Ännu mera Amália Rodrigues

Det kommer ständigt ut nya skivor med fadodrottningen Amália Rodrigues. Flera utmärkta sådana har jag tidigare tagit upp i bloggen; se den 21 januari 2015 och 15 augusti 2017. För fanatiska samlare, som till varje pris vill ha sångerskan komplett, brukar nya utgåvor innehålla något som tidigare inte givits ut, till exempel alternativa tagningar av sånger, men dessa fanatiska samlare får ändå finna sig i en stor mängd dubletter. Mera normala musiklyssnare kan glädja sig åt att material som till övervägande delen förut varit utgånget och omöjligt att få tag på nu åter blir tillgängligt.

Amália Rodrigues skivproduktion är utomordentligt rörig. Hon hade en karriär på scenen på cirka ett halvsekel och gjorde mängder av skivinspelningar från 1945 och framåt. Fastän ingen annan artist varit i närheten av henne när det gäller att lansera nytt material – hon har skapat större delen av den moderna fadons repertoar, det som inte är traditionell fado – sjöng hon gärna samma sånger vid olika tillfällen, och många av hennes stora sånger kan man alltså höra i olika versioner från olika tider. Därtill finns som sagt ibland alternativa tagningar. Och inspelningar med publik varav en del kanske inte var avsedda att komma på skiva från början. Allt detta har givits ut i olika konstellationer, av olika skivbolag, genom decennierna, så den som vill samla på sig några album med Amália Rodrigues kommer att få höra samma inspelningar i olika utgåvor.

Amália Rodrigues. Amália Coliseu Lisboa, 3 de Abril 1987. Edições Valentim de Carvalho 2 cd. ***

1987 var Amália Rodrigues 67 år och det som finns på detta album är två av hennes sista framträdanden inför publik den 3 och 4 april. När sångerskor blir äldre brukar vissa saker hända med deras sång. Rösten hamnar i ett lägre tonläge och förlorar lite av sin smidighet. Omsorgen om detaljer i frasering, textning och tonbildning börjar svacka. Registret begränsas. Allt detta gäller också Amália Rodrigues. Man kan visserligen säga att när musikaliska brister börjar fräta sönder briljansen kan rutin och värdighet kompensera. Så är det i viss mån med Amália Rodrigues. Men bara i viss mån.

På konserterna kompas hon av Carlos Gonçalves och Pinto Varela, portugisiska gitarrer, António Moliças, spansk gitarr, och den allestädes närvarade vid denna tid Joel Pina, basgitarr. Sångerskan sjunger många av sina mest kända nummer, som Lavava no Rio Lavava, Grito, Gaivota, Maria Lisboa, Povo que Lavas no Rio, Barco Negro, Lágrima med flera, samt några mindre bekanta sånger. Vissa av sångerna är med båda kvällarna och vi får alltså två versioner av exempelvis Lágrima och Gaivota. På andra skivor får man söka de tidigare versioner och mer övertygande uttolkningar som Amália Rodrigues gjorde.

För publiken under konserterna måste det ha varit en speciell upplevelse. Sångerskan sjöng i en lokal som låg ett stenkast från uppväxtmiljön i den fattiga stadsdelen Pena i Lissabon. Publiken hade följt henne närmare ett halvsekel, sett henne föra ut fadon i världen och placera Portugal på den musikaliska kartan. Man torde ha anat att detta var ett av hennes sista framträdanden. Publikens gensvar är påtagligt. Då Amália Rodrigues sjunger en liten svit av några av sina mest kända sånger sjunger publiken med, om än lite blygt. Och i vissa spår uppstår en kommunikation som leder till en extra laddning och energi. Den första av de två versionerna av Povo que Lavas no Rio är ett sådant tillfälle.

Som helhet är detta album inte något att satsa på för den som vill bekanta sig med Amália Rodrigues konst. För den som redan har hört henne mycket och vill ha en kompletterad bild är det mera angeläget. Jag tycker det är bra att det finns utgivet, även om återbesöken kommer att bli sällsynta.

Amália Rodrigues. Fados 67. Edições Valentim de Carvalho 3 cd. ****1/2

När var egentligen Amália Rodrigues som bäst? Jag har en svaghet för hennes tidiga inspelningar, även de allra första från Brasilien 1945, där hennes behagliga röst samsas med en ledig naturlighet. Sedan börjar sångerskan arbeta mera medvetet med sin förmåga till dramatisering och hon upptäcker röstens styrka och skärpa. I sämsta fall – det finns exempel från 70-talet – blir sången så ihållande stark att den ger ett monotont intryck. Också på detta album, som rymmer inspelningar från 1966 till 1968, sjunger Amália Rodrigues starkt, men med bättre dynamisk variation. Hennes uttryck är intensivt, ofta med en underliggande smärta som inga andra artister kunnat förmedla lika tydligt. Därför tror jag musiken avnjuts bäst i mindre portioner, inte hela skivor i sträck. Jämfört med hennes tidiga inspelningar finns ett inslag av övervägande, av medveten tanke bakom frasering, texttolkning och dynamik, och den känsla av spontanitet som tidigare var märkbar har försvunnit. Det är inget märkvärdigt med det; samma utveckling kan man höra hos andra, till exempel hos Billie Holiday i slutet av 30-talet jämfört med 40- och 50-tal.

1966–68 var intensiva år för sångerskan. Albumet innehåller 81 spår, de allra flesta av anmärkningsvärd kvalitet. Några är alternativa tagningar, men albumet presenterar ett brett spektrum av Amália Rodrigues musik vid denna tid. Lika mycket som en manifestation av hennes aktivitet under sent 60-tal är det en dokumentation av hennes samarbete med gitarristen Raul Nery och hans ”conjunto”, där även José Fontes Rocha spelade portugisisk gitarr, Joel Pina basgitarr och antingen Júlio Gomes, Castro Mota eller Martinho d’Assunção spansk gitarr. I ett fåtal inspelningar kompletteras gitarrerna av liten orkester. Gitarristerna är rutinerade, utmärkta och följsamma. Den som är van vid modernare fado lägger säkert märke till att de har en lite diskretare roll än nu. Gitarrsolon förekommer mycket sparsamt.

Den första, fullmatade cd:n – 27 nummer och över 76 minuters speltid – går in i fadons verkliga kärna, den traditionella fadon, som dominerar denna skiva. Här finns några av Amália Rodrigues mest berömda sånger som Maldição, Primavera, Carmencita, Há Festa da Mouraria och Tudo Isto É Fado, men också mera anonyma titlar som Andorinha, Meu Nome Sabe-me a Areia, Olhos Fechados, Anda o Sol na Minha Rua, Ai Esta Pena de Mim med flera. Bakom några av dessa döljer sig melodier från den traditionella fadon som varje van fadolyssnare känner igen. Materialet är av hög jämn klass, och dess tyngd understryks av för fadohistorien centrala upphovsmannanamn som Alfredo Marceneiro, José António Sabrosa, Frederico de Brito, Pedro Rodrigues, Júlio Proença, Frederico Valério, Raul Ferrão med flera. Amália Rodrigues sjunger dessa sånger med intensitet, tenperament och suverän känsla för balans, dynamik och uttryck. Det är svårt att tänka sig någon enskild cd inom fadon överhuvud som överträffar denna. Och ytterst få som är likvärdiga.

Den andra cd:ns innehåll väger som helhet lättare men har flera intressanta och lyckade inslag. Först kommer en rad lättsamma sånger i snabbt tempo, troligen hämtade från teatermiljö, bland annat den ännu populära A Tendinha. Amália Rodrigues sjunger dem lika tekniskt säkert som de allvarligare sångerna på den första skivan, men det lättsamma, muntra samsades aldrig lika bra med Amália Rodrigues allvarsamma personlighet och passade egentligen bättre för en utåtriktad, charmerande sångerska som den samtida Hermínia Silva. På denna skiva finns också ett knippe utländska sånger. Sångerskan sjunger italienska Canzone per te och franska L’important c’est la rose med bravur, men båda sångerna skulle ha gynnats av en lite mjukare och mildare hantering. Två fados i översättning till franska låter mycket övertygande, och lyckade är också arrangemangen av Joaquim Rodrigos Concierto de Aranjuez (som vanligt gäller arrangmanget mellansatsen). Amália Rodrigues sjunger denna spanska musik både på franska och portugisiska. Frågan är om någon ens hade kommit på idén att arrangera gitarrkonserten om inte Miles Davis och Gil Evans hade gjort det 1959–60 i en inspelning som är nästan lika klassisk som originalmusiken.

60-talet innebar en förnyelse av fadons repertoar genom Amália Rodigues samarbete med den portugisiske, franskättade tonsättaren Alain Oulman som förde in den stora nationella poesin i fadon, fastän många goda texter hade tonsatts tidigare. Nu förenades den folkliga fadon med Poesin. Av det sextiotal sånger Oulman komponerade åt henne har många blivit standardnummer som sjungs av många andra artister också. Den tredje cd:n i detta album domineras av Oulmans sånger, och skivan innehåller alternativa tagningar av några av dem. Av Oulmans mera kända kompositioner finns Naufrágio, Com que Voz, Medo, Fado Português och Gaivota med, medan många andra saknas av den enkla anledningen att Amália Rodrigues redan hade spelat in dem.Välkommet är att några av Oulmans mindre kända verk finns med, som exempelvis Nós as Meninhas, Cravos de Papel, As Mãos que Trago och Amor sem Casa. Sånginsatserna och gitarrspelet ligger på samma höga nivå som på resten av albumet.

Fados 67 är en imponerande, välredigerad och högklassig presentation av en av sångerskans höjdplatåer. Musiken har en enastående kraft, värdighet och uttrycksfullhet med en ofta antydd tragisk eller vemodig underton. Dock ska upprepas att den inte ger en fullständig bild av sångerskan Amália Rodrigues. Här saknas inte bara hennes fina tidigare inspelningar utan också de senare, där hon själv stod för många sångtexter. Som sagt gjorde hon ofta flera inspelningar av samma sånger, och några definitiva versioner är svåra att peka ut. När jag jämför inspelningarna i detta album av till exempel Carmencita eller Fria Claridade, som hon först spelade in på 40- och 50-talen, med de tidigare, så föredrar jag dem framför 60-talsversionerna. Åren 1966–68 var Amália Rodrigues en oerhört skicklig och uttrycksfull sångerska. Men det var hon även tidigare. Och tillfälligtvis senare.

Fados 67 är, sammanfattningsvis, ett av de bästa albumen med Amália Rodrigues som utgivits under senare år.