Höjdpunkter inom fadon (7). Max, A Rosinha dos Limões (1967)

A Rosinha dos Limões är en sång av Artur Ribeiro. Visst ger den i våra dagar ett lite nostalgiskt och idylliskt intryck, men så är den också gammal. Max gjorde inspelningen av sången 1967 och var förmodligen inte den första som spelade in den. Det är en populär sång som många har sjungit och ännu sjunger. Den är också ett av många exempel på att fadon gärna berättar om försäljare på gator och torg, ofta kvinnor som säljer frukt eller fisk och som bidrar till stadens ljudbild genom sina rop när de bjuder ut varorna. Fadodrottningen Amália Rodrigues och hennes syster Celeste tillhör dem som försörjt sig på detta sätt, även om tillvaron som fruktförsäljare i gränder och på torg snart var förbi när systrarna började bli uppmärksammade som sångerskor.

Max (1918–80) hette egentligen Maximiliano de Sousa och kom från Madeira. Han hade tänkt sig att bli skräddare, men framträdde tidigt som sångare i en hotellbar. Med tiden blev han en populär artist som ofta var med i radio och teve och på teatern. Han sjöng fados, dansmusik och schlagers och var skådespelare och humorist. Han reste mycket med sin musik och genomförde turnéer ibland annat USA och Portugals afrikanska kolonier. Max hade en vänlig och jovialisk framtoning och påminner i sin lediga sångstil med en lätt beslöjad röst om den något äldre Carlos Ramos. På inspelningen kompas Max av Raul Nerys Conjunto de Guitarras.

Quando ela passa, franzina e cheia de graça,

Há sempre um ar de chalaça, no seu olhar feiticeiro.

Lá vai catita, cada dia mais bonita,

E o seu vestido, de chita, tem sempre um ar domingueiro.

Passa ligeira, alegre e namoradeira,

E a sorrir, p’rà rua inteira, vai semeando ilusões.

Quando ela passa, vai vender limões à praça,

E até lhe chamam, por graça, a Rosinha dos limões.

Quando ela passa, junto da minha janela,

Meus olhos vão atrás dela até ver, da rua, o fim.

Com ar gaiato, ela caminha apressada,

Rindo por tudo e por nada, e às vezes sorri p’ra mim ...

Quando ela passa, apregoando os limões,

A sós, com os meus botões, no vão da minha janela

Fico pensando, que qualquer dia, por graça,

Vou comprar limões à praça e depois, caso com ela!

Här finns inspelningen:

https://www.youtube.com/watch?v=Z6AHG2rguSM

Och på svenska kan det bli ungefär så här:

När hon går förbi, smärt och full av behag,

finns det alltid en skälmsk blick i hennes förtrollande ögon,

och där går hon, vackrare för varje dag,

och hennes bomullsklädsel ger henne en glädjens utstrålning.

Hon passerar med snabba steg, hon ser munter och kokett ut,

hon går nedför gatan och ler mot alla och inger hopp längs vägen.

När hon går förbi på väg till torget för att sälja citroner där

kallar folk henne vänligt för ”Rosinha, flickan som säljer citroner”.

När hon passerar utanför mitt fönster,

följer mina ögon henne till gatans slut.

Medan hon liknar ett okynnigt barn går hon hastigt

och avspänt leende och ler ibland mot mig.

När hon passerar och saluför sina citroner ljudligt,

är jag ensam med mina tankar, lutad mot fönstret,

och tänker att en av dessa dagar ska jag gå till torget

och köpa några av hennes citroner och sedan be om hennes hand.