss och så sade jag:
– Ni får inte förstöra min maskin!
   Mannen lät långfingret hänga i luften, vände sig om, såg på mig med ett öga och sade:
– Er maskin?
– Ja, min maskin, polisverkets, statens, min maskin. Det är slösaktigt och samvetslöst av myndigheterna att inte låta tjänstemännen gå igenom en kurs i maskinskrivning på gamla maskiner, innan de kastar sig över och förstör de nya. Man skriver på maskin med båda händernas fingrar och tummen använder man för den tangent, som uttrycker mellanrummet mellan orden. Om ni sätter ett brevkort mitt bland tangenterna, så lär ni er snart att hålla händerna isär, så att högra handen arbetar på sin sida och den vänstra på sin. Dessutom sitter ni för lågt. Ni blir trött i armarna på det viset. Ni ska sitta så att armbågarna är i jämnhöjd med maskinen.
   Mannen släppte ned sitt klumpiga långfinger ur luften, såg på mig med bägge ögonen och sade:
– Var det något mer?
– Ja, jag har hittat en portmonnä.
– Hur var namnet?
– På vem?
– På er naturligtvis.
– På mig? Vore det inte bättre att försöka få tag i namnet på den som tappat portmonnän?
– Misstänker ni någon?
– Jag förstår inte vad ni menar.
– Misstänker ni, att det är någon som rår om portmonnän.
– Ja, jag misstänker, att det är någon som rår om portmonnän.
– Vem då?
– ????!??!– – ? – !
– Var hittade ni portmonnän?
– På Lützengatan, på trottoaren. En dam uppgav, att hon tappat den genom fönstret. Tycker ni inte att det låter litet märkvärdigt?
– Varför det?
– Det är så sällan man tappar portmonnäer genom förnstrena.
– Ett fruntimmer kan tappa en portmonnä hur som helst, var som helst och när som helst.
– Ni tror alltså, att den här damen tappat portmonnän genom fönstret?
– Hur skall jag veta det?
– Jag tyckte alldeles att ni uttryckte er så.
   Mannen reste sig i sin fulla längd och sade:
– Här kommer ni och ställer till bråk och uppträden om polisens skrivmaskiner och vägrar uppge ert namn och anställer förhör med mig om fruntimmer, som tappar portmonnäer genom fönstrena!! Vad är ni egentligen för en?!
– Förlåt, sade jag, att jag alltför länge upptagit er dyrbara tid. Jag visste inte, att det var med herr överståthållaren jag hade äran att tala. Jag trodde på sin höjd, att det var polismästaren. Nu tar jag emellertid hela denna sak i egna händer, undersökning och förhör och utredning och jag hoppas att alltsammans skall få ett lyckosamt förlopp. Önskar ni se på portmonnän en enda sista gång?
   Mannen hade vänt mig ryggen och slog på sin maskin med det utvilade långfingret. Nu lät det som om det var 7-tumsspik han ville slå in.
  På middagen gick jag till det hus vi Lützengatan, där jag på morgonen hittat den eleganta damportmonnän. Jag gick två trappor upp i huset och ringde på tamburdörren mittför trappan.
   En tjänsteflicka öppnade och jag frågade:
– Är er matmor hemma?
– Är det en räkning, sade flickan.
– Hur så, sade jag. Är er matmor inte hemma, om det är en räkning?
    En dam stod plötsligt i tamburen. Jag var inte fullt säker på om det var damen från i morse. Var det hon, så föreföll det som om hon åldrats något, sedan i sist träffades. Hon såg på mig med den förmärmade min som en dam i vår stad alltid använder mot en obekant herre. Och så sade hon:
– Hur var det? Är det någon som söks?
– Jag är här för den där portmonnän, som tappades genom fönstret i morse.
– Jag har inte tappat någon portmonnä.
– Nej, jag hade liksom en svag aning om det. Det är möjligt att den damen bor i våningen bredvid.
– Har hon tappat en portmonnä genom fönstret?!
– Ja, polisen anser –
– Har ni anmält henne för polisen?!
– Ja, jag ville inte lämna portmonnän till hennes lille gosse –
– Hon har ingen gosse! Har hon sagt polisen att hon har en gosse?!!
– Nej, det var bara jag som trodde, att gossen var hennes, då han kom och ville ta portmonnän –
– Använder hon små barn för att komma över andras portmonnäer? Har ni sagt det till polisen?!
   Jag drog mig bugande tillbaka och om några ögonblick befann jag mig i våningen bredvid hos den verkliga ägaren till portmonnän, eller för att vara korrekt: hos den dam som på morgonen utgett sig för att vara det. Hon var ung och vacker och jag kände mig lika förlägen som då hon ropade till mig genm fönstret. Hon tog emot mig vänligt deltagande och sade:
– Nå, hur gick det? Vad sade polisen?
– Polisen ansåg, att det var högst sannolikt, att ni är portmonnäns ägarinna.
– Och vilken mening har ni?
   Jag räckte henne portmonnän. Hon tog den inte. Hon höll händerna på ryggen och sade:
– Så lätt går det inte. Jag har funderat på saken. Om jag tar emot portmonnän, så finns det alltid en människa, som misstänker, att den inte är min. Jag riskerar hela egendomen för nöjet att inte bli misstrodd.
– Hur vill ni då att vi ska göra? Ni vill väl inte att jag ska behålla portmonnän?
– Nej, det går inte. Men vi ska helt enkelt flytta tillbaka historien till dess begynnelse, det ögonblick då ni grep in i denna allvarliga affär. Ni skall lägga tillbaka portmonnän på trottoaren där ni fann den. På det sättet blir vi bägge fria från alltsammans.
– Jag vet inte om ni har rätt, men naturligtvis kommer jag att göra som ni vill.
   Jag tog farväl och gick och då jag kom ned på gatan – som låg öde och tom – lade jag portmonnän på den plats, där jag funnit den. Så gick jag raskt hem utan att vända mig.
   Dagen gick. Jag åt min middag och då kvällen kom, förstod jag att historien inte fick sluta på detta sätt. Den lakoniska logiken fordrade en slutpunkt och damen med portmonnän hade den kanske i sin hand. Jag slog i en telefonkatalog, fann hennes namn, som jag mindes från förstugans dörrplåt, och så ringde jag. Det var hon som svarade.
– Ni får utsäkta mig, sade jag, men detta är intet värdigt slut på historien om portmonnän. Något måste ha hänt som fyller förloppet.
– Ja, sade hon, kan ni tänka er, att då ni gått, kom min man, fick se portmonnän, stannade och kände genast igen den. Han tog upp den och gav mig den så nu är ju allt klart, inte sant? Vänta, får ni tala med min man –
   Hon försvann och jag stod ensam med luren i hand. Hennes man – jag väntade inte, jag lade sakta mikrofonen i sin klyka och därmed satte jag logikens fasta punkt för historien om den upphittade portmonnän.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar