Den första bilen ingår i Porträtt, som utgavs av Albert Bonniers Förlag 1949.
Jörgen hette egentligen Georg Lundström (1838–1910) och var redaktör för tidningen Figaro några år kring sekelskiftet 1900.
Hans Fraenkel var ingenjör och
ballongfarare liksom brodern Knut Fraenkel,
som följde med S. A. Andrée under
ballongfärden mot nordpolen och omkom tillsammans med Andrée och Nils Strindberg på Vitön i Svalbard efter
haveriet 1897.
Den första bilen i mitt liv var också den första i
Stockholm, den och en till, som ägdes av Hotell Kronprinsen. Min bil tillhörde
Hans Fraenkel, ingenjören och ballongföraren, den djärvaste och modigaste man
jag känt. Och även en av de bästa, till karaktären.
Mitt första
möte med Fraenkels bil ägde rum en höstnatt år ett i bilens historia. Jag var
på hemväg från någonting, en fest eller ett arbete, vilket kanske låter bättre.
Jag kom just utanför Hotell Rydberg, som låg vid Gustaf Adolfs torg, där nu en
bank tillåts ligga, då jag hörde en smäll. Ljudet kom från Norrbro, och då jag
tittade åt det hållet, såg jag ett underligt fordon utan häst på väg uppför en
lyktstolpe. Jag hörde röster, som skrek och hojtade om varandra och jag såg en
kappsäck flyga i luften över det klättrande ekipaget. Jag är född stockholmare,
jag var ung och jag var journalist – tre betingelser för att bilda den
mest nyfikna människa på jorden. Jag sprang alltså fram till lyktstolpen och
där konstaterade jag att vagnen utan häst var stadens och min första bil. Mötet
var odelat intressant och angenämt. Jag rådde ju inte om bilen och behövde inte
reparera den. Det var Fraenkels sak. Han stod också mitt upp i det hela och
skötte alltsammans som den situationens herre han alltid var. Jag är säker på
att han var mera road än förargad över vad som hänt. Så gott som ensam plockade
han ned bilen från lyktstolpen, vred hjulen rätt och rullade hem ekipaget. Så
stark var Fraenkel. Jag följde honom en bit på väg och höll emot där bak för
att det inte skulle gå för fort, men då jag märkte att den eskorterande
folksamlingen blev lite besvärlig med sina uppmuntrande tillrop, drog jag mig
skyggt tillbaka.
Fraenkel fick
bilen reparerad och fortsatte att köra på Stockholms gator, föremål för livlig
uppmärksamhet. Ibland gjorde han små utflykter till utvärdshusen i sällskap med
unga damer och herrar. Jag känner flera lyckliga förlovningar och ett par
äktenskap, som blivit följden av de utflykterna. Fraenkel bjöd mig flera gånger
att följa med, men händelsen med lyktstolpen på Norrbro kom mig alltid att
avböja.
Vintern gick,
det blev vår och Fraenkels bil började få kamrater, som rullade omkring rätt
snällt på gatorna undvikande både lyktstolpar och människor, såvitt det var
möjligt. Figaros originella redaktör Jörgen, som var den tidens diktator eller
ville vara det, då det gällde ordningen på stadens gator, fattades av ett
starkt och obändigt hat till bilarna. Han tillät inte att någonting, vare sig
människa, djur eller åkdon ställde sig i vägen, då han behagade gå över
körbanan. Under många år hade han fört en våldsam kamp mot velocipedåkarna, som
han döpt till trilljannar och nu övergick han med friskt kamphumör och vass
penna mot bilarna, som han mera hastigt än träffande döpte till ”fräckskrallor”.
Söndags-Nisse, som redan då hade nöjet av mitt medarbetarskap, gjorde sitt eget
öknamn på bilarna. Vi kallade den stinkstånkor,
en utomordentligt träffande benämning på den tidens automobiler. Jörgen, som
hade god blick för värdet av ett bra öknamn, stal ögonblickligen uppfinningen
och införde den i sin tidning. Naturligtvis blev jag arg och höll på
Söndags-Nisses ensamrätt till Stinkstånkan. Jörgen svarade vänligt leende:
– Jag har tagit namnet för att det ska bli känt. Er
lilla tidning läses ju inte av bättre folk.
Jörgen fick
behålla Stinkstånkan.
En dag i
slutet av april fick jag besök av Fraenkel, som berättade att stadens
honoratiores ämnade ta upp den gamla förstamajkortegen kring Djurgården i öppna
landåer med kungliga familjen i spetsen. En gammal vacker sed med traditioner
från Karl XV:s tid. Fraenkel, som var en högst modern ande, sade:
– Jag har tänkt att köra i spetsen, före hela
kortegen, med min bil. Vill du följa med?
Inbjudningen
var lockande. Jag betänkte mig och sade:
– Lovar du att köra långsamt och om möjligt mitt på
vägen?
– Naturligtvis. Jag måste ju ha samma takt som
hästarna och de skenar nog inte.
Första maj
kom, en klar och vacker dag med vår och sol i luften.
Stockholm
demonstrerade på förmiddagen med arbetartåg till Gärdet, musik, fanor och tal
av Hjalmar Branting och på kvällen ställde man upp sig på Strandvägen och
Djurgården för att se den återuppståndna kortegen. Den kom också sakta rullande
med hovet i första vagnarna. Kuskarnas livréer lyste och blänkte, damerna
prålade i sina nya vårtoaletter, herrarna bar höga hattar och i första vagnen
satt Hans Majestät Konungen, den riktige Kungen, som Jörgen kallade honom, och
hälsade nådigt det trogna folket, som kantade gator och vägar.
Vid Djurgårdsbron satt Fraenkel och jag och väntade i
vår bil, och då kortegen äntligen makligt närmade sig, svängde vi upp och lade
oss i täten. Det hela var i hög grad vanvördigt och jag ber att nu, fastän något
sent, få uttala ett beklagande av det otillbörliga tilltaget. Vi rullade alltså
fram som ledande vagn, framför den kungliga landån. Vi förstörde hela den
högtidliga traditionella stämningen, men ingen vågade hindra oss, ty ingen var
riktigt säker på vad en automobil kunde ta sig till, om den blev förargad. Men
en högre makt vakar över en kunglig kortege. Vi fick vårt straff. Det kom vid
Bellmansro. Bilen stannade. Jag som inte begrep något av motorer och som hela
tiden bara suttit slagen av förvåning över att en vagn kunde rulla fram av sig
själv utan att någon drog den, hoppade genast ur ekipaget och förflyttade mig
snabbt ett par meter åt sidan för att lättade kunna undgå den explosion, som
jag var säker på skulle inträffa. Fraenkel steg också av, men vågade hålla sig
vid bilen. Och där stod vi nu, undrande och skamsna, under det att kortegen, som
nu hade blivit betydligt gladare, rullade förbi oss, hälsande, viftande och
skrattande. Den nya tiden var stukad. Den orkade inte längre än till
Bellmansro.
När kortegen
fösvunnit och det blev lite lugnare omkring oss, gick Fraenkel fram till fören
på bilen, lyfte på ett lock och sade:
– Vattnet i kylaren är slut! Vi måste ha nytt vatten.
Men varifrån?
– Var inte bekymrad. Visserligen är det första maj,
men man har väl inte bara punsch på Bellmansro. Där finns väl lite vatten,
åtminstone till disken.
Frankel
försvann och kom strax tillbaka med två hinkar vatten. Bilen fick vad den behövde
och vi satte oss upp på nytt.
– Nu, sade Fraenkel, ska du se! Vi kör ikapp dom! Dom
ska se vem dom stungit haver!
Bilen kom
igång med god fart och redan vid Rosendal hade vi hunnit upp kortegen. Vi lade
oss i kön men inte länge. Efter några minuter tog vi hand om vägens vänstra
sida, man vågade inte hålla oss undan, och snart låg vi på nytt i täten för hela
tåget. Vi njöt av vår seger, men glädjen kom lite för tidigt, ty högmod går
före fall. Vi hade hunnit nedför backen från Rosendal då något inräffade med
bilens styrning. Vagnen ändrade riktning och vi kom helt plötsligt i den
situationen att vi hade att välja mellan en ek, en gammal vacker ek, som ännu
finns kvar, och ett dike. Fraenkel, som var naturvän, tog diket och där rullade
vi ned, stilla och beskedligt och välte med hela fordonet. Vi kravlade oss så
småningom ur eländet och nu såg vi för andra gången kortegen jublande rulla
förbi oss. Och nu hade man verkligt roligt, nu förstod man att vi måste ge upp spelet.
Till och med H. M. Konungen skrattade. Jag vände mig blygt bort och såg
drömmande ut över Djutgårdsbrunnsvikens vårgröna vatten. Vi åkte hem i en
hästdroska. Med uppfälld sufflett.
Motorn var
ännu igång, då jag lämnade min första bil. Det föreföll mig som om den skakade
av invärtes skratt.
Jag har sedan
kört i tusentals bilar, men ingen har så glatt mig och förargat mig som den
första.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar