Mitt livs märkligaste minne ingår i volymen Porträtt, Albert Bonniers Förlag 1949.
Jag minns det, om inte som i går, så låt oss säga som
i förrgår. Om några år, då jag blir äldre, kommer jag säkert att minnas
alltsammans ännu tydligare, kanske som i dag. Ty det är så, att det som händer
i vår barndom, blir klarare förnummet ju äldre vi blir. Kineserna säger, att
det beror på att vi minns bättre med hjärtat än med huvudet.
Händelsen varom
jag nu vill tala tilldrog sig i min tidigaste barndom, närmare angivet i ett
hus i Klara i Stockholm.
Stockholm var
på den tiden inte fullt så stort som det tror att det är nu. Och människorna
var ungefär lika små eller stora, alltefter de ögon vi mäter med. Vår tids
ungdom inbillar sig, att folket för femtio år sedan var i hög grad
tillbakablivet. Varje generation tror att den representerar det högsta måttet
av intelligens och klokskap. Vi som är lite äldre förstår allt mer att utvecklingen
går i pendel- och vågrörelse. Man får vara tacksam, om man någon enstaka dag
ser ett tecken, som tyder på att vågen inte alltid går ned utan nöjer sig med
att stå stilla. Vilket är en angenäm synvilla, ty i själva verket rör den sig
dock alltid.
Utanför ett
litet hus på Klara Norra Kyrkogata stannade en eftermiddag i maj en ensam
allvarlig herre i fyrtioårsåldern. Han stod ett ögonblick stilla utanför den
låga porten, lite tankspridd liksom tvekande om han skulle gå upp. Sådant
händer även moderna människor. Det är de korta ögonblick i vårt liv, då vår
själ vilar. I de ögonblicken är vi långt borta från oss själva och verkligheten.
Plötsligt
återvände mannen utanför porten till sig själv. Hans allvarliga ansikte lystes
upp av ett leende och så sprang han in i förstugan och uppför de två
stentrapporna, som enligt tidens sed var kritade i snirklade och blommiga
mönster.
Mannen
stannade utanför en av de små dörrarna i förstugan och med hjärtat ännu oroligt
efter de branta trapporna eller av något annat tryckte han på ringknappen. Han
hörde klockans hårda slag där inne och spänt lyssnade han efter de ljud, som nu
skulle följa. Men intet hördes. Han tryckte ännu en gång på knappen, hårdare,
ivrigare. Nu hörde han en dörr öppnas och steg, som kom närmare, långsamma,
trygga steg. Dörren låstes upp och en gammal kvinna i stort vitt förkläde blev
synlig.
Då hon fick
se mannen i förstugan, ropade hon inåt våningen:
– Kära hjärtanes! Han är här! Han kommer då precis!
Mannen var
redan inne i tamburen, och utan att ta av sig hatt eller rock, rusade han rätt
in i våningen. Han snubblade över möbler och mattor, med slutligen stod han
varm och andfådd i dörren till sängkammaren. Eftermiddagssolen låg in genom
fönstret åt gatan och beslyte hela scenen i varje detalj. I den stora breda
mahognysängen låg en ännu ung kvinna, litet varm och litet trött. Hon sov och
över hennes rosigt skära ansikte låg ännu kvar ett vackert leende, det skimmer
av förklaring och lycka, som alltid finns hos den som nyss blivit mor.
Vid sängen
stod den gamla kvinnan från tamburen. Hon lyfte fingret varnande, tystande åt
mannen i dörröppningen. Men han lät sig inte varnas eller hejdas. Han steg rätt
in i rummet fram till en liten korgsäng vid sidan av den stora. Han böjde sig
fram och såg in mellan sängens små spetsgardiner och nu hörde jag för första
gången i mitt liv en manlig stämma:
– Jaså, du kom nu äntligen, din byting! Men fina herrar
låter alltid vänta på sig!
Jag var född.
Det är, när
jag tänker noga efter, det märkligaste minnet i mitt liv.
Mycket har
jag varit med om sedan dess, men allt det som därefter hänt, har ju bara varit
en en naturlig följd av den första Stora Händelsen. Därför heder åt den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar