A Tendinha är en de sånger som Hermínia
Silva (1907–93) lanserade. Hon hade en mycket lång karriär som
huvudsakligen utspelade sig på teaterscnen. Sedan hon börjat framträda i de
tidiga tonsåren medverkade hon i ett sextiotal revyer (revistas) och ett tiotal operetter. Hermína Slva kunde också beskådas
på filmduken i flera långfilmer.
Hon är en av de
viktigaste fadosångerskorna, men inte i första hand i kraft av sin röst,
sångteknik eller förmåga att tolka traditionell fado. Flera kompositörer skrev
nya sånger åt henne, och hon har lanserat en rad av fadons standardmelodier,
som till exempel Lisboa Antiga, Rosa Enjeitada, Fado da Sina och A Nova Tendinha. Det sägs att Amália Rodrigues beundrade henne, och i
så fall inte för att hon var en bättre sångerska, utan för att hon hade
egenskaper som Amália saknade: en lättsamhet och vänlig scenisk utstrålning med
humor och självironi. (Amália Rodrigues sjöng dock sånger som Silva hade
presenterat, till exempel A Tendinha.)
Hermínia Silva var tidigt ute med skivinspelningar. Den version av A Tendinha som finns med här är från
1936. Mera spridd är en inspelning
från 1975.
Hermínia Silva drev
ett fadohus i Lissabon, Retiro da Hermínia, tillsammans med sin man, men det
lades ner efter några år. Hon är ett vanligt namn i antologier med äldre fado
och det finns också samlingar med hennes inspelningar. På äldre dagar sjöng hon
mer dramatiskt, i ett lägre röstläge. Hennes tidiga inspelningar är ett tydligare
vittnesbörd om en populär, humoristisk och charmfull scenartist. Texten nedan
är har jag inte lyckats föra över till en acceptabel svenska. Den handlar om
den lilla, enkla, gamla krogen i Lissabon där den bohemiska lokalbefolkningen
samlades för att äta, dricka och sjunga fado. Tyvärr saknas uppgifter om
kompmusikerna.
Junto ao arco de
bandeira
Há uma loja, a
tendinha
De aspecto rasca e
banal.
Na história da
bebedeira
Aquela casa velhinha
É um padrão imortal.
Velha taberna
Nesta Lisboa moderna
És a tasca humilde e
terna
Que mantém a tradição.
Velha tendinha
És o templo da
pinguinha
Dois dois brancos, da
gimbrinha
Da boémia e do pifão.
Noutros tempos, os
fadistas
Vinham, já grossos
das hortas,
Pró seu balcão
caturrar.
Os fidalgos e, os
artistas
Iam prá aí, horas
mortas
Ouvir o fado e cantar.
Ouvir o fado e cantar.
Och så här låter
musiken:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar