Höjdpunkter inom fadon (28). Amália Rodrigues, Foi Deus

Foi Deus är utan tvekan en av Amália Rodrigues största sånger. Hon spelade in den första gången 1952 i Abbey Road-studion i London. Sången har sedan tagits upp av många andra artister, och de flesta efterföljande versioner har blivit påminnelser om Amália Rodrigues totala överlägsenhet, åtminstone när det gäller att tolka den här sången. Den skrevs – både text och musik – av Alberto Janes (1909–71), en musikintresserad farmaceut och apoteksdirektör som hade till hobby att skriva sånger. Han skickade några till Amália Rodrigues, som tog upp dem och i flera fall hade stor framgång med dem. Foi Deus förblir dock den mest kända av Alberto Janes sånger.

Raul Nery, Amália Rodrigues och Santos Moreira.

Não sei, não sabe ninguém

Por que canto o fado

Neste tom magoado

De dor e de pranto.

E neste tormento,

Todo o sofrimento

Eu sinto que a alma

Cá dentro se acalma

Nos versos que canto.

Foi Deus

Que deu luz aos olhos,

Perfumou as rosas,

Deu oiro ao sol

E prata ao luar.

Foi Deus

Que me pôs no peito

Um rosário de penas

Que vou desfiando

E choro a cantar.

E pôs as estrelas no céu

E fez o espaço sem fim,

Deu o luto as andorinhas

Ai, e deu-me esta voz a mim.

Se canto,

Não sei o que canto.

Misto de ventura

Saudade, ternura

E talvez amor.

Mas sei que cantando

Sinto o mesmo quando

Se tem um desgosto

E o pranto no rosto

Nos deixa melhor.

Foi deus

Que deu voz ao vento

Luz ao firmamento

E deu o azul às ondas do mar.

Foi Deus

Que me pôs no peito

Um rosário de penas

Que vou desfiando

E choro a cantar

Fez poeta o rouxinol

Pôs no campo o alecrim

Deu as flores à primavera

Ai!, e deu-me esta voz a mim.

Det finns flera inspelningar av Foi Deus med Amália Rodrigues på nätet. Detta är den enda av originalinspelningen från 1952 som jag funnit, tyvärr med ett litet besvärande eko, åtminstone när jag hör den på min laptop. Så jämför gärna med andra versioner. Amália Rodrigues kompas här av Raul Nery, portugisisk gitarr, och Santos Moreira, spansk gitarr.

https://www.youtube.com/watch?v=tb6BgMz0FNs

Jag vet inte, ingen vet

varför jag sjunger fado

på detta smärtsamma sätt

om plågor och klagan.

Och i denna pina,

allt detta lidande

känner jag att min själ

tröstas av verserna jag sjunger.

Det var Gud

som gav vinden röst,

som gav himlen ljus

och gjorde havets vågor blå.

Det var Gud

som satte i mitt hjärta

ett radband av smärta

som jag reder upp när jag gråter och sjunger.

Han gjorde näktergalen till poet

och planterade rosmarin på fälten. 

Han gav våren blommor

och, o, han gav mig denna röst.

Om jag sjunger

vet jag inte vad jag sjunger,

en blandning av lycka, längtan,

tillgivenhet och kanske kärlek.

Men jag vet att när jag sjunger 

känner jag att

om ens hjärta brister och man klagar

ser ansiktet ut att få tröst.

Det var Gud

Som gav ögonen ljus,

gav solen guld 

och månskenet silver.

Det var Gud

som satte i mitt hjärta

ett radband av smärta

som jag reder upp när jag gråter och sjunger.

Efter detta blogginlägg tar serien Höjdpunkter inom fadon en paus. Det är möjligt att jag återkommer till temat längre fram, men det kan också hända att pausen kommer att vara i evighet.