Oktoberfado i Lissabon (2)

I Lissabonstadsdelen Alfama finns det goda möjligheter att lyssna på fado. Den som går det vanligaste promenadstråket genom stadsdelen finner många lokaler som har fado på kvällarna. Men hur ska man veta var man kan höra bra fado? Ett sätt är att lära av misstagen och agera utifrån erfarenheten. Men den är inte hundraprocentligt pålitlig eftersom ställen kan bli bättre eller sämre med tiden. Ett annat sätt är att undersöka om fadolokalerna har en hemsida på nätet och om man där uppger vilka artister som man har tillgång till. En i det avseendet imponerande hemsida har nya fadokrogen Fado em Si.

Fado em Si.

Jag besökte den då den nyligen hade öppnat. Då tyckte jag lite synd om musikerna som framträdde i en stor ödslig lokal med en publik på kanske ett dussintal personer. Och krogen var dyr, i nivå med den välrenommerade Clube de Fado som ligger på andra sidan gatan. Sedan har något hänt. Priserna har justerats nedåt och numera kommer man lite billigare undan; de är inte låga men åtminstone på en anständig nivå. Publiken har växt avsevärt. Och krogen har knutit en rad av de bästa unga sångerskorna till sig. Där finns också, enligt hemsidan, två äldre kvinnliga sångartister och två manliga sångare. Men det är de unga sångerskorna som lockar mest: Teresa Tapadas, Ana Sofia Varela, Cláudia Duarte, Luísa Rocha, Sara Correia och Joana Melo. En vanlig kväll uppträder förstås inte samtliga. Under min oktoberresa till Lissabon besökte jag Fado em Si två gånger, med mest tur den andra gången, då Varela, Duarte, Rocha, Correia och Melo fanns på plats, liksom den manlige kollegan André Vaz. Gitarristerna var också utmärkta, skicklige Guilherme Banza på portugisisk gitarr, Bernardo Viana på spansk gitarr.

Cláudia Duarte.

Luísa Rocha har gjort ett utmärkt album, Uma Noite de Amor (David Ferreira Investidas Editoriais, 2011), men levde, enligt min mening, inte upp riktigt till denna nivå under kvällen. Ana Sofia Varela har varit med länge och är nu bättre än någonsin, med en ny stabilitet och säkerhet i röst och frasering. De nyare Cláudia Duarte och Joana Melo (om henne skrev jag i den förra bloggposten) är båda fina sångerskor i en positiv utveckling. Särklassig denna kväll var dock unga Sara Correia, som mycket väl kan bli den stora stjärna som en del tror hon har kapacitet för. Hennes yttre – hon är ung, mörk, spenslig och ganska kortvuxen – är en slående kontrast mot den starka rösten och kraftfullt intensiva sångstilen. Av publikreaktionerna att döma tyckte de flesta att Sara Correia var höjdpunkten denna kväll i oktober.

Sara Correia.

Mesa de Frades ligger också i Alfama och är ett speciellt ställe som jag tidigare berättat om i bloggen, se den 3 januari 2014. Varje kväll uppträder en artist flera gånger, dessutom med utfyllnad av amatörer eller andra artister som är färdiga på sina ordinarie arbetsplatser och kan dyka upp på Mesa de Frades frampå nattkröken. Musiken börjar vid elvatiden och kan sedan hålla på, med mindre uppehåll, till framemot tre eller ännu längre. Krogen serverar god mat, en trerättersmeny med aptitretare, dryck och kaffe för 45 euro.

Mesa de Frades,

På tisdagar sjunger en av de absolut bästa sångarna ur en äldre generation, José Manuel Barreto, nu drygt sjuttio. Han har sjungit fado i decennier som amatör, vid sidan av sin yrkesverksamhet som ingenjör, och blev heltidsmusiker först efter pensioneringen. I dag är han en eftertraktad artist som har många framträdanden, även konserter. Han har en fin, lyrisk baryton och sjunger återhållet, innerligt och med både känsla och sinne för fadons tolkningstradition, särskilt när det gäller traditionell fado. Under denna ”kväll” var han generös med musiken och framträdde fyra gånger, det vill säga med ett femtontal sånger. Han kompades förtjänstfullt av Eurico Machado, portugisisk gitarr, och André Ramos, spansk gitarr. Han fångades på bild under en rökpaus.

Mesa de Frades är ett litet ställe som omhuldas av många musiker. Nu står krogen inför en renovering som kommer att innebära lite större utrymme och plats för flera gäster. De kommer sannolikt också att strömma till. Det är en fin mötesplats för fadons utövare och lyssnare, utan publikfrieri eller aktiv marknadsföring. Ett sådant ställe som inbitna fadovänner tipsar varandra om.

Mouraria är den stadsdel som är mest besjungen i fadons texter, men det har under senare år inte funnits något fadohus i Mouraria förrän helt nyligen, då Helder Moutinho öppnade Maria da Mouraria vid Largo da Severa. Helder Moutinho är mellanbrodern av de tre sjungande Moutinho-bröderna (Camané är äldre och Pedro Moutinho yngre). Han är en företagsam man som också startat skivbolaget HM Música, som utgivit en del bra fado, och varit agent för andra artister.

Maria da Mouraria, döpt efter en sång, ligger i klassiska kvarter, vid Rua do Capelão, där den legendariska sångerskan Maria Severa bodde i början av 1800-talet och senare den store sångaren Fernando Maurício, vars bostad nu är ett litet museum. För några år sedan var området nedgånget, trist och ruffigt; nu har det snyggats upp och blivit propert, med många hänvisningar till fadon och dess storheter. Maria da Mouraria flyttar sommartid ut musiken på det lilla bilfria torget. Lokalen är liten, bara sju åtta bord. Men Helder Moutinho är en person som kan locka bra artister till sitt fadohus. I oktober var dock både han själv och andra artister på fadofestival i Angola, så utbudet av musiker var begränsat.

Men bra, för sångerska var Joana Amendoeira, som kompades på portugisisk gitarr av Marta Pereira da Costa och André Ramos på spansk gitarr. Joana Amendoeira sjöng två gånger med en amatörsångare som mellanspel. Efter nio album, massvis med konserter och utlandsturnéer är hon en rutinerad artist vars publikkontakt dock aldrig sviker, särskilt inte i en så intim lokal som denna. 

Det finns sångerskor med starkare röster och yvigare utspel, men få kan konkurrera med Joana när det gäller värme och känslighet. Hennes vänliga musik stämmer väl överens med hennes personlighet, som förstås kommer lyssnarna nära när de bara är ett fåtal. I normala fall tror jag programmet på Maria da Mouraria är fylligare än just denna kväll. Men det som var, var främst Joana Amendoeira, fado av hög och personlig kvalitet.

Oktoberfado i Lissabon (1)

Under oktober travar tiden obevekligt i riktning mot vår mest impopulära månad, den mörka och glåmiga november. Nog vore en resa söderut på sin plats när dagarna blir mörkare och kallare? Lissabon kanske? Men då jag åkte till Lissabon den 20 oktober hade jag sällskap av en föga uppmuntrande långtidsprognos för vädret; mycket regn och åska utlovades i staden. I verkligheten blev det bara ett par skurar, och även under det tillfälliga regnet var det tjugo grader varmt eller lite mer. Efter några dagar började vädret visa upp sin bästa sida med strålande solsken och temperaturer på 26–28 grader. Att se människor sola på stränderna och bada i havet i slutet av oktober, vilket många gjorde längs Lissabonkusten, var oväntat och kändes lite egendomligt.

29 oktober i Cascais utanför Lissabon.

Oavsett vädret lockar Lissabon med fado, som det finns ett växande utbud av i dag, med musikens allt större attraktionskraft för både befolkning och besökare. Just dessa dagar var utbudet lite reducerat eftersom flera av de ledande sångartister som man normalt kan höra i Lissabon var i Afrika för att genomföra en fadofestival i Luanda, Angola. Gisela João, Helder Moutinho, Marco Rodrigues, Ana Moura och Maria Ana Bobone var några av dem som saknades. Men desto flera fanns på plats. Det är lätt att imponeras av den återväxt som finns inom den unga fadon – och roligt att ta del av de röster som i vissa fall kommer att bli stora namn framöver. Denna gång hade jag sällskap av vänner som jag sällan träffar eftersom de bor utomlands. Och det är en fördel om man vill ha ett bra bord på en fadokrog om man är fler personer än en.

Miguel Capucho sjunger på Clube de Fado i Alfama.

Först Clube de Fado i Alfama, ett ställe som jag besökt så många gånger att personalen känner igen mig och jag dem. Restaurangen är pålitlig, och även deras svagare artister brukar vara hörvärda, medan de bästa tillhör eliten bland fadomusiker i dag. Den första kvällen på Clube de Fado var det sångerskorna Cristina Madeira och Maria Emília innan kvällen avslutades med de mera kända Miguel Capucho och Carolina. Detta till komp av mästaren på portugisisk gitarr Mário Pacheco, en musiker på spansk gitarr som möjligen var Diogo Clemente, samt basisten Paulo Paz. Miguel Capucho arbetar som agent för en rad av de mest bemärkta sångarna i dag, men är även en skicklig fadosångare. I ett standardnummer sjöng stora delar av publiken med i texten, ett vittnesbörd så gott som något om att inte bara turister besöker krogen. Carolina är en av mina favoriter, och varje gång jag hört henne har hon övertygat med sitt starka uttryck och sin säkra musikalitet. Clube de Fado har jag tidigare berättat om i bloggen den 28 december 2013.

Ett par dagar senare, på nyårsdagen 2014, skrev jag om baren A Tasca do Jaime i Graça, ett ställe med genuin atmosfär, familjär och vänlig stämning och amatörmusiker. Fastän ett par av mina favoritamatörer saknades denna lördagseftermiddag och de uppträdande var ovanligt få, bara sju stycken (men flera av dem sjöng två gånger), blev detta en trevlig eftermiddag som föll min schweiziske vän och följeslagare mycket i smaken. Av sångarna utmärkte sig särskilt Fernanda Proença, som sjungit på baren i många år. Gitarristerna Paulo Silva, portugisisk gitarr, och Duarte Nunes, spansk gitarr, har ingen aning om vilka sånger de ska kompa när musiken startar, men ger sig i kast med allt och klarar det också.

Fernanda Proença.

Mascote da Atalaia är ett litet, enkelt fadoställe i stadsdelen Bairro Alto. Det är mindre än ett ordinärt svenskt vardagsrum och man sitter på små pallar utan ryggstöd. De som önskar större bekvämlighet bör allså förse sig med en plats vid en vägg att luta sig mot. Man har ett kalendarium enligt vilket en artist anlitas varje kväll och då sjunger flera gånger. Musiken börjar klockan åtta och slutar ungefär vid midnatt. Vissa sångartister som är välkända från skivor, konserter och andra fadoställen uppträder här då och då, som Joana Amandoeira, Maria Ana Bobone, Marco Oliveira, José Manuel Barreto och Ana Laíns. Andra kan vara äldre sångare som inte har fasta engagemang men tycker det är roligt att komma ut och sjunga för publik ibland. Mest handlar det om yngre artister som vill bli hörda och uppmärksammade. Den intima, vänliga miljön på Mascote da Atalaia lockar även amatörer som uppträder mellan huvudartistens framträdanden. Förstklassiga gitarrister som Ricardo Rocha och Pedro Amendoeira spelar ibland på denna fadoscen, som efter tre besök – jag har inte känt till den särskilt länge – redan har blivit ett favoritställe. Närheten till hotell och turiststråk ger en internationell publik.

Mascote da Atalaia vill gärna att man reserverar bord i förväg. Här serveras mat, bland annat i form av en trerättersmeny inklusive en halv liter vin och kaffe för 25 euro – vilket är mindre än vad enbart huvudrätten brukar kosta på någon av de finare fadokrogarna. Hur ekonomin kan gå ihop är en gåta, men en del av förklaringen torde vara att musikerna inte tar betalt.

Joana Melo med gitarristen Luís Coelho.

Denna kväll uppträdde en kort, blond, ung sångerska, Joana Melo, tillsammans med Luís Coelho, portugisisk gitarr, och André Santos, spansk gitarr. Sångerskan, en ny bekantskap för mig, var en positiv överraskning med en stark röst och intensiva framföranden av sånger huvudsakligen baserade på traditionell fado. Möjligen har hon utvecklat sitt självförtroende och sin röststyrka under sin tidigare karriär som rocksångerska. Fadon passar henne emellertid utmärkt, och hennes sångsätt vittnar om stor förtrogenhet med fadons uttrycksregister. Jag tror att Joana Melo är en av de unga musisker som kommer att låta tala om sig i framtiden.

Joana Melo.

Därmed avslutar jag denna avdelning om fadokvällarna i Lissabon i slutet av oktober. Redovisningen fortsätter och avslutas i kommande inlägg.