Höjdpunkter inom fadon (12). Maria da Fé, Até Que a Voz Me Doa (1980)

Maria da Fé är född 1945 och kommer från Porto. Med ålderns rätt har hon nyligen slutat att uppträda, men hon lever inget lugnt pensionärsliv utan fortsätter att driva fadokrogen Senhor Vinho, ett av de mest renommerade (och dyraste) fadoställena i Lissabon, tillsammans med sin man, poeten José Luís Gordo. Hon kom till Lissabon i tonåren och blev snart uppmärksammad som sångerska, band annat för ”pop-fado” på 60-talet. Men hon är i stort en traditionellt orienterad sångerska och en av de mest betydande under senare decennier, med en kraftfull sångstil som är lätt igenkännbar.

Até que a voz me doa har förblivit hennes mest kända inspelning, från 1980. Texten är skriven av José Luís Gordo och melodin av gitarristen José Fontes Rocha. Det är också han som spelar portugisisk gitarr på inspelningen, tillsammans med Pedro Leal på spansk gitarr och Joel Pina, basgitarr.

Cantarei até que a voz me doa

P’ra cantar, cantar sempre meu fado

Como a ave que tão alto voa

E é livre de cantar em qualquer lado.

Cantarei até que a voz me doa

Ao meu país, à minha terra, à minha gente,

À saudade e à tristeza que magoa,

O amor de quem ama e morre ausente.

Cantarei até que a voz me doa

Ao amor, à paz cheia de esperança,

Ao sorriso e à alegria da criança

Cantarei até que a voz me doa.

Här kan man höra inspelningen:

https://www.youtube.com/watch?v=5IfhsMWcj5s

Jag ska sjunga tills min röst gör ont

av att sjunga, alltid sjunga min fado

liksom fågeln som flyger så högt

och är fri att sjunga överallt.

Jag ska sjunga tills min röst gör ont


för mitt land, min värld, mitt folk,


för vemod och smärtsam sorg,


för kärleken från den som älskar och dör frånvarande.

Jag ska sjunga tills min röst gör ont

för kärleken, freden fylld av hopp,

för barnets leende och glädje


ska jag sjunga tills min röst gör ont.

Höjdpunkter inom fadon (11). Adriano Correia de Oliveira, Trova do Vento Que Passa (1963)

Adriano Correia de Oliveira (1942–82) är förknippad med universitetet i Coimbra och oppositionen mot diktaturen i Portugal under 60-talet och fram till 1974. Han var aktiv i studentrörelsen mot regimen, sjöng klassisk coimbrafado men också visor med samhällskritiskt innehåll. Adriano Correia de Oliveira blev, liksom kollegan José Afonso, medlem i det förbjudna kommunistpartiet och en symbolgestalt för motståndsrörelsen. Han förföljdes och bevakades av den politiska polisen, PIDE. Han var också kompositör och poet och sjöng gärna texter av Manuel Alegre, som skrev Trova no Vento Que Passa. Alegre är en framstående politisk personlighet inom socialistpartiet som bland annat har ställt upp som kandidat i presidentvalet två gånger, dock utan att vinna. Han är författare till ett fyrtiotal böcker med prosa och poesi och är tonsatt framförallt av musiker från Coimbra. Därifrån är gitarristen António Portugal, som är upphovsman till musiken.

Det handlar om en lång dikt och de strofer som Adriano Correia de Oliveira tog upp är bara en del av dikten. Den har kommit att ingå i fadons standardrepertoar och sjungs numera också av många artister från Lissabon. Amália Rodrigues sjöng ett annat urval av strofer i sin version av Trova no Vento Que Passa, tonsatt av Alain Oulman.

Sången är inte så explicit när det gäller vad motståndet och nejsägandet handlar om. Därför har den behållit sin giltighet, och den kan appellera även till nutida lyssnare. Innehållsligt påminner det starkt om Bob Dylans Blowing in the Wind, som skrevs ungefär vid samma tid och helt oberoende av Manuel Alegre. Tanken att vinden för budskap mellan människor är förmodligen ett tema som är äldre än så.

Pergunto ao vento que passa

Notícias do meu país

E o vento cala a desgraça

O vento nada me diz.

Mas há sempre uma candeia

Dentro da própria desgraça.

Há sempre alguém que semeia

Canções no vento que passa.

Mesmo na noite mais triste,

Em tempo de servidão,

Há sempre alguém que resiste,

Há sempre alguém que diz não.

Adriano Correia de Oliveira gjorde inspelningen av Trova do Vento Que Passa 1963. Han kompas av António Portugal på portugisisk gitarr och Rui Pato på spansk gitarr.

https://www.youtube.com/watch?v=xyN1A2IOtbA

Jag frågar vinden som passerar

om nyheter från mitt land.

Och vinden låter olyckan tiga,

vinden säger mig inget.

Men det finns alltid ett ljus

i den djupaste olyckstid.

Det finns alltid någon

som strör ut sånger i vinden som drar förbi.

Även i den sorgsnaste natt,

i tider av slaveri,

finns det alltid någon som gör motstånd,

finns det alltid någon som säger nej.

  

Stockholmspromenader mars–maj

Ibland kan man höra Stockholm beskrivas som ”världens vackraste huvudstad” eller åtminstone som ”en av världens vackraste huvudstäder”. Den som upplever staden en mörk och vresig novemberdag då regnet piskar har möjligen svårt att inse dess skönhetsvärden. Och en vinterdag då fotgängare och fordon kämpar för att ta sig genom snömodden, kollektivtrafiken tappar all kontakt med ordinarie tidtabeller och sjukhusens akutmottagningar är fyllda av patienter som halkat och brutit benen är det svårt att instämma i beskrivningen.

Järntorget, Gamla stan.

Men så kommer, i år som varje år, tiden då dagarna blir längre och ljusare, temperaturen stiger, om än med vissa bakslag. Blommor börjar sticka upp ur jorden och fågelsången kan höras mitt i staden. Slutligen börjar trädens blad veckla ut sig i en ljusgrön nyans. Våren och försommaren är en tid då folk gärna vill vara ute, och plötsligt är uteserveringarna fulla och i parker och vid stränder viker solbadarna ut sig.

Blasieholmskajen, utsikt mot Södermalm och Gamla stan.

Det är vid denna tid som Stockholms rikedom på promenadsstråk blir uppenbar. Särskilt för dem som föredrar kombinationen av vatten, grönska och stadsbyggnad är möjligheterna många. Och tar man dem tillvara kan påståendet om Stockholms som världens vackraste huvudstad förefalla åtminstone rimligt.

Här är några bilder från promenader och mars till maj 2016.

Skeppsholmen den 30 mars

Utsikt från Skeppsholmsbron mot Gamla stan.

Djurgårdsfärjan mellan Skeppsholmen och Djurgården.

Från Kastellholmen mot Skeppsholmen och Gamla stan.

Djurgården 11 april

Längst ut på Djurgården, nära Blockhusudden.

Isbladskärret.

Vid Blockhusudden.

Långholmen 7 maj

Långholmen.

Utsikt från Långholmsbron mot Västerbron.

Utsikt från Långholmen mot Kungsholmen.

Utsikt från Långholmen mot Riddarfjärden.

Högalids kyrka sedd från Långholmen.

Hellasgården, Nacka, 8 maj

Början av maj är vitsippornas tid.

Källtorpssjön.

Källtorpssjön.

Källtorpssjön.

Årstaviken 10 maj

Utsikt mot Liljeholmen från Årstaviken.

Skanstullsbron sedd från Årstaviken.

Tantolunden.

Ny fado på cd

Ricardo Ribeiro. Hojé É Assm, Amanhã Não Sei. Parlophone/Warner Music. ****

Ricardo Ribeiro tillhör sedan ett tiotal år de mest välkända och respekterade manliga sångartisterna inom dagens fado. Han har ofta betygat sin trohet mot traditionell fado och sin beundran för stora föregångare som Fernando Maurício och Alfredo Marceneiro, som också har påverkat hans egna uttolkningar. Särskilt gäller det Maurício vars repertoar Ribeiro i vissa delar fört vidare, liksom Maurícios engagerade sångsätt med stora kontraster mellan starkt och svagt. Men med sin nya, femte skiva går Ricardo Ribeiro en förnyelsens väg: här finns bara en enda traditionell fado, han sjunger en sång på franska och en på spanska och en som låter som en lantlig folkvisa, gitarrerna i kompet har ersatts av piano i tre nummer, och de kompletteras av ett par andra instument som trumpet och accordeon i enstaka sånger. Gitarrerna hanteras av José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr och Daniel Pinto, basgitarr. Detta är ungefär så bra som det kan bli. Jag vill också nämna den fine pianisten João Paulo Esteves da Silva, tillika kompositör till ett par av de fjorton sångerna.

Ricardo Ribeiro har en fin, fyllig röst, som han på denna skiva använder på ett omsorgsfullare sätt än på någon av de tidigare. Musiken blir lyssnande, ofta lite inåtvänd och dämpad, och Ribeiro ger uppmärksamhet åt varje ord. Den behagliga röstklangen kommer alltså väl till sin rätt, liksom en reflekterande, lugn attityd som faktiskt kan påminna om Camané som Ribeiro inte liknar särskilt mycket i övrigt. Emellanåt bryts den återhållna tonen av kraftfullare markeringar, och Ricardo Ribeiro är verkligen en av de sångare som har resurser att uttrycka sig både milt och starkt. Med en så tydlig skillnad gentemot hans tidigare prestationer på skiva kan man fråga sig om musiken fortfarande är fado eller om Ribeiro är på väg mot något annat håll. Mitt svar är obetingat att det är fado – kanske inte alltid i formell eller konservativ mening, men till stämningen, motiven, den passionerade känslan. Skivan – vars titel betyder ”I dag är det som det är, i morgon vet jag inte” – är helt enkelt ett fint exempel på hur fado i dag kan förnyas, utan att vara beroende av gamla recept.

Madur. Madur. Tejo Music Lab. ***

Sångerskan Cláudia Madur skivdebuterade för några år sedan med Fado Sem Tempo, en cd som gick ganska obemärkt förbi. När hon nu återkommer har hon tappat bort förnamnet på vägen och kallar sig enbart Madur. Adjektivet maduro betyder mogen eller erfaren, och det är vad sångerskan anser sig ha blivit under de tio år hon varit verksam.

Hon är en habil sångerska med ganska svag röst som inte har förutsättningar att bli någon av de mest framgångsrika. Hörvärd kan hon vara ändå, och på den här skivan övertygar hon mest i långsamma nummer som Voa, Xaile Cor do Sonho och Jardim, där hon verkar genuint intresserad av orden hon sjunger och får fram en intimitet och närvaro som är trovärdiga. Till skivans positiva sidor måste också kompet räknas. Ângelo Freire eller Guilherme Banza spelar portugisisk gitarr, båda välkända, båda skickliga liksom Diogo Clemente på spansk gitarr och António Quintino på kontrabas. Några andra musiker medverkar tillfälligtvis i enstaka nummer.

Detta är en skiva som domineras av en ganska ledig och positiv stämning: inget blod, svett och tårar direkt. Den är inte dålig, men den som missar den bör inte gräma sig alltför mycket. I skaran av duktiga sångerskor i dagens fado har Madur en tillbakadragen position.