Ny fado på cd

Ricardo Ribeiro. Hojé É Assm, Amanhã Não Sei. Parlophone/Warner Music. ****

Ricardo Ribeiro tillhör sedan ett tiotal år de mest välkända och respekterade manliga sångartisterna inom dagens fado. Han har ofta betygat sin trohet mot traditionell fado och sin beundran för stora föregångare som Fernando Maurício och Alfredo Marceneiro, som också har påverkat hans egna uttolkningar. Särskilt gäller det Maurício vars repertoar Ribeiro i vissa delar fört vidare, liksom Maurícios engagerade sångsätt med stora kontraster mellan starkt och svagt. Men med sin nya, femte skiva går Ricardo Ribeiro en förnyelsens väg: här finns bara en enda traditionell fado, han sjunger en sång på franska och en på spanska och en som låter som en lantlig folkvisa, gitarrerna i kompet har ersatts av piano i tre nummer, och de kompletteras av ett par andra instument som trumpet och accordeon i enstaka sånger. Gitarrerna hanteras av José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr och Daniel Pinto, basgitarr. Detta är ungefär så bra som det kan bli. Jag vill också nämna den fine pianisten João Paulo Esteves da Silva, tillika kompositör till ett par av de fjorton sångerna.

Ricardo Ribeiro har en fin, fyllig röst, som han på denna skiva använder på ett omsorgsfullare sätt än på någon av de tidigare. Musiken blir lyssnande, ofta lite inåtvänd och dämpad, och Ribeiro ger uppmärksamhet åt varje ord. Den behagliga röstklangen kommer alltså väl till sin rätt, liksom en reflekterande, lugn attityd som faktiskt kan påminna om Camané som Ribeiro inte liknar särskilt mycket i övrigt. Emellanåt bryts den återhållna tonen av kraftfullare markeringar, och Ricardo Ribeiro är verkligen en av de sångare som har resurser att uttrycka sig både milt och starkt. Med en så tydlig skillnad gentemot hans tidigare prestationer på skiva kan man fråga sig om musiken fortfarande är fado eller om Ribeiro är på väg mot något annat håll. Mitt svar är obetingat att det är fado – kanske inte alltid i formell eller konservativ mening, men till stämningen, motiven, den passionerade känslan. Skivan – vars titel betyder ”I dag är det som det är, i morgon vet jag inte” – är helt enkelt ett fint exempel på hur fado i dag kan förnyas, utan att vara beroende av gamla recept.

Madur. Madur. Tejo Music Lab. ***

Sångerskan Cláudia Madur skivdebuterade för några år sedan med Fado Sem Tempo, en cd som gick ganska obemärkt förbi. När hon nu återkommer har hon tappat bort förnamnet på vägen och kallar sig enbart Madur. Adjektivet maduro betyder mogen eller erfaren, och det är vad sångerskan anser sig ha blivit under de tio år hon varit verksam.

Hon är en habil sångerska med ganska svag röst som inte har förutsättningar att bli någon av de mest framgångsrika. Hörvärd kan hon vara ändå, och på den här skivan övertygar hon mest i långsamma nummer som Voa, Xaile Cor do Sonho och Jardim, där hon verkar genuint intresserad av orden hon sjunger och får fram en intimitet och närvaro som är trovärdiga. Till skivans positiva sidor måste också kompet räknas. Ângelo Freire eller Guilherme Banza spelar portugisisk gitarr, båda välkända, båda skickliga liksom Diogo Clemente på spansk gitarr och António Quintino på kontrabas. Några andra musiker medverkar tillfälligtvis i enstaka nummer.

Detta är en skiva som domineras av en ganska ledig och positiv stämning: inget blod, svett och tårar direkt. Den är inte dålig, men den som missar den bör inte gräma sig alltför mycket. I skaran av duktiga sångerskor i dagens fado har Madur en tillbakadragen position.