Ny fado på cd: Ana Laíns

Ana Laíns. Portucalis. Seven Muses. ****1/2

När Ana Laíns nyligen besökte Stockholm serverade hon publiken ett knippe fadosånger ur standardrepertoaren till gitarrkomp, sånger som förmodligen var okända för en svensk publik men bekanta för en portugisisk. Det är melodier som är enkla, lätta att uppfatta och tycka om, även om man inte förstår orden. Musiken på Ana Laíns tredje album är annorlunda. Bara två välkända fados finns med: O Fado do Tempo Morto, som är en ny textsättning (av Carlos Leitão) av den gamla Fado Menor, samt Fado das Horas, som för mycket länge sedan sjöngs av Maria Teresa de Noronha. Båda i oortodoxa arrangemang med piano som dominerande i klangbilden.

Ana Laíns har tidigare givit ut två album, Sentidos (Different World 2006) och Quatro Caminhos (Difference 2010). Båda är mycket hörvärda, men den nya Portucalis har en högre ambitionsnivå och är mer varierad. För en fadolyssnare kan skivan först te sig obekväm med mest nykomponerat material. Att det har blivit som det blev tror jag främst har två orsaker.

Ana Laíns kommer från landsbygden i regionen Ribatejo och har inte med sig fadon sedan barndomen, utan etablerade sig som fadoartist först efter sin ankomst till Lissabon. Hon omhuldar också annan portugisisk musik, särskilt lantlig folkmusik. På skivan finns två folksånger i snabbt tempo, Cantiga Ballada och Mi Morena, men det folkmusikaliska kommer också till uttryck i det ordlösa och musikaliska trallande som hon ägnar sig åt på några ställen. Med mera. Det slående är hur mycket de portugisiska folksångerna liknar andra folkvisor. Om de hade sjungits på något annat språk hade jag kunnat tro att de kom från Irland, Skandinavien, Polen eller något annat område. Folkmelodier, åtsminstone i större delen av Europa, är egendomligt gränsöverskridande.

En annan orsak till skivans utformning är att Ana Laíns är en mycket bra sångerska med en vacker sopranröst som visar sin styrka inte minst på höjden, osviklig tonträffning och timing och en teknisk säkerhet som gör att hon kan ta sig an knepigheter med största ledighet. Därtill finns den för fadon så viktiga förmågan till texttolkning. Som skicklig sångerska som vill utvecklas påminner hon om Cristina Branco, en annan sopranröst som ständigt lanserar nytt material och även framför det generöst på scenen – ibland inför en publik som kanske hellre hade hört Barco Negro för hundrade gången. Ana Laíns är också en sökande artist som ogärna stannar kvar i det invanda.

Det är vanligt att fadosångare bjuder in andra artister till sina skivor. Det kan skapa variation och även höja nivån, om de inbjudna är lika skickliga som huvudartisten, eller bättre. Ana Laíns har här med sångarna Luís Represas, Mafalda Arnauth och Ivan Lins i korta inpass. Och med all respekt för den begåvade och sympatiska Arnauth – som även medverkar som textförfattare – så är det lätt att konstatera en sak: Ana Laíns sjunger betydligt bättre än sina gäster. Jag har därför svårt att tycka att deras medverkan ökar skivans attraktionskraft.

Pianisten Paulo Loureiro har producerat skivan tillsammans med Ana Laíns. Han medverkar flitigt och är en utmärkt pianist, smakfull, mångsidig och kunnig. Flera andra instrument finns med. Den portugisiska gitarren trakteras av Bernardo Couto, en av de bästa som dock inte är lika framträdande som han brukar vara i andra sammanhang. Accordeon förekommer i flera spår – inte mitt favoritinstrument – och en stråkkvarett medverkar i två. Cellon finns med i den anvslutande Sei-te, ett instrument vars murriga och sensuella klang samsas utomordentligt väl med piano eller gitarrer, vilket en rad sångartister inom ny fado upptäckt och utnyttjat, som Cristina Branco, Carminho, Margarida Guerreiro, Joana Amendoeira, António Laranjeira med flera. Så förekommer också slagverk i flera spår vilket är onödigt i fados och sånger som liknar fado, där gitarrer eller/och piano räcker för att hantera rytmen. Man ska inte heller underskatta sångartistens betydelse för rytmen, och Ana Laíns är rytmisk också. I de dansanta folkvisorna tycker jag slagverk är ok, men jag hade unnat slagverkaren José Salgueiro lite mera ledighet under inspelningen av andra nummer.

Fadosångare framhåller ofta texternas betydelse, att deras uppgift främst är att levandegöra texternas innehåll. Och texterna finns nästan alltid med i nya skivutgåvor, dock sällan med översättningar till engelska eller franska. Utländska lyssnare med obefintliga eller dåliga kunskaper i portugisiska får nöja sig med att lyssna på sångerna utan att veta vad de handlar om. Men många texter förtjänar att uppmärksammas, även om det krävs en del slående i lexikon för att det ska bli möjligt. Textambitionerna är höga på Ana Laíns nya album, och jag tar här upp två exempel.

Sången Teresa Torga handlar om en kvinna som dansar naken i korsningen av två avenyer i Lissabon. Händelsen ägde rum i verkligheten. Kvinnan, med brasiliansk bakgrund, kallade sig Teresa Torga men hette något annat. Då hon visade upp sig och sin dans blev folk bestörta och kom springande med kläder, filtar och skynken så att hon skulle kunna skyla sig. Detta hände 1975, året efter revolutionen. Diktaturen och censuren var borta, den personliga friheten och demokratin tycktes ge oändliga möjligheter. Kvinnans besynnerliga nakendans kom därför att uppfattas, åtminstone av en del, som en symbolhandling för demokratin. Den vinkeln anlade Coimbratrubaduren José Afonso när han skrev sin muntra visa om händelsen. Som Ana Laíns nu lyfter fram. Och det är klart att detta är roligare att lyssna till om man förstår.

Till piano, gitarr, bas och stråkkvartett sjunger Ana Laíns Paulo Loureiros tonsättning av en dikt av Fernando Pessoa, Não Sei Qantas Almas Tenho.

Não sei quantas almas tenho.

Cada momento mudei.

Continuamente me estranho.

Nunca me vi nem achei.

De tanto ser, só tenho alma.

Quem tem alma não tem calma.

Quem vê é só o que vê,

Quem sente não é quem é.

Atento ao que sou e vejo,

Torno-me eles e não eu.

Cada meu sonho ou desejo

É do que nasce e não meu.

Sou minha própria paisagem,

Assisto à minha passagem,

Diverso, móbil e só,

Não sei sentir-me onde estou.

Por isso, alheio, vou lendo

Como páginas, meu ser

O que segue não prevendo,

O que passou a esquecer.

Noto à margem do que li

O que julguei que senti.

Releio e digo: ”Fui eu?”

Deus sabe, porque o escreveu.

Fernando Pessoa.

Någon större litterär upplevelse utlovar inte min amatörmässiga översättning som bortser från rim och meter. Men nog är det intressant att en fadoartist tar sig an en så komplicerad och mångbottnad text om denna.

Jag vet inte hur många själar jag har.

Jag har ändrats i varje ögonblick.

Jag känner mig alltid som en främling.

Jag har aldrig sett eller funnit mig själv.

Av att vara så mycket har jag bara själ.

En som har själ har inget lugn.

En som ser är bara vad han ser.

En som känner är inte den han är.

Uppmärksam mot vad jag är och ser,

blir jag dem och slutar vara mig själv.

Var och en av mina drömmar och varje önskan

tillhör dem som får dem, inte mig.

Jag är mitt eget landskap,

jag betraktar min egen resa ­–

sammansatt, rörlig och ensam.

Här, där jag är, kan jag inte känna mig själv.

Därför läser jag, som en främling,

min varelse som om den var boksidor.

Utan att veta vad som ska komma,

och glömsk av vad som har hänt,

antecknar jag i marginalen av min läsning

vad jag trodde att jag kände.

Jag läser om och undrar: ”Var det jag?”

Gud vet, för han skrev det.

Ana Laíns sjunger inte denna sång på det grubblande, inåtvända sätt som man hade kunnat vänta sig, utan snarare med en ljus lyrisk hänförelse. Med hjälp av Loureiros melodi ger hon den också en folkmusikalisk ton. Ännu mera som en folkvisa, och en lite melankolisk sådan, låter Ai Flores do Verde Pino, som också tillhör skivans starkaste nummer. Sin förmåga till inträngande och personlig texttolkning demonstrerar sångerskan i Fado das Horas, en vemodig text om längtan och tidens obevekliga gång som här får ett uttryck av bräcklighet och underliggande dramatisk anspänning.

Men albumets verkliga mästerstycken heter As Fontes och Sei-te. Den förra är en tonsättning av en dikt av Sophia de Mello Breyner, där kompositören och arrangören Filipe Raposo ­– en annan inbjuden gästspelare – bidrar med ett valörrikt och sensibelt pianospel som verkar ha hämtat näring ur Claude Debussys klangvärld. I Sei-te sjunger Ana Laíns med makalös omsorg, närvaro och inlevelse en text av Mafalda Arnauth till en melodi av den nyligen (2015) bortgångne gitarristen och kompositören Fernando Alvim. Den slutar med en mansröst som svagt nynnar melodin – är det en förut inspelad Fernando Alvim själv som får sista orden på skivan?

De inslag som jag gillar bäst på detta album har en kammarmusikalisk ton (och inget slagverk!). I ett par fall närmar de sig klassiska romanser. En del skulle inte alls beteckna musiken som fado, och den liknar genom arrangemangen inte ”vanlig” fado särskilt mycket. Men det finns ju även ovanlig fado. Och jag tycker att musiken har den känsla, de poetiska stämningar, det uttryck och djup och den tilltro till ordet som bra fado besitter. Även om det finns några nummer som jag inte riktigt begriper, så ger jag albumet ett gott omdöme för genomgående förstklassig sång, fint piano- och gitarrspel, djärva ambitioner och för de spår som är höjdpunkterna. Och vissa höjdpunkter är högre än andra. Från senare år minns jag ytterst få inspelningar som kan mäta sig med As Fontes och Sei-te. De är verkligen enastående och lyfter den här utgåvan högt över genomsnittet. Och, som sagt, det finns flera andra stycken som hjälper till.