28 augusti 2013

Kan man sjunga fado utan att vara från Portugal?


I och med det uppsving för fadomusiken som började för uppemot 25 år sedan, och som ännu inte visar några tendenser att avta, har musiken fått en ny publik i många andra länder. Även en del utländska musiker har tagit upp denna portugisiska tradition. En katalansk sångerska som kallar sig Névoa är väl den mest kända. I Japan sjunger Tsukuida Hideco fado. Det finns ett par italienare som gör detsamma, fast i Italien förstås. Och några nederländska musiker lär framföra fado på holländska, hur det nu kan låta …

Men jag känner inte till några svenska artister under senare år som närmat sig fadon. Och det är klart: det är inte bara att sätta igång. Fadon har sin tolkningstradition, sina speciella utrycksformer. Det finns en del att lära. Ändå kan man undra hur en duktig sångerska som Lisa Nilsson, som redan är förtrogen med brasiliansk musik, skulle lyckas om hon gjorde ett försök.

Rubrikens fråga besvarar jag med ja av ett helt annat skäl: den fantastiska sångerskan Maria Dolores Pradera från Madrid, nu 89 år gammal. Hon kan sjunga Besame mucho och smöriga spanska schlagers. Hon kan sjunga folkvisor. Hon har lanserat många latinamerikanska sånger i Spanien. Är en mästare på mexikansk canción ranchero. Klart att hon kan sjunga fado.

Maria Dolores Pradera

Den här sången, Primavera, finns i fina inspelningar med bland andra Amália Rodrigues och Mariza. Texten skrevs av David Mourão-Ferreira för Amália. Melodin är en traditionell fado kallad Fado Pedro Rodrigues efter sin kompositör, uppemot hundra år gammal.

4 kommentarer:

  1. Har en cd med Maria Dolores Pradera, minns att jag gillade den. Hennes sätt att sjunga är som jag kommer ihåg det enkelt och avskalat, mindre dramatiskt än hos Amália, men ändå övertygande. Klart mindre melodramatiskt än t ex Chavela Vargas sätt att sjunga. Ska kolla upp cdn på nytt nu. Apropå sånggenrer som är beläktade med fado eller har en affinitet kulturellt sett med formen, har du sett John Turturros märkliga dokumentär om musiken i Neapel, Passione. Spännande som bara den, både musiken och dokumentären.

    SvaraRadera
  2. Det finns många filmer som jag aldrig sett och mycket musik som jag inte har hört, så jag känner inte till filmen du nämner. men jag har en hel del med Pradera. Håller med dig om att hon sjunger lugnare än Amália och Chavela Vargas, men hon har en behärskat konstfull stil och känsla för flera olika genrer. Vad som kan förvåna är att en så stor sångerska verkar vara rätt okänd i vårt land (kanske även i Finland?). Möjligen är svenska öron och ögon så ensidigt riktade mot USA att vi försummar rikedomen i europeisk musik?

    SvaraRadera
  3. Det är klart att vi är kulturellt väldigt predisponerade för det anglo-amerikanska, åtminstone när det gäller allt som är lite mer populärt och kontemporärt (och då tänker jag också på 1900-talet). En kvalitet som jag tycker är speciellt slående med Pradera så som jag minns hennes musikaliska uttryck, handlar om ett slags värdighet, som liknar en distans men ändå inte riktigt är det, i all fall en kvalitet som jag tror blir alltmer ovanlig i populärmusiken av i dag.
    Att hon sjunger så mycket latinamerikanskt är en extra bonus. Inom den latinamerikanska "klassiska populärmusiken finns så oerhört mycket att upptäcka, tänk bara på Ry Cooder och hans Buena Vista Social Club-projekt från Kuba.

    SvaraRadera
  4. Värdighet är ett bra ord för henne, hon är ju lite av en Grand Old Lady. Jag tror hon har betytt mycket för att sprida latinamerikansk musik i Spanien och Europa. Bland annat har hon sjungit en rad sånger av kompositören José Alfredo Jimenez, som representerar musica ranchera, precis som Chavela Vargas.

    SvaraRadera