Recensioner i repris (17)

Slutligen ytterligare tre recensioner som varit publicerade i musiktidskriften Lira.


Ricardo Ribeiro

Largo da Memória

Parlophone

Ricardo Ribeiro, som nu utkommer med sin fjärde cd, har i flera intervjuer betygat sin aktning för fadons traditioner och äldre förebilder som Alfredo Marceneiro och Fernando Maurício. Musikaliskt kommer detta till uttryck i en musik som inte i första hand eftersträvar elegans, utan satsar på uttrycket. Riberos musik bygger på tydliga kntraster mellan starkt och svagt, han vill tolka ordens betydelser och sjunger med inlevelse. Han har en bra, stark, mogen och aningen dov röst med stort uttrycksregister. Repertoarmässigt dominerar traditionell fado, men Ribeiro har också intresse för arabisk musik, vilket märks i ett par av spåren. I kompet dominerar gitarrerna. Att Pedro Caldeira Cabral, Ricardo Rocha och Pedro de Castro gör gda insatser på portugisisk gitarr är ingen överraskning. Jaime Santos på spansk gitarr och Francisco Gaspar på basgitarr är också pålitliga. Veteranen Joel Pina – 93 år! – medverkar på basgitarr i ett par spår. Detta är nog Ricardo Ribeiros bästa album, om än med knapp marginal.

(Lira nr 1 2014)

Carlos do Carmo

Fado É Amor

Universal

Efter en karriär på femtio år är Carlos do Carmo fortfrande en uttrycksfull sångare med en röst som inte har åldrats särskilt mycket. På denna nya skiva sjunger han duetter tillsamman med en rad av de viktigaste sångartisterna i den yngre generationen. Och han hävdar sig väl vid sidan av storheter som Camané, Carminho, Mariza, Ricardo Ribeiro, Cristina Branco och Ana Moura. Mötet mellan nestorn do Carmo och de yngre musikerna resulterar av avspänd och vänlig fadomusik, ett attraktivt knippe sånger som är väl framförda, även av de yngre musikerna där jag tycker att Marco Rodrigues utmärker sig speciellt. Kompet med José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, och José Marino Freitas, bsgitarr, är idealiskt. I ett spår sjunger Carlos do Carmo duett med en inspelning från 1960 av Lucília do Carmo – en 74-årig sångare tillsammans med sin 41-åriga mor! Det blir mest konstigt. Detta, plus en lite snålt tilltagen speltid, är mina enda invändningar mot en ovanlig skiva med bra fado.

(Lira nr 1 2014)

Cristina Branco

Idealist

Universal 3 cd

Efter tretton album har sångerskan Cristina Branco sammanfattat vad hon hittills gjort i denna samlingvolym om tre cd. Även om jag saknar några favoriter, är detta utan tvekan ett myket gott urval. Här finns många av hennes bästa inspelningar, hämtade från alla tidigare album utom det allra första, och bredden i hennes verksamhet kommer väl fram. Tre nyinspelningar samt 55 äldre inspelningar, tillsammans nästan tre och en halv timme musik. Skivorna heter Fado, Poemas och Ideal – den första med enbart fado, de andra med lite mer blandat material.

I äldre material är Cristina Branco beroende av sin förebild Amália Rodrigues. Jämförelserna blir inte särskilt pinsamma eftersom de två sångerskorna sjunger så olika, och Branco kan lyfta fram andra kvaliteter i sångerna än Rodrigues. För båda förefaller fado vara mera en känsla och en attityd än en bestämd repertoar. De är måtligt intresserade av traditionell fado och utforskar hellre nya sidor av fadon ­ och båda har också passerat gränserna till annan musik, i Brancos fall mest tango, chanson och brasiliansk musik. Och ingen annan artist i den nya fadon har lanserat så många nya sånger som Cristina Branco.

I hennes tidigare produktion är kompet alltid gitarrer, och Custódio Castelo på portugisisk gitarr komponerade en stor del av hennes repertoar. Sedan hon började samarbeta med den skicklige pianisten Ricardo J. Dias ingår också piano i kompet, stundtals även andra klanger, och musiken har ofta en kammarmusikalisk ton.

Cristina Branco har en vacker lyrisk sopran och sjunger med stor precision och omsorg, men också ledigt och naturligt. Hennes musik bygger på innerlighet, närvaro och koncentration. Hon är kräsen med texterna, och därför är det synd att de inte finns med i denna utgåva. Musiken är sober, elegant, noggrann och sökande. För en del lyssnare är hon lite för fin i kanten, för sofistikerad. Det händer att musiken påminner om klassisk romans, och hennes sång har en perfektion i tonträffning, tonbildning och fraseraing som antyder en klassisk skolning. Utöver hennes musik uppskattar jag hennes integritet, höga amibitioner och mångsidighet. Det är inte alltid som detta resulterar i förstklassig musik, men lyckligtvis har det hänt många gånger.

Cristina Branco kan knappast förväxlas med någon annan inm den nya fadon. Inte för att hon nödvändigtvis är bättre utan för att hon utformat ett eget revir, ett eget musikaliskt landskap. Personligen trivs jag så bra där att jag lyssnar på Cristina Branco oftare än någon av hennes begåvade kolleger. I sina bästa stunder är hennes musik hänförande vacker, och det finns många sådana stunder här. Albumet Idealist är en utmärkt ingång till en artist som vid det här laget framstår som verkligt betydande – och som sannolikt har många år framför sig än.

* * *

Med denna recension i repris avslutas denna serie blogginlägg – för att eventuellt återkomma någon gång i framtiden.