3 augusti 2017

Ny fado på cd: Carolina



Carolina. Encantado (Sony Music) ****

Sångerskan Carolina, först känd som Lina Rodrigues, skivdebuterade med Carolina (Sony Music) år 2014. Det var en fin debut med en blandning av traditionell fado, äldre standardnummer och nya kompositioner. Kombinationen av gammalt och nytt består på Carolinas nya andra album Encantado, men med en liten förskjutning åt det nya. Två sånger, Traição och Saudades de Mim, är traditionella fados med musik av respektive Carlos da Maia och Frederico de Brito. Resten är mer eller mindre nyskrivet, och övervägande är materialet bra med distinkta, starka melodier och reflekterande, centrallyriska texter. Gitarristen Diogo Clemente medverkar som upphovsman till flera av dem, både text och musik. Den kanske mest lyckade nya sången, Gota d’Agua, är av Flávio Gil. Och texten till Segue o Teu Destino är signerad Ricardo Reis … är det samma Ricardo Reis som är en av Fernando Pessoas pseudonymer? Jag vill också nämna den inledande Falar de Amor som ett lyckokast – även om den för mig krävde ett par genomlyssningar för att övertyga.


Carolina kompas här av Ângelo Freire, portugisisk gitarr, Diogo Clemente, spansk gitarr och oftast Marino de Freitas, basgitarr. Några ytterligare instrument kompletterar i några spår. Freire är trots sin ungdom en rutinerad musiker som gör ett gott jobb, även om jag tycker att Bernardo Couto på debutskivan lät mera kreativ och fantasifull, och överlag är musikerna skickliga. Segue o Teu Destino är försett med ett intressant stråkarrangemang, och den snabba Coração Com Coração med slagverk som fungerar bra, men varför slagverk förekommer i Gota d’Agua är en gåta. Dock lyckas inte slagverket under senare hälften slita sönder melodin. Men det är, liksom nästan alltid i fado, onödigt.

Carolina är en av de mest hörvärda sångerskorna i dagens fado, men hon är det inte i kraft av en stark röst eller en särskilt ekvilibristisk sångteknik. Men hon är en mycket musikalisk sångerska som skapar liv och energi i melodierna genom fina dynamiska schatteringar, smidighet i fraseringen och elegant ornamenterade linjer. Musiken växlar mellan avspänning och anspänning, och trots en måttlig ljudnivå skapar Carolina en återhållen dramatik på ett mjukt, intimt och känsligt sätt. Hon är en utpräglat lyrisk sångerska och påminner om kolleger som Joana Amendoeira och Tânia Oleiro.

Encantando tycker jag är ungefär lika lyckad som Carolina men vittnar om en större förnyelse i repertoarvalet. Jag gillar båda och hör dem med en känsla av att sångerskan inte utnyttjar hundra procent av sin begåvning. Vad är det som fattas? Inte lätt att säga. Mitt intryck baserar nog på att jag har hört henne sjunga flera gånger på Clube de Fado i Lissabon (där hon fortfarande sjunger fyra kvällar i veckan). Med sin behagliga röst, sin koncentration, sitt plastiska, nyansrika sångsätt och sitt måttfulla och eleganta kroppsspråk kan hon få fram en förtätad stämning, en mötespunkt mellan artist och publik som blir ett bestående minne. Hennes personliga utstrålning i denna miljö är förmodligen omöjlig att fånga i inspelningar.

Carolina på Clube de Fado med Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, och Pedro Pinhal, spansk gitarr.




På omslaget och i texthäftet avbildas Carolina iklädd en brudklänning. På en bild ser man att den har ett släp på fyra fem meter. Varför? Är albumet inspelat under hennes bröllop? I så fall får man gratulera. Eller är det denna utstyrsel hon har på sig hemma? Det har inget med musiken att göra, men ibland kan man undra över hur artister presenteras.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar