José da Câmara. Estrelas-guia. Sony Music. ***
Då sångaren José da Câmara debuterade på skiva i slutet av 80-talet var han en av de första unga artisterna som tog upp fadomusiken efter dess långa svacka under 70- och 80-talen. Sedan dess har han fortsatt och nu, 52 år gammal, är han ett etablerat namn. På sin nya skiva låter han, förklarligt nog, som en äldre version av den unge sångaren för trettio år sedan. Med tiden har dessutom likheten med hans far tilltagit, Vicente da Câmara (1928–2016), som tillhör 60-talsgenerationens förgrundsgestalter och var verksam in i det sista. Det finns en likartad röstklang, ett karakteristiskt kort vibrato och en förkärlek för sånger i snabbt tempo.
Det här är en skiva med viss anspråkslöshet. José da Câmara har utgått från sin egen historia, sitt liv, sin släkt, sina vänner och de miljöer han känner för. Han sjunger rättframt och enkelt, men musiken känns personlig genom hans speciella röstklang och hans teman. Han sjunger tillgivet om sin mor, här finns en sång som lovordar vänskapen och en som berör hans rädsla. Staden Lissabon finns förstås också med. José da Câmara är med som upphovsman till både text och musik till flera av numren på en skiva som jag uppfattar som till övervägande del förnöjsam och harmonisk. Tre andra sångartister bidrar med inpass: Rodrigo, António Pinto Basto och Teresa da Câmara.
Luís Petisca spelar portugisisk gitarr, Armando Figueiredo spansk gitarr och Vasco Sousa basgitarr. Tillfälligtvis medverkar också Dinis Lavos och Diogo Quadros på portugisisk gitarr och Jaime Santos på spansk gitarr. Ganska många är alltså inblandade i denna produktion som är sympatisk och kompetent men långtifrån omistlig.
Pedro Calado. O Cante do Fado. EGEAC/Museu do Fado. **
Pedro Calado, som nu presenterar sig för en större publik, är av omslagsbilderna att döma en lång och kraftigt byggd man. Till en sådan gestalt passar en distinkt och stark röst, vilket han också har. Det är en bra röst, och jag tror Pedro Calado skulle välkomnas i vilken kyrkokör som helst, till och med om solist.
När han sjunger fado på denna skiva väljer han övervägande traditionell fado och några av de vanligaste melodierna i denna musik. Det är melodier som vana fadolyssnare har hört förut, med andra sångartister. Vackra melodier, men ska de fungera i kommunikationen med lyssnaren bör sångartisten visa ett personligt förhållningssätt till dem. Och det brukar ske med pauser, dynamiska kontraster, ornamenteringar och en närgången texttolkning. Pedro Calado sjunger emellertid de här melodierna rakt på, utan att musiken känns som ett personligt uttryck. Eftersom den traditionella fadons melodier ofta är rätt lika varandra dröjer det inte länge innan det börjar bli monotont, till och med en smula tråkigt. Normalt finns sångtexterna med i utgåvor med ny fado, men det saknas här. Jämförelser med andra tolkningar är förstås lätta att göra. Jag nämner bara Sotão de Amendoeira, en sång som finns i en gammal, enastående variant med Fernando Maurício – det är en avgrund mellan de två versionerna. Calado har däremot tillräckligt goda förutsättningar för att kunna bli en bra fadosångare med tiden.
Han kompas här av Henrique Leitão, portugisisk gitarr, Carlos Leitão, spansk gitarr, och Carlos Menezes, basgitarr och kontrabas. Det är skickliga musiker som gör sitt jobb, om än på ett oväntat diskret sätt som ställer rösten i förgrunden.
Carlos Leitão. Casa Vazia.Montepio. ***
Det är Carlos Leitão som har tagit initiativet till Pedro Calados skiva, och just Carlos Leitão är en sångare som Calado skulle kunna lära sig av. Här finns uppmärksamheten om texten, det varierade uttrycket, det som förmedlar det där svårfångade och inexakta som vi lyssnare uppfattar som känsla. Texterna finns med, och Leitão svarar själv för flera av dem.
Han kompas förtjänstfullt av Henrique Leitão och Bruno Chaveiro på portugisisk gitarr, Luís Pontes, spansk gitarr, och Carlos Menezes på basgitarr och kontrabas. Carlos Leitão tillhör inte de allra bästa sångarna i dagens fado, men har en hygglig röst som används effektivt och uttrycksfullt i en fado som är rustik och rakt på sak. En musik som är förankrad i traditionen, utan att för den skull förefalla gammaldags. En musik på fadons mittfält där den trängs med mycket annan liknande fado som länge har sjungits och som säkerligen alltid kommer att finnas. Leitão sjunger gärna traditionell fado men har en modern framtoning i sitt repertoarval, där det ingår flera nyskrivna sånger, bland annat en av Marco Rodrigues. Han överraskar också med Soledad, en av Alain Oulmans mera förbisedda sånger. I denna och ytterligare en sång sjunger Leitão till piano (Júlio Resende), något som tycks bli allt vanligare bland artister i dag som vill förnya sig.
Casa Vazia är en välgjord produktion med en sångare som har ett brett uttrycksregister och tar sin musik på allvar. Det är en musik som är lätt att respektera, även om det finns många mäktigare milstolpar i fadons värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar