Vilsam vecka på Lefkas

Tre bilder av Grekland:

1. Landet i Europeiska Unionens utkant vars ekonomi under lång tid skötts med en inkompetens som lett till gigantiska skulder, ett enormt statsunderskott och allt hårdare indragningar i välfärdssystemen för en befolkning som blivit van vid att dra åt svångremmen, gång på gång. Och som betraktas med misstänksamma och krävande blickar av bankirer och EU-politiker i länder där man har bättre ekonomi och ogärna lånar ut mer, utan helst ser ännu snävare grekiska svångremmar. Därtill flyktingkrisen. Greker med små resurser har tagit emot tusentals flyktingar med generositet och välvilja.

2. De grekiska orden som lånats in i mängd i andra europeiska språk; vi kan inte säga många meningar på svenska utan att använda grekiska ord. Bibliotek, demokrati och fysik är tre av många. Även en måttligt bildad person som jag kan utan eftertanke räkna upp åtminstone minst ett dussin grekiska filosofer, vetenskapsmän och konstnärer som Homeros, Sapfo, Sokrates, Platon, Aristoteles, Sofokles, Aristofanes, Demokritos, Pythagoras, Herodotos, Hippokrates, Pindaros, Arkimedes, Thales, Aischylos, Epikuros ... Jag läste en gång Bertrand Russells Västerlandets visdom (Forum 1989) och förvånades över att Russell en tredjedel in i denna filosofins historia fortfarande hade mer att berätta om de gamla grekerna, som han uppenbart skattade högt. Bob Dylan beskriver i sin memoarbok sin starka fascination inför historikern Thukydides verk – och fortsätter med Homeros Odysséen i sitt nobeltal (eller vem som nu egentligen formulerade det). Därtill alla grekiska byggnadsminnen i form av teatrar och tempel, inte bara i själva Grekland. Så Grekland har satt sitt avtryck i kulturhistorien. Västerlandet hade varit något annat utan Grekland.

3. Semesterlandet Grekland med massvis med vackra öar, mestadels varma och soliga med klart vatten, stränder, utsikter, stora turistorter och lugna byar där utvecklingen varit stillsammare, ett lockande hörn av Europa som blivit en tillflykt undan stressen och vars attrationskraft snarast tilltagit sedan Turkiet drabbats av terrordåd och en ökande politisk repression. Desssutom billigare än flera andra sydeuropeiska länder.

Utsikt i norra delen av Lefkas.

Det var den tredje bilden som lockade till en vecka på ön Lefkas, som är den fjärde största ön i Joniska havet, det vill säga väster om fastlandet, som Lefkas binds samman med genom en kort bro. De tre större är Kefalonia, Korfu och Zakynthos. Det är verkligen inte lätt att säga om Lefkas är en ”bättre” ö att besöka i början av juni än de andra fem öar jag rest till tidigare – Skopelos, Skiathos, Samos, Kreta och Karpathos.

Utsikt över staden Lefkas.

Här finns inga antika tempel eller andra byggnadsminnesmärken. Några små museer kan man hitta, men det historiska museet i huvudorten Lefkas (Lefkada) står sig slätt i jämförelse med de mycket mer imponerande arkeologiska museerna i Heraklion och Chania på Kreta, även om föremålen i Lefkasmuseet är intressanta och vittnar om förnämligt konsthantverk under en tid från vilken ingenting alls finns bevarat i vårt eget land i norr. Staden Lefkas är bebodd av cirka 7 000 av öns sammanlagt 26 000 invånare, men ger ett lite större intryck och är i sina äldre delar tilltalande med smala gränder och vackra byggnader. En kuriositet är att Lefkas har Greklands näst äldsta symfoniorkester med anor från 1850 (den allra äldsta finns på Korfu).

Lefkas gamla kvarter.

Ön är 325 kvadratkilometer, ungefär en fjärdedel av Ölands yta. Den är bergig och frodigt grön, med den mest dramatiska naturen på västsidan. De flesta orter som kommit i fråga för turismen ligger på den flackare östra sidan. Huvudorten för turismen heter Nidri och ser ut som sådana platser brukar se ut: en hamn, utflyktsbåtar, en välbefolkad strand och en genomlöpande gata som är full av restauranger och allehanda butiker som säljer sådant som turister förväntas önska sig, glassbarer, kaféer och hotell. 

Stranden Agios Nikitas.

Stranden Kathisma.

Lokalbussnätet är ganska bra utbyggt och bussarna av god standard. Turismen är säkerligen en huvudnäring på ön, men, bortsett från Nidri, inte så påträngande som på vissa andra öar. Stränder finns runtom på ön, de mest imponerande på västsidan. Lefkas producerar en del vin, och de få glas av öns vita vin om jag smakade var helt godtagbara.

Vassiliki på södra Lefkas.

Byn Sivota i söder.

Jag bodde på trevliga Hotel Porto Ligia, ett vackert beläget ställe med härlig havsutsikt och både pool och strand på området. Byn Ligia är under början av juni sömnig och stillsam. Byns enda minimarket var stängd. Där fanns några enkla, glest besatta restauranger i hamnen. Man serverade fisk som tagits upp av fiskarna som hade sina båtar intill. Genom byn gick den landsväg som löper runt hela ön, både öst- och västsida. Trafiken var livlig men inte hård. Ligia är en vacker plats där det inte finns mycket att göra – utom att bada, titta på utsikten och ta det lugnt. Helt i min smak för en junivecka.

Mina närmaste grannar på hotellet var svalorna som hade fått det minsta rummet. Men de fick det nog billigt.