Aldina Duarte. Roubados. Sony Music ****1/2
Aldina Duarte säger att denna nya skiva egentligen borde ha varit hennes allra första. Och så är det: när artister framträder har de oftast inga som skriver material åt dem och själva inte vanan eller självförtroendet att göra det. Alltså sjunger de andra artisters sånger, framförallt de som Amália Rodrigues lanserat. Aldina Duarte har på en rad fina album gjort sig känd för att vara den traditionella fadons melodier trogen och i hög grad bidragit med nya texter. Men här sjunger hon sånger som andra har lanserat. Jag tror man kan uppfatta detta som en hyllning av dem: Tony de Matos, Carlos Ramos, Maria da Fé, Celeste Rodrigues, Beatriz da Conceição, Hermínia Silva, Amália Rodrigues, João Ferreira-Rosa, Lucília do Carmo, Tristão da Silva, Carlos do Carmo och Maria Teresa de Noronha. Alla stora namn i lite äldre fado. Delvis är det mycket välkända sånger, och materialet är överlag av god standard.
Titeln betyder ”stulna” eller ”rövade”. Men Aldina Duarte behöver inte känna något dåligt samvete för valet av sånger; att artister tar upp andras repertoar är mycket vanligt inom fadon och betraktas mera som en hedersbetygelse än som en förseelse. Dessutom är Aldina Duartes sångsätt så säreget att hon definitivt skapar sina egna versioner av dessa sånger. Ingen kan som Aldina Duarte sjunga fado med en underliggande dramatik och djup melankoli, och hennes fado är ofta laddad med känslor och sårbarhet. Därför blir hennes tolkningar av dessa sånger nyskapande. Exempelvis utvinner hon en helt annan stämning ur Praia de Outono än i originalet av Celeste Rodrigues, som sjunger den med ett värdigt lugn, medan det hos Aldina Duarte finns en underton av skälvande utsatthet. Med all respekt för de vackra melodierna i traditionell fado tycker jag att denna för Duarte nya repertoar ger en extra dimension både till sångerna och hennes fadokonst. Det vore väldigt intressant om hon ville ta upp den ”litterära” fado som Alain Oulman skapade med sina vackra melodier till fin poesi för Amália Rodrigues. Men just Oulman finns inte med bland upphovsmännen på skivan.
Paulo Parreira spelar portugisisk gitarr och Rogério Ferreira spansk gitarr. Detta är de musiker Aldina Duarte normalt kompas av på fadohuset Senhor Vinho, där hon sjungit i över femton år. Väl samspelta och skickliga alltså, men relativt tillbakadragna med ambitionen att ge sångerskan bästa stöd. Sånger i långsamt tempo eller mediumtempo passar sångerskan bäst och resultaten kan bli gripande och övertygande, som i de flesta inslagen här. Däremot passar snabba tempon hennes sångsätt sämre, som i Fado da Sina (Hermínia Silva) och Oiça Lá Ó Senhor Vinho (Amália Rodrigues). På skivans sista spår medverkar António Zambujo i en så nedtonad variant av Rosa Enjeitada (Maria Teresa de Noronha) att den nästan blir deklamatorisk. Den låter mest konstig och faller inte mig i smaken. Men som helhet och oftast är detta ett mycket starkt album som jag tycker vidgar bilden av Aldina Duartes fadopersonlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar