Djurgården är en ö i
Stockholm som är tillräckligt stor för att ge svängrum för rejäla promenader.
Vill man inte trängas med för många andra kan man undvika de delar av ön som
ligger närmast Stockholms centrum och som lockar med Skansen, Gröna lund,
Wasamuseet och en rad andra museer, plus talrika restrauranger och kaféer. I
stället finns det utrymme längre ut på ön, förbi Biskopsudden eller
Djugårdsbrunn, ut emot Blockhusudden. Där är det förvisso inte öppet hav som
möter blicken, men åtminstone öppnare än på andra ställen på Djurgården.
Förmiddagarna är
bäst, vardagar är att föredra framför helgdagar. Risken att ha flåsande
joggare i ögonvrån är då begränsad. Man kan ta det i sin egen takt och hålla
sinnena öppna för årstidernas lopp. Nu är det vår och vitsipporna har invaderat
landskapet. De växer i sjok i gläntorna, som om årstiden var vinter och
vitsipporna de första snöflingorna. Snöflingor kommer sällan ensamma, och det
gör inte heller vitsipporna. Utan att ta gjort något försök att räkna dem tror
jag att miljoner och åter miljoner finns enbart på Djurgården. Och till skillnad från snöflingorna är de inte förebud om mörker och is utan om ljusare och behagligare tider.
Tiden är just den då
träden är på väg att bestämma sig för om de verkligen kan tro på vårens
ankomst. En del har gjort det och vecklar tveksamt ut sina ljusgröna blad.
Andra, som Djurgårdens många gamla ekar, tycks ännu fundera på saken. Är våren
verkligen här, eller blir vi lurade igen?
Vitsipporna har tagit
kommandot över marken. De har den i sitt herravälde en kort tid. Så är det
varje år: en kort tid då backarna värms upp och lyser vita. Bilderna är från
den 2 maj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar