En ocean av gammal fado

För över ett år sedan, den 10 och 14 februari 2015, skrev jag i bloggen om en samling med 200 gamla fadoinspelningar som genom etiketten Tradisom gjorts tillgänglig som mp3-filer. Tradisom har tidigare givit ut några cd med gammal fado och därigenom blivit en huvudsaklig källa för den som vill lära känna fado som inspelats före andra världskriget. Mp3-samlingen som säljs över nätet kommer från en privat skivsamling som tillhörde eldsjälen bakom Tradisom, José Moças, innan den donerades till universitetet i Aveiro. Den är självfallet en värdefull resurs för den som intresserar sig för äldre fado.

Mera omtalad är emellertid den skivsamling på flera tusen inspelningar som tillhörde engelsmannen Bruce Bastin och som såldes till portugisiska staten 2009 för en cirka en miljon euro, vilket bör tillförsäkra Bastin en välbärgad pensionärstillvaro. Först sades att materialet, som togs om hand av Fadomuseet i Lissabon, skulle presenteras för allmänheten genom en redigerad cd-serie, men inget har hänt förrän nu. Och det är väl ett tidens tecken att Bastin-samlingen nu läggs ut på nätet som Arquivo Sonoro Digital, där alla som vill kan lyssna på inspelningarna gratis, inte på cd. Den finns här:

http://arquivosonoro.museudofado.pt

Fadomuseet, Museu do fado, ligger i stadsdelen Alfama i Lissabon. Förutom att visa samlingarna som ger en överskådlig presentation av fadons historia, har museet utbildning, både i form av praktisk undervisning och seminarier och diskussioner, forskning, konserter och produktion eller sponsring av publikationer och skivor. Med publiceringen av Arquivo Sonoro Digital blir plötsligt en mängd gammal fado tillgänglig, musik som förut varit omöjlig att få tag på. Bilden av den riktigt gamla fadon blir från och med nu en annan och betydligt fullständigare. Den som vill lära känna äldre fado har här en ovärderlig källa.

Musiken gavs ursprungligen ut på 78-varvsskivor fram till 1950 och de sammanlagt cirka 3 000 inspelningarna kommer från 43 olika skivbolag. Drygt hälften av inspelningarna är akustiska, det vill säga gjorda innan man började använda elektriska mikrofoner. Här finns alltså en mängd musik från de tre första decennierna under 1900-talet. I arkivet kan man söka efter artister och titlar; artisternas namn är enligt portugisisk sed sorterade efter förnamn.

De flesta av namnen är helt okända för mig som lyssnat till fado i många år. Till exempel de två artister som har det största antalet inspelningar i samlingen, Duarte Silva och Isabel Costa, som vardera har hundratals nummer med. En påminnelse om att det inte alltid är de för tillfället mest lyckosamma och lanserade som förblir storheter i en ny tid.

Kända namn från förr som Amália Rodrigues, Alfredo Marceneiro, Maria Teresa de Noronha, Hermínia Silva och Fernando Farinha finns förstås också med, men de är i sammanhanget mindre intressanta eftersom de också finns på många skivor och redan är välkända av alla som lyssnar till äldre fado. De artister från sent 20-tal som genom Tradisom-utgivningar kunnat höras i åratal, som Maria Emília Ferreira, Madalena de Melo, Adelina Fernandes, Maria do Carmo och andra finns också i Bastin-samlingen, men ofta med flera inspelningar än vad som tidigare funnits på skiva.

Mest spännande är det förstås att undersöka namn som tidigare inte funnits tillgängliga eller är okända för de flesta. Det är spännande av att ta del av den musik som är grunden till den modernare fado som numera har en betydande publik även utomlands. Här finns en rad berömda namn som förekommer i facklitteraturen om fado som ett slags historiska minnesmärken. Som Júlia Mendes, sångerskan som spelade rollen som Maria Severa i den operett som skrevs om hennes liv och uppfördes i Lissabon 1909, två år före Mendes bortgång. Eller den legendariska Maria Vitória (eller Victória), som avled 1915. Eller Júlia Florista (Júlia de Oliveira), död 1925, som är ämnet för den välkända sången A Júlia Florista av Joaquim Pimentel. Det behöver knappast sägas att ljudkvaliteten på dessa uråldriga inspelningar är synnerligen måttlig. Dock kan man med lite tolerans för bristfälligt ljud höra att de var mycket hörvärda sångerskor. Att de överhuvud spelades in är en överraskning för mig, som tyvärr påstod motsatsen i min bok om fado, Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag); dock delade jag den felaktiga uppfattningen med ett par källor.

Maria Vitória 1913.

Bland manliga sångartister från den inspelade fadons stenålder kan nämnas till exempel Alfredo Marques och Luís Maceira, båda goda sångare som helt enkelt var för tidigt ute för att bli ordentligt ihågkomna av eftervärlden, samt Reinaldo (eller Reynaldo) Varela, som var den mest inspelade artisten åren kring 1910 med cirka 150 inspelningar. Det verkar som om praktiskt taget alla finns med här, så den som så önskar kan tillbringa en bra stund med Senhor Varela, en frejdig och entusiastisk sångare med bra röst.

Lissabonsfadons viktigaste gitarrist Armando Freire (Armandinho) finns förstås med, men hans inspelningar från sent 20-tal går också att hitta på skiva. Mera anmärkningsvärt är att den äldre gitarrist som var hans mentor och läromästare, Petrolino, också ingår (under namnet Luís Petroline). Detta är bland den äldsta fado som överhuvud finns inspelad, troligen från 1904.

Coimbras fado är väl företrädd i Bastinsamlingen. Den store 20-talssångaren António Menano har med många inspelningar, men han finns på flera cd också. Hans kollega, brasilianaren Lucas (Rodrigues) Junot har också utgivits med några spår på cd, men här finns betydligt mera av honom. En äldre sångare med en legendarisk status som stilbildare, Manassés de Lacerda, trodde jag inte fanns inspelad, men han finns också med, och här får lyssnaren räkna med att en hel del brus och knaster lägger sig mellan sångaren och lyssnaren. En annan tidig sångare är Armando Goes, så gott som omöjligt att hitta på skiva och en utomordentligt skicklig baryton med vacker röst och en nyanserad, omsorgsfull sångstil som det är ett nöje att ta del av. Kanske inte direkt överraskande ändå eftersom han är nära släkt med den elegante Luíz Goes, en berömd baryton som tillhör generationen som slog igenom på 50-talet (och som inte ingår i samlingen).

António Menano.

Fadomuseet har fotograferat etiketterna till original-78-orna och i övrigt lämnat de uppgifter som gått att få fram från dem. Dessutom finns en värdering av ljudkvaliteten. Står det ”muito mau” (mycket dålig) kanske man ska välja något annat. Den uppgift som hade varit mest intressant, om inspelningstiden, saknas, förmodligen för att den varit omöjlig att få fram. Inspelningstiden får alltså bedömas utifrån ljudkvalitet, med Fadomuseets besked om att drygt hälften av inspelningarna är gjorda 1927 eller tidigare i bakhuvudet.

Den som är intresserad av äldre fado kommer sannolikt att leta sig igenom det stora materialet lite pö om pö. Här finns förstås mycket som man utan vidare kan avvara, men säkerligen också många små musikaliska mästerstycken. Möjligen återkommer jag med några tips längre fram. För tillfället ger jag bara ett – en mycket fin sångerska som sjöng fado med vacker röst och en sober frasering: Maria da Graça och inspelningar som Se Me Quizesses och Não Venhas …

Det är bara att hoppas att samlingen kommer att finnas kvar även i framtiden och förbli gratis!

PS. En bra sångerska som finns med bland Tradisom-filerna men saknas i Bastin-samlingen är Aura Ribeiro. Kanske är en påfyllning att vänta om en tid?

Ny fado på cd

Diamantina. Com Tributo. País Real SPA. ***1/2

Diamantina, nu i 40-årsåldern, är en sångerska som varit med länge i den nya fadon men aldrig tillhört de mest berömda namnen. Det har också varit glest mellan hennes skivor. Men hon är en bra sångerska med en fin röst i mellanregistret och en frasering och texttolkning som vittnar om att hon väl känner sin fado och har rutin och kunnighet. På denna skiva kompas hon antingen av Eurico Machado eller Hugo Afonso, Luís Ribeiro eller Pedro de Castro på portugisisk gitarr, medan Miguel Gonçalves, Francisco Gonçalves eller Eurico Machado spelar spansk gitarr. Dessutom medverkar Artur Caldeira på en extra klassisk gitarr. På tre av spåren kompletteras Diamantina av Rodrigo, João Braga eller Luís Matos. De manliga stämmorna tycker jag inte tillför albumet några speciella plusvärden men det instrumentala kompet fungerar fint och följsamt.

Att dagens artister sjunger äldre material är vanligt, fadons äldre standardrepertoar utnyttjas ännu flitigt. Det originella med den här skivan är att Diamantina avstått från sånger som lanserats av Amália Rodrigues och andra kvinnliga storheter i det förflutna utan bara sjunger sånger som blivit kända genom män. Och det är stora namn i fadons historia som lanserat materialet, som Carlos Ramos, Tristão da Silva, Tony de Matos, Fernando Maurício och andra. Samtliga dessa sångare, som presenteras i texthäftet, har gått ur tiden. Idén fungerar för det mesta bra, och här finns exempelvis en mycket fin tolkning av Fernando Farinhas Eu Quis Demais. I enstaka andra fall, som i Alfredo Marceneiros A Lucinda Camareira, som hon sjunger tillsammans med Rodrigo, är musiken blek och energilös i jämförelse med den version som Fernando Maurício och Francisco Martinho gjorde på skiva på 80-talet. Men som helhet låter det klart hörvärt.

Diamantina är en skicklig sångerska som sjunger med stort lugn och en återhållen behärskning. Skivan är jämn men också en aning ensartad, och det kan inte hjälpas att samlingen av dessa ålderstigna sånger låter en aning gammaldags, vilket inte nödvändigtvis behöver vara något negativt. Tolkningarna sticker inte ut med en oväntad originalitet åt något håll, och man skulle kunna kalla dem för mainstream-fado, av god klass men utan den där extra gnistan som drar till sig uppmärksamhet. Jag har haft nöje av att höra den och tycker det är roligt att någon åter plockar fram de här sångerna, men kommer sannolikt inte att återkomma särskilt ofta.

Mico da Câmara Pereira. A Tua Voz É Saudade. Mike Davis/ctt. ***

Mico da Câmara Pereira är yngre bror, född 1962, till den populäre sångaren Nuno da Câmara Pereira och uppvuxen i staden Évora i regionen Alentejo söder om Lissabon, men sedan länge bosatt i huvudstaden där han har varit verksam som sångare. Urvalet av sånger på denna skiva är gjort med ambitionen att skildra avgörande skeenden i Mico da Câmara Pereiras liv som person och musiker.

Ett ganska stort antal andra musiker är inbjudna att delta på skivan, till exempel bröderna Nuno och Gonçalo da Câmara Pereira, den senare också en äldre bror som sjunger fado, och sångerskan Mafalda Arnauth. Kompet varierar också och är i flera spår utbyggt med flera instrument som piano och slagverk, och jag nöjer mig här med att nämna de gitarrister som medverkar på de flesta spåren: Fernando Silva, portugisisk gitarr, och Filpe Vaz da Silva, basgitarr. Sångaren spelar själv spansk gitarr men avlöses av flera andra, oftast Paulo Ramos. Pedro de Castro och Bernardo Couto dyker upp på portugisisk gitarr i var sitt nummer.

Brodern Nuno da Câmara Pereira har gjort många skivor och står för en robust, enkel fado med stadig förankring i traditionen, en opretentiös och direkt musik som är lätt att tycka om. Jag tycker att även Mico da Câmara Pereiras musik står för ungefär samma sak, men de två bröderna går knappast att förväxla eftersom Mico har en tunnare röst som ligger lite högre. Av de två sångarna föredrar jag Nuno da Câmara Pereira, men Mico är lyckad framförallt i de snabbare, mer rytmiska numren, medan hans röst inte riktigt övertygar mig lika mycket i de långsammare och mer känslosamma.

Han har själv skrivit flera av sångerna, och i övrigt handlar det om den vanliga blandningen av gammalt och nytt. Texterna saknas tyvärr; och eftersom det är flera som är nya tror jag det är svårt att hitta texterna på internet. Till skivans förtjänster hör att den är väl varierad, både vad gäller tempon och instrumentering. Det är okomplicerad och respektabel musik som jag ändå är måttligt imponerad av.

PS. Det är ibland svårt att begripa vilket skivbolag som står bakom utgåvan. Mike Davis och ctt står på baksidan, men det är möjligt att de bara är sponsorer till en produktion som Nico da Câmara själv producerat och möjligen också är utgivare av.

Höjdpunkter inom fadon (18). Maria Alice, Fado Menor (1929)

Fadomusiken uppkom i början av 1800-talet i Lissabons fattiga stadsdelar. Miljön har jag beskrivit så här i boken Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag): ”(Fadon) framfördes i gränder och på torg, på samlingsplatser som kaféer och matställen. Bordellerna var talrika. Prostitutionen var utbredd i de trångbodda stadsdelarna, och där förekom mycket drogmissbruk och kriminalitet i form av bondfångeri, stölder och rån. Sjukdomar och tidvis svält drabbade människorna i den smutsiga miljön. Befolkningen bestod av sjömän, fiskare, hantverkare, arbetare, invandrare, återvändare från Brasilien, prostituerade, arbetslösa ...”

Denna bild av fadons ursprungsmiljö är den allmänt spridda, och den skiljer sig inte mycket från de områden i stora hamnstäder som skapat andra urbana musiktraditioner, som jazzen i New Orleans eller tangon i Buenos Aires. Prostitutionen som tema skymtar fram – eller behandlas helt öppet – i texter i framförallt äldre fado. Sångerskan Maria Alice (1904–96), som var som mest populär åren kring 1930, tar upp det i Fado Menor. Vid den tiden var Portugal sedan några år tillbaka en diktatur som genast hade infört en hård censur. Det kan tyckas märkligt att en text som så öppet talar om prostitutionen inte förbjöds. Förklaringen ligger i att det var meningslöst att förbjuda något som alla redan kände till, och någon politisk risk med att tillåta inspelningen fanns inte. 

Por eu vender o meu corpo               

Olham p'ra mim com desdém,           

As ricas também se vendem              

E tudo lhes fica bem.                       

Ninguém censura a mulher             

Que p'ra dar aos filhos pão               

Depois de tudo sofrer                     

Ponha o seu corpo em leilão.         

Não há ninguém que suponha            

Qual a cruz do meu penar               

E ser mãe e ter vergonha                

Dos meus filhitos beijar.           

Texten är skriven av Fernando Teles. Kompmusikerna är okända. 

https://www.youtube.com/watch?v=loLqVMdVvko

För att jag säljer min kropp

Ser man på mig med förakt.

De rika säljer sig också,

och de klarar sig bra genom allt.

Ingen klandrar kvinnan

som för att ge sina barn bröd,

efter allt hon genomlidit,

bjuder ut sin kropp till försäljning.

Det finns ingen som förstår

vilket kors mina smärtor är,

att vara moder och känna skam,        

när jag kysser mina små barn.

Nya fado på cd

 Cláudia Leal. Quarto Crescente. Egeac. ***1/2

Cláudia Leal är en av de många unga sångerskor som i flera år stått i kö för att komma ut på skivmarknaden och därigenom kunna möta en större publik. Före denna debutskiva har vi bara kunnat höra henne på en antologi med nya artister. Två saker framgår snart för den som tar del av albumet: 1) Hon är inte någon av de bästa sångerskorna, och 2) hon är inte heller någon av de svagare, och hennes skiva är ambitiös och hörvärd.

Till förtjänsterna hör kompmusikerna, där Rodolfo Godinho på portugisisk gitarr och Rogério Ferreira på spansk gitarr är säkra och lyhörda. På två spår låter kompet ännu bättre för att José Manuel Neto ersätter Godinho och Carlos Manuel Proença tar Ferreiras plats. Genomgående spelar Daniel Pinto basgitarr. Flöjtisten Rão Kyao och gitarristen Pedro Jóia medverkar i ett par av spåren. På skivan sjunger Leal (som för övrigt också medverkar som gitarrist – spansk gitarr – i ett nummer) en variant av Fado Menor, två sånger ur Maria Teresa de Noronhas repertoar, Fado das Horas och Fado da Defesa, samt en ur Fernanda Marias, Francisco Carvalhinhos Fado e Lisboa, som i mitt tycke är skivans bästa spår. Resten är nyskrivna sånger av bland andra Pedro Jóia, Rogério Ferreira och Fernando Girão. Leal har själv skrivit den avslutande O Sal Vem da Suadade, som tillhör det bästa på skivan.

I Noronhas och Fernanda Marias sånger kommer Cláudia Leal inte i närheten av originalen, men de hade knappast någon väntat. Hon är emellertid en engagerad sångerska som visar intresse för vad hon sjunger och prov på både en mera lyssnande och inåtvänd sida och en mera expressiv där hon trycker på lite mera. Hon förefaller också erfaren i fadons frasering och uttrycksmedel. Rösten i mellanregistret är lätt att känna igen på den beslöjade klangen. Den verkliga lyskraften må saknas i Cláudia Leals debutskiva, men hon gör så gott hon kan och kan en hel del. Möjligen har jag varit i snålaste laget med asteriskerna ovan.

Antologi. Caixa Ribeira ’16. Sony Music 2 cd. ***

Det finns massvis med antologier med fado, en musikform som passar att presenteras i antologier, och nya kommer hela tiden. För det mesta kan man räkna med att det finns en hel del bra musik i en fadoantologi, och synpunkter på dess kvalitet har därför också att göra med hur den presenteras.

Denna antologi har sitt namn efter en fadofestival i Porto. Inspelningarna är inte gjorda för denna samling utan hämtade från olika tidigare utgivna skivor. Tidsmässigt omspänner de minst 30 år, och det hade varit intressant att veta när de är gjorda, och denna uppgift finns för några av inspelningarna men saknas för de flesta. Upphovsmännen är angivna för de sammanlagt 29 numren, men vilka som är kompmusiker – en väsentlig uppgift eftersom gitarristerna har så vital betydelse för fadon – får man sväva i okunnighet om. Det finns ingen presentation av sångartisterna. Att sångtexrterna inte finns med är mera normalt för en antologi. Någon linje eller princip bakom urvalet är svår att skönja. Huvudintrycket är att antologin är ganska slarvigt gjord.

”De största fadisterna i vår tid på 2 cd” står det på omslaget. Detta är rent nonsens när en lång rad av de viktigaste artisterna i modern fado saknas. Men några finns med, tillsammans med några namn som är förbisedda eller mindre kända, plus ett fåtal som är så gott som nykomlingar på fadoscenen. I genomsnitt är det de mera bekanta namnen som svarar för den bästa musiken här. Det finns exempelvis fina inspelningar med Ana Moura, Mafalda Arnauth, Joana Amendoeira, Gisela João, Pedro Moutinho, Raquel Tavares, Helder Moutinho, Jorge Fernando och José Manuel Barreto. Vackrast på hela albumet är i mitt tycke Teresa Tapadas Ave Maria. Dessa etablerade namn ställs vid sidan av  riktiga veteraner som Maria Armanda, Maria da Fé och Rodrigo. Och relativa nykomlingar som Beatriz och Miguel Ramos. Det är roligt att höra den lovande, ännu tonårige Kiko i São João Bonito. Kanske är han det stora framtidlöfte som han ibland nämns som.

Som en översikt över hur fado låtit under de senaste 30–35 åren duger det här albumet bra. Presentationen av musiken kunde och borde ha varit omsorgsfullare och mera genomtänkt. Och, som sagt, det finns många antologier med fado. Flera som ännu finns på marknaden skulle jag välja före denna.