Ny fado på cd

Joana Amendoeira. Muito Depois. CNM. ****

Sångerskan Joana Amendoeira börjar vid ännu rätt unga år likna en veteran. Hon hade bråttom till studion i början av sin karriär och skivdebuterade som femtonåring. Sedan dess har hon fortsatt att vara produktiv, och nu, när hon är 33, utger hon sitt nionde album. Jag tyckte om de närmast föregående, À Flor da Pele (2006), Sétimo Fado (2010) och Amor Mais Perfeito (2012), med ett extra plus för det mellersta. Muito Depois är hennes bästa album, tillsammas med Sétimo Fado.

Joana Amendoeira har en avsevärd rutin och tillhör sedan länge de mest uppmärksammade sångerskorna på fadoscenen. Hon gör det inte i kraft av en särskilt märklig eller stark röst eller vokal virtuositet. Rösten är varm, smidig och behaglig, och hon har redan från sina första skivor visat upp en sångstil som är mjuk och innerlig. Detta har i kombination med en vänlig och charmerande personlighet gjort henne uppskattad av många.

Hon är passionerat intresserad av fado och en kännare på området. Hon sjunger gärna traditionell fado och därför är det överraskande att den nya skivan bara innehåller två sådana (fast Verdes Campos, Verde Vida av en Fernando Coelho är det troligen också, melodin verkar mycket välbekant). Resten av materialet är komponerat av musikerna omkring henne. Som brodern Pedro Amendoeira på portugisisk gitarr, Rogério Ferreira på spansk gitarr och basisten António Quintino. Samt pianisten Filipe Raposo, gitarristen (spansk gitarr) Pedro Jóia och sångaren Paulo de Carvalho, som samtliga medverkar i enstaka spår. Joanas sambo, gitarristen (portugisisk gitarr) Bruno Fonseca har komponerat två sånger men medverkar inte själv på skivan. Den flitige Tiago Torres da Silva har skrivit åtta av de sexton texterna.

Sångerskan klarar av både snabba och rytmiska nummer och mer lågmält intima och känslosamma. På denna skiva är det den senare typen av sånger som dominerar. Här blir det i bästa fall inte bara vackert utan också lite rörande, personligt och ömsint. Ett exempel på detta är Quintinos Jasmin, ett annat Ferreiras P’ra Mudar o Rumo à Vida. Eller den lyckliga hyllningen till Lissabon, José Nizas Teu Lindo Nome. Jag tror det är mycket svårt att sjunga med sådan känslosamhet och intimitet och trovärdigt låta som om uttrycket bottnade i en äkta känsla. Detta är lite av Joana Amendoeiras specialgren, och hon visar i flera av spåren att musik inte handlar om uppvisning utan om kommunikation.

Dora Maria. Encontros. Distrirecords. **1/2

Många nya sångerskor kommer in i fadon, och Dora Maria är ytterligare en. Av utseendet att döma är hon i 25-30-årsåldern och hon presenterar sig med en skiva med en positiv, emellanåt lite schlagerlikande musik, mestadels glad och förnöjsam. Omgivningen kan man inte klaga på – här finns Custódio Castelo på portugisisk gitarr, João Chora på spansk gitarr och Carlos Menezes på kontrabas; några andra musiker tillkommer i enstaka spår.

Också på denna cd är den traditionella fadon i klar minoritet. Här finns Carlos da Maias Fado Perseguição under namnet Vil Comédia, en av de svagare tolkningar jag hört av denna vackra melodi, samt ytterligare någon. I övrigt nyskrivet, och bland upphovsmännen hittar vi Pedro Pinhal, Jorge Fernando och gitarristerna som kompar sångerskan.

Dora Maria har en ljus sopranröst och en hygglig sångteknik; den enda brist jag kan höra är en viss osäkerhet på höjden. Om man kunde mäta sång med måttband skulle man säkert komma fram till att Dora Maria och Joana Amendoeira är ungefär likvärdiga. Ändå är det för mig en väldig skillnad. Medan Joana på sitt låmälda sätt ofta förmår förmedla en erfarenhet och en inlevelse så att lyssnaren uppfattar sig som personligen tilltalad, tycker jag inte Dora Maria bottnar i orden hon sjunger på samma sätt. Här saknas energi och övertygelse, och det förefaller som hon behöver hitta sitt eget uttryck, låta texterna berätta hennes egen historia. Sammanfattningsvis vill jag beskriva denna skiva som att den är ett steg på vägen till något som kanske händer i framtiden – men avståndet till en angelägen fado är ännu betydande.