Fado kryddad med tango

Fado och tango är inte samma sak, men det finns vissa likheter mellan de två musikformerna. Båda föddes i fattigkvarteren i stora hamnstäder – Lissabon och Buenos Aires – med ett inflöde av människor från olika håll och med olika bakgrund, influenser som förts långa vägar över Atlanten. Både fadons och tangons ursprungsmiljöer präglades inte bara av fattigdom utan också av utbredd prostitution och brottslighet, och musiken betraktades av många som en slummens musik att se ner på. Visst finns det också likheter i melodiken, i känslouttrycken och i texternas teman. Att fadon är betydligt äldre än tangon, att man inte dansat fado sedan 1800-talet och att tangon har andra rytmer och en annan instrumentering hindrar inte att även en hel del artister ser en stark släktskap mellan de två traditionerna.

Av dagens artister har till exempel sångerskorna Mísia och Cristina Branco sjungit tango, och även en äldre sångerska som Maria Alice, populär åren kring 1930, gjorde det. En av den traditionella fadons mest använda melodier är Joaquim Campos Fado Tango, som förmodligen fick det namnet för att man tyckte att den liknade en tango (av de många textversionerna har Cansaço, lanserad av Amália Rodrigues, varit mest framgångsrik). Det är alltså ingen överraskning att en skiva med samma namn, Fado Tango (iPlay) nu presenterar vad som beskrivs som en syntes av fado och tango.

Musikerna i ensemblen Al Mouraria är nya bekantskaper för mig. Sångerskorna Inês Graça och Iza de Brito, Valentim Filipe på portugisisk gitarr, Paulo Ribeiro, accordeon, Tiago Valentim, spansk gitarr, och Bruno Vitor på kontrabas är alla kompetenta musiker som får den här tangoinspirerade fadon att fungera och låta njutbar. Den portugisiska gitarren har en mer tillbakadragen roll än normalt i fado, och Ribeiros accordeon är snarare det centrala i klangbilden.

Det är just det jag tycker att det är – en tangoinspirerad fado. Allt är på portugisiska, melodierna är nästan enbart välkända fadonummer, däribland flera traditionella fados. Upphovsmännen är mestadels välbekanta för en fadopublik. Från tangon har man fått en lite annorlunda klang genom att accordeon finns med, dessutom en lätt rytmisk accent. Musiken är avspänd och behaglig, sångerskorna utmärkta med ett plus för Graça som sjunger elegant och smakfullt, och det blir en tangoinspirerad fado utan alltför mycket blod, svett och tårar. Ett trevligt och rekommendabelt försök att göra något annorlunda av fadons melodiska material, men inget som kommer att sätta så djupa spår i historien.