17 december 2017

Ny fado på cd: Marco Rodrigues


Marco Rodrigues. Copo Meio Cheio. Universal. ***1/2


Ett glas med 50 procent med vatten – är det halvtomt eller halvfullt? En klassisk fråga om negativ eller positiv attityd. Marco Rodrigues väljer den positiva, titeln betyder ”halvfullt glas”. Och det passar honom bra. Marco Rodrigues är en utåtriktad, charmig personlighet som är ärlig i hängivenheten för musiken men inte krånglar till den alltför mycket.


Marco Rodrigues är född 1982 och kommer från norra Portugal. Copo Meio Cheio är hans femte album sedan debuten med Fados da Tristeza Alegre (Ocarina 2006). Han har här sällskap av Pedro Viana, portugisisk gitarr, Nelson Aleixo, spansk gitarr, och Frederico Gato, basgitarr. Gitarristerna är kompetenta med ett plus för Gato, och att den portugisiska gitarren är mer tillbakadragen än vanligt kan bero på att andra instrument – slagverk, piano, accordeon och munspel – finns med i några spår. 

Marco Rodrigues gör inga experiment genom att anknyta till andra musikområden. Han sjunger tre traditionella fados med nya texter och ytterligare åtta sånger med musik av Tiago Machado och Pedro da Silva Martins med flera. Texterna rör sig bland vanliga fadomotiv: här är det mycket om kärlek, väntan, ensamhet, tidens gång, nätter, öden, hav, regn och längtan.



Marco Rodrigues har en bra röst med en antydan till en beslöjad klang, han är en av de bästa manliga sångarna på dagens fadoscen, låt oss säga en av de sex sju bästa. Avgörande är förhållandet mellan artist och material, och Marco Rodrigues låter som om han verkligen bryr sig om vad han sjunger. I snabbare nummer är han eftertrycklig men ändå obesvärad, med känsla för rytm och kontrast. Långsammare sånger närmar han sig med en mera lyssnande, inåtvänd inställning och han är till sin fördel när han går djupt in i texten. Den långa O Amor Desacontece med pianokomp är ett bra exempel. Sånger som Por Ti och Sorte är också fina demonstrationer av Marco Rodrigues känsla och nogrannhet.

Albumet är jämnt. Jag rundar av mitt omdöme lite nedåt av orsaker som man inte helt kan lasta Marco Rodrigues för. Den portugisiska gitarren är försynt i överkant, och det intrikata samspel gitarr-röst som fadon ofta bjuder på uppstår alltför sällan här. Speltiden på 40 minuter är godtagbar men kunde vara generösare. Jämförd med flera intressanta nya fadoskivor före jul är inte Copo Meio Cheio på medaljplats. Men visst duger den.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar