Omläsningen (1): Författarnas musikbok (Författarförlaget 1981)

Under rubriken ”Omläsningen” kommer jag att ta upp äldre böcker som jag återkommit till. Vissa verk som man en gång tyckte var bra har tiden sprungit ifrån, andra kan ha mognat och förblivit läsvärda. Förhoppningsvis kan läsaren av denna blogg hitta ett och annat användbart tips.

Författarförlaget ägdes och drevs av svenska författare och gick i konkurs i början av 80-talet. Ett skäl till det var säkerligen att flera av de författare som var engagerade i förlaget gav ut sina bästsäljare på sina ordinarie förlag och använde Författarförlaget för smalare och exklusivare material, till exempel essäsamlingar. Innan förlaget gick under gav man ut några titlar som i vad som kallades Författarbiblioteket: Författarnas litteraturhistoria i tre volymer, Författarnas djurbok och Författarnas musikbok.

Den sistnämnda innehåller bidrag kring musik av ett trettiotal författare. Att den klassiska musiken helt dominerar beror förmodligen på de musikkunniga redaktörerna Erik Beckmans och Torsten Ekboms styrning. Innehållet är tämligen brokigt. Även om det mesta kan kallas essäer finns här också dikter och lite mer experimentella texter, som till exempel Arvid Rundbergs om Beethoven, skriven som en ”kom-ihåg-lista inför en eventuell dramatisering för scenen”.

Rundbergs bidrag är ett av de få exemplen på att 70-talets vänsterdominerande debattklimat dröjer sig kvar. Han skriver: ”Musik är vad lyssnaren gör den till. Konkret kan man förstå lite av den genom att studera under vilka sociala och politiska förhållanden den skapades.” Det är förstås sant och den dimensionen saknas inte heller i andra bidrag. Men Rundberg betonar den så eftertryckligt att Beethovens musik nästan försvinner bland alla sociala och politiska konflikter.

Bokens bidrag varierar mycket i kvalitet. De mest insiktsfulla och välskrivna bidragen är dock så pass bra och många att en musikintresserad allmänhet kan ha nöje av boken än. Tanken slår mig att skönlitterära författare ibland kan göra musiken mera tillgänglig än fackfolk. Till det bästa i den här boken hör Torsten Ekboms essä om Sjostakovitj, Bengt Holmqvists om Alban Berg, Bengt Emil Johnsons om Charles Ives sånger samt inte minst Augustin Mannerheims långa artikel om den särpräglade norske modernisten Fartein Valen. Anna Westbergs artikel om 1700-talstonsättaren Johan Wikmansson är anspråkslös men läsvärd. Några av inslagen är rent underhållande, som Ingmar Hedenius både ironiska och kunniga genomgång av Mozarts Trollflöjten, där han, apropå Ingmar Bergmans bearbetning, är ofin nog att säga att ”enligt min mening är alla Ingmar Bergmans ändringar till det sämre”. Mer hejdlös är Åke Hodells Snarksymfonin, ett fantasifullt påhitt av vilket man absolut inte lär sig något alls om Dvořáks Från nya världen-symfoni som står i berättelsens centrum.

Själv bidrog jag med en text om Johannes Brahms. När jag läser den nu skulle jag helst vilja vara mindre tvärsäker i vissa formuleringar, men inte särskilt många. Det bästa med artikeln är annars dess placering före en utomordentlig essä om Anton Bruckner av Arne Törnqvist. När jag läser igenom båda texterna tycker jag att de kompletterar varandra och ger båda tonsättarna, placerade intill varandra, en tydlig relief.

Det var naturligtvis klokt att boken kallades ”musikbok” och inte ”musikhistoria”. En ”musikhistoria” utan exempelvis Monteverdi, Händel, Haydn, Chopin eller Verdi skulle inte göra skäl för namnet. Men en ”musikbok” behöver ju inte ge en välavvägd bild av musikhistorien, och det gör den inte heller. Men det var ett trevligt återseende.