Duarte. Só a Cantar. Alain Vachier music Editions. ****
Inom fadon finns det många artister som kan ge fina
musikupplevelser när man tar del av deras framträdanden på fadolokaler, men som
låter oväntat intetsägande på skiva. Kroppsspråk, spontana uttryck, kontakten
mellan musiker och publik – detta är svårt att föra över till inspelningar. Jag
har tyckt att Duarte (med
efternamnet Coxo som han som artist
lämnar åt sidan) är en sådan sångare. Han sjunger på fadohuset Senhor Vinhor i
Lissabon. Jag har hört honom där ett par gånger och uppfattat honom som en
vital och skicklig artist med god kommunikation med kompmusiker och publik. På
skiva har han haft svårare att nå fram.
Men jag gillar den här nya skivan. Duarte kan visserligen
inte sägas ha någon av de mera anslående rösterna i dagens fado, men han är som
sångare personlig, känslig och engagerad. Att han bryr sig om vad han sjunger
beror kanske att det nästan enbart är hans egna ord, som lyssnaren kan ta del
av även i översättningar till engelska och franska (det vill säga den lyssnare
som står ut med den hopplösa typografin). Melodierna är övervägande hämtade från
den traditionella fadons förråd.
Även kompet bidrar till att göra denna skiva hörvärd. Här
finns på portugisisk gitarr Paulo
Parreira, i några spår Pedro Amendoeira,
på spansk gitarr Rogério Ferreira
och på basgitarr Daniel Pinto. Alla
är utmärkta. Parreira och Ferreira är Duartes ordinarie kompmusiker från Seanhor
Vinho. En sångerska som nämns som Mara
medverkar i ett spår och gör bra infrån sig (är det den unga Mara Pedro?). Tillsammans svarar alla
musikerna för en välgjord produkt som rymmer fado av det lågmälda och
förtroliga slaget, med omsorg om de små detaljerna.
Cristina Bacelar. Nem Tudo É fado. Sony Music. **
I fadon finns en omfattande äldre standardrepertoar
som artisterna ständigt återanvänder, både traditionell fado och sånger som
lanserats av äldre sångartister, främst Amália
Rodrigues. Det är begripligt att en del musiker söker förnyelse, och
förnyelse kan man nå exempelvis genom att försöka förena fadon med annan musik.
Nu är det många år sedan sångerskan Cidália
Moreira gav ut Fado Cigano, där
hon försökte skapa en syntes av fado och flamenco. Enligt min mening utan att
lyckas.
Det verkar som om Cristina
Bacelar är inne på samma linje. Hon sjunger och spelar spansk gitarr,
tydligt påverkad av flamencons spelstil, om än inte tillnärmelsevis lika
skicklig som de bästa flamencogitarristerna. Saxofonisten Armando Ribeiro är med på de flesta spåren och meningen är kanske
att dessutom ge musiken en jazzig ton. Men Ribeiro är ingen Charlie Parker och han lämnar inget
starkare intryck efter sig. På portugisisk gitarr finns Rui Pedro Claro, ett nytt namn för mig. Cristina Bacelar, som själv
har skrivit några av sångerna, är ingen märklig sångerska. Rösten är ganska
alldaglig och hon sjunger på skivan sånger som Perseguição, Lágrima och Novo Fado da Severa. Alla tre sjöngs av
Amália Rodrigues (som lanserade och skrev texten till Lágrima) och Bacelar vill nog helst inte bli jämförd med vare sig
Amália Rodrigues eller andra artister som sjungit samma sånger bättre.
Mitt intryck av denna skiva är alltså blekt, och det
märkligaste med den är kanske att ett stort skivbolag som Sony Music valt att
satsa på den. Men så blidkas jag av en av Bacelars egna sånger, Fado de Papel, där några stråkar
kompletterar och allt faller på plats. Det låter som en enkel, innerlig visa
som inte kräver virtuositet eller röststyrka. Ett så vackert litet stycke att
jag skulle önska att det fanns flera på denna skiva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar