Dörrplåten är hämtad från samlingen med
samma namn, utgiven av Albert Bonniers Förlag 1949. Berättelsen är tyvärr inte daterad. Men man kan förstå att den är från en tid då hyresvärdar inte alltid kostade på sig nattbelysning i trapphusen.
Konsul Henrik Fredman var en helt vanlig konsul och
människa. På den tiden han bara var en enkel handlande, var han nästan ännu
vanligare. Till denna vanliga människa hörde, som en medaljong till en kedja,
som ett frimärke till ett brev, en vit emaljerad namnplåt på dörren, med namnet
tryckt i stora, klumpiga bokstäver, en namnplåt som kunde passa en handlande,
men inte en konsul. Och kanske ännu mindre en konsulinna. Fru Fredman avskydde
denna namnplåt, som på ett synnerligen ofördelaktigt sätt skilde sig från de
andra plåtarna i huset. De var allesammans av mässing och på dem stod inte som
på den här något förnamn utan bara tillnamnet rätt och slätt. Sådant är fint.
Fru Fredman talade ofta med sin man om att beställa en annan dörrplåt, men
Fredman svarade undvikande. Han tyckte om den gamla namnplåten. Han var ingen
modern snobb. Han var en enkel och naturlig människa med både för- och tillnamn
på en vit, enkel, emaljerad plåtskylt.
– Men vad ska folk tänka, som kommer hit? sade fru
Fredman. Vad skall dom tro? Det är ju bara tarvligt folk, som har vita
emaljskyltar, utom på köksingången, ty där passar de.
Fredman lät
skylten vara. Och så led det mot jul. Och då en dag gick fru Fredman in i en
fin järnhandel och beställde en mässingsskylt sådan den skall vara med bara
tillnamnet, Fredman, tryckt i svart
fördjupning. Och så alldeles fyrkantig, inte oval som den gamla emaljskylten.
Och så börjar
historien.
Dagen före
julafton var konsul Fredman borta på middag. En konsul har stora förpliktelser
i umgängeslivet. Fru Fredman satt ensam hemma och ordnade med julklapparna. Så
ringde det på dörren, och då fru Fredman öppnade, var där ett bud med den nya
namnplåten. Fru Fredman tog upp paketet och blev glad, ty just så skulle en
namnplåt se ut. Den var prccis som alla de andra i huset, bara nyare och
finare.
Han får den i
julklapp, tänkte fru Fredman. Jag har betalt den med egna pengar. Och jag
sätter upp den redan i kväll, så är det gjort.
Fru Fredman,
som var en händig kvinna, fick tag i en skruvmejsel, skruvade bort den gamla
skylten och satte fast den nya. De gamla skruvarna passade precis. Fru Fredman
såg på sitt verk och drog en suck av glädje och lättnad. Äntligen var man då av
med det gamla åbäket. Varje människa är sin egen annons, brukade Fredman säga,
och däri ingår väl också att man har en värdig namnplåt på dörren.
Så blev det
sent och så gick fru Fredman till sängs och så somnade hon i lyckligt
medvetande av att ha utfört en god och vacker gärning.
Klockan
precis 14 minuter över två på natten kom konsul Fredman hem. Han kom i bil,
betalade chauffören och öppnade porten. Så steg han in i förstugan, knäppte upp
rocken för att andas lite lättare och steg uppför trapporna. Han gick en trappa, han gick två och han gick den tredje. Där stannade han, tog upp nyckelknippan
och tittade av gammal vana åt det håll, där hans vita emaljskylt brukade lysa
emot honom i mörkret. Där lyste ingenting. Där fanns ingen skylt.
Jag har gått
en trappa för högt, tänkte Fredman. Sådant kan hända. Det har hänt andra och
det har till och med hänt mig. Man är ju litet trött och litet tankspridd så
här dags på natten.
Fredman vände
och gick ned en trappa. Där stannade han. Men där fanns heller ingen vit
emaljskylt.
Besynnerligt,
tänkte Fredman, och så förbannade han värden, som inte bestod trappljus om
nätterna och sig själv som inte hade tändstickor. Så fortsatte han att tänka:
jag har naturligtvis gått en trappa för lågt i stället för för högt. Jag måste
gå upp två trappor till.
Fredman gick
upp två trappor till. Nu var han i fjärde våningen. Men där fanns heller ingen
vit emaljskylt.
Fredman
lutade sig mot förstuväggen, slöt ögonen och kände sitt hjärta klappa lite för
oroligt. Detta är mycket besynnerligt, tänkte han, skulle jag möjligen ha gått
upp i galet hus. Men jag känner ju igen alltsammans, åtminstone det jag ser.
Och jag har ju inte druckit så mycket. Jag skall övertyga mig om saken. Jag går
ned igen.
Fredman gck
nedför de fyra trapporna, passerade nedre förstugan och steg ut genom porten.
Nu var han på gatan.
Visst var det
hans hus. Han såg det mycket väl. Han hade bott här i sex år. Det fanns inga
tvivel. Fredman stod färdig att åter stiga in i porten, då en förfärlig tanke
slog honom: tänk, om han drömde, om han gick i sömnen, om alltsammans var
overkligt, allt det som levde och rörde sig omkring honom. Vid sådana fall kan
det hända att allting stämmer och är riktigt, allt utom någon enda liten
detalj. Namnplåten var en sådan detalj. Den hade fallit bort som ett klipp i en
film.
Jag går i
sömnen, sänkte Fredman. Eller – han blev riktigt rädd – jag är död och går
igen! Jag har kanske varit död i flera år och någon annan har flyttat in i min
våning, och därför sitter där inte min gamla, emaljerade, vita namnplåt. Där
sitter en annan. Jag är död och begraven, och andra människor bor i min våning
och har tagit bort min namnplåt.
Fredman
började gå helt sakta framåt gatan. Plötsligt mötte han en poliskonstapel, en
riktig, levande poliskonstapel. Fredman fick en idé, gick fram till konstapeln,
lyfte sin hatt och sade med en levande människas röst:
– Förlåt, konstapeln, var ligger nummer 35 på den här
gatan?
– Där borta, sade konstapeln, andra huset från hörnet.
– Tack, sade Fredman. Och så vände han och gick
tillbaka till det hus, där han i livstiden bott som konsul och före detta
handlande. Försiktigt öppnade han porten och steg in. Allting var sig likt som
nyss och under alla de sex åren. Fredman gick igenom förstugan och steg uppför
första trappan. Han stod silla på översta trappsteget. Där rätt fram bodde kaptenen
och där till vänster bodde doktorn. Han kände dem båda. Han hade hälsat på
kaptenen i går morse. Det var som för hundra år sedan. Och kanske det också var
det.
Fredman gick
ännu en trappa. Detta är två trappor upp, tänkte han. Där bor änkefru Tabell med
sin dotter. Hon är i posten och har rött hår. Och där till vänster bor
direktören. Han har grammofon. Jag hör den upp till mig. Upp till mig, upp till
mig! Det är en trappa till. Fredman gick den tredje trappan sakta och långsamt.
I mitten stannade han och drog andan men bara ett ögonblick för att inte bli
förvirrad och kollra bort sig med räkning av trapporna. Så fortsatte han och
kom upp i förstugan, sin egen förstuga. Här stannade han, lutade sig fram och
stirrade rätt in i mörkret. Namnplåten fanns där inte. Han smög sig sakta fram
och kände på dörren där plåten suttit. Där satt en annan, en fyrkantig, inte
hans gamla ovala.
Det är slut
med mig, tänkte Fredman, absolut slut. Och så vände han och gick nedför alla
trapporna och ut på gatan. Det hade börjat regna. Fredman fällde upp kragen och
gick tvärsöver gatan, in i en liten plantering som låg där mittöver. Där sjönk
han ned på en soffa och försökte ordna tankarna i sin förvirrade hjärna.
Då han suttit
en stund, hörde han en röst, som talade, en mansröst. Han såg upp och fann att
rösten kom från en telefonkiosk. Där stod en herre och telefonerade. En glad
och räddande tanke steg upp hos Fredman. Han skulle telefonera hem, tala med
sin hustru och be henne komma ned och öppna för honom. Och så skulle hon följa
honom upp. Men skulle han säga allt som det var? Nej, det vore bara att skrämma
henne. Han skulle säga att han glömt portnyckeln. Det gick bra.
Mannen i
telefonkiosken slutade sitt samtal och Fredman intog hans plats. Begärde sitt
nummer, hittade verkligen två tioöringar, lade dem i bössan och väntade med oro
och spänning på svar. Slutligen kom det. Det var fru Fredman. Konsuln gjorde
sin röst så lugn och klar och dessutom så vänlig det var möjligt. Talade om
portnyckeln och fick sin hustrus lugnande svar:
– Jag kommer strax, Henrik lilla, men jag måste först
ta på mig litet!
Fru Fredman
lade ned luren och så steg strax tanken på den nya namnplåten upp i hennes
huvud. Det dugde inte att Henrik fick se den nu. Det vore att förstöra en
överraskning på julafton. Tillfället var inte så lämpligt just nu. Raskt fick
hon fram skruvmejseln och så bort med den nya namnplåten och upp med den gamla
igen. Alltsammans var gjort på några minuter, ty fru Fredman hade ju en viss
vana i arbetet. Så kastade hon på sig en kappa och sprang ned och öppande för
mannen, som stod där blek och allvarlig och väntade utanför porten.
– Så tråkigt, Henrik, att du glömt nyckeln, sade fru
Fredman, du som är så ordentlig.
– Allt kan hända, sade Fredman.
Så gick de
tysta uppför trapporna. En trappa, två tappor och tre trappor. När de hunnit så
långt, tog Fredman sin hustrus arm för att kunna stå säkert om något hände. Så
kastade han en blick mot dörren till vänster. Och se, där lyste den gamla kära,
vita, emaljerade namnplåten, lyste gott och välkomnande som den gjort alla de
sex åren.
Tyst och
stilla steg konsul Fredman in i sin våning och tyst och stilla gick han till
sängs. Men kan kunde inte sova. Han låg vaken och tänkte på nattens underbara
sensationer. Så låg han en timme, tills hans plötsligt reste sig, steg upp ur
sängen och smög sig ut i tamburen. Där öppande han dörren och gick med bara
fötterna ut i den kalla förstugan. Och där stod han tyst och såg på den gamla vita emaljskylten.
Så strök han smeksamt över den med handen och viskade:
– Du ska aldrig, aldrig komma bort mer –
Hur det sedan
gick med fru Fredmans julklapp är en helt annan
historia.
FYI, Dörrplåten was published in Julkvällen 1922 (Publicistklubben)
SvaraRadera